Slaget på Skillingehed 1612

Av Bengt P. Gustafsson

Stenen vid Kölleryds hed (Skillingehed som segernamn på fd Västgöta regementes fana) norr om Varberg där Kristian IV av Danmark räddades ur svenskarnas grepp den 21 februari 1612. Svenskarna anföll på fältet bortom stenen.

Februari månad 1612 blir en hemsökelsens tid för de små byarna på slätten mellan Nossebro och Skara ty här härskar plundrande legoknektar från Danmark och Tyskland, hitkomna med Kristian IV, Oldenburgaren som förra året förklarat Sverige krig genom att sända en praktfullt klädd härold med sitt fejdebrev ”givet vores slot Köbenhavn den fierde dag aprilis 1611”.

Men här och nu ute på västgötaslätten vintern 1612 finns ingen prakt och ståt, endast brända hus och gårdar, stulen mat, rövade ägodelar, bortsnappad och slaktad boskap samt mördade och skändade bybor. Försvaret av Västergötland hade inte kunnat mobiliseras i tid, trots många varningssignaler.

Välutrustade danskar.

Kung Kristians trupper är välrustade pansarklädda män med pik eller musköt i halvkyrass och stormhatt – sådana som sällan tjänar för land eller tro utan väljer den herre som ger bäst möjlighet att byta en fattig tillvaro som daglönare eller dräng mot den professionelle krigarens chans till rikedom och byte. Deras lystnad att plundra i dessa avlägsna bygder stämmer väl överens med kung Kristians syfte: att förstöra allt som finns i Västergötland så att landskapet inte kan fungera som bas för svenskarna inför deras kommande sommarfälttåg. Kristian vill också erövra Elfsborg, vårt lands enda andningshål mot Västerhavet.

I detta vinterns plundringståg är hans styrka begränsad till 1 500 man. Dessa är mer än vanligt irriterade över att en vecka tidigare med blodiga förluster ha tillbakaslagits i ett försök att ta det lilla fästet på Gullbergsklippan, där nu Skansen Westgöta Leijon finns, mitt i dagens Göteborg.

På den västra fronten har Gustaf II Adolfs kusin, Hertig Johan av Östergötland, även innehavare av Kåkinds härad (jfr. Hertig Johans gata i Skövde!) det formella ansvaret för försvaret men det militära befälet utövas av den erfarne översten Jesper Mattsson Cruus.

Hertig Johan vågar inte möta de danska trupperna i öppen terräng och rycker därför in i danska Halland för att få den danske kungen att avbryta fälttåget och istället skydda sitt eget land, en tanke som dock inte bär frukt.

Katastrof i Skara

Det främmande krigsfolket drar allt längre in i västgötabygderna utan att de fåtaliga svenska trupperna kan göra annat än att hålla känning med fienden. Efter knappt en vecka är man framme i Skara, där katastrofen nu står för dörren.

De historiska källorna går något isär om vad som hände men grymheterna som den fientliga soldatesken underkastar invånarna i Skara står ej efter det öde som drabbat slättbefolkningen ute i byarna. Staden och dess stolta slott Skaraborg som var landshövdingens residens blir lågornas rov den 7 februari liksom Brunsbo biskopsgård. Av någon anledning skonas domkyrkan.

Ännu nästa dag härskar mord, brand och plundring runt Skara men den 9 februari drar sig illgärningsmännen hastigt bort: Hertig Johan har trots allt vågat närma sig danskarna och kommer norrut med sina trupper.

Dessa utgörs av hela det västgötska rytteriet på 300 man under ryttmästaren Anders Eriksson Hästefuhvud och de 1 700 västgötaknektarna i Anders Månssons, Per Månssons, Nils Jonssons, Erik Nilssons, Joen Lackeis och Jörgen Klöckers fänikor – föregångarna till Västgöta kavalleriregemente och Skaraborgs regemente – jämte ett antal ryttare från Östergötland samt knektar från detta landskap och Dalarna. Över Hudene och Floby närmar de sig Skara.

Svensk hämnd tas ut i Halland

Den 10 februari når undsättningstrupperna Norra Vånga men då är kung Kristian och hans folk redan vid Hullsjön i trakten av Trollhättefallen. Svenskarna jagar efter men danskarna tar sig över Göta älv varefter de båda truppstyrkorna på var sida om älven skyndar söderut. På kvällen den 13 februari når Danmarks kung sitt fasta slott Bohus och är därmed i säkerhet.

Svenskarna fortsätter söderut över Bollebygd och når efter tre dagar Varberg. Staden stormas utan dröjsmål och bränns upp som hämnd för Skara men dess starka fästning kan svenskarna inte göra något åt eftersom de saknar kanoner.

Kunglig vrede! Kung Kristian låter sina trupper vila några dagar i Bohus, bryter sedan upp och befinner sig den 19 februari i trakten av Kungsbacka. Där erhåller han följande dag underrättelse om Varbergs öde och fylls av vrede.

I förhoppning att kunna påträffa svenskarna innan de hunnit utrymma Halland och i förvissning om sina egna truppers överlägsenhet beslutar han att med sitt rytteri rida söderut.

Bakhåll i större stil

Svenskarna är redan på marsch hemåt men får veta, att kungen av Danmark närmar sig. Vid middagstid den 21 februari har de återtågande svenskarna nått ca. 20 km NO Varberg och befinner sig vid Kölleryds hed – Skillingehed – en 400 meter bred dalgång ca. 5 km nordost om Skällinge kyrka. Med säker taktisk blick ser Jesper Mattsson möjligheterna att här överfalla kung Kristian och hans ryttare. Fotknektarna i västgöta-, östgöta- och dalafänikorna som kommit för sent till Västergötland för att rädda Skara, grupperas nu i buskar och klippskrevor på båda sidor om den släta dalgången. Längst in i dalgången ställer han sina främsta ryttarfanor.

Så dyker den danska förtraven upp. Nu är Kristian ivrig till strid och bryr sig inte om att hans ryttare redan varit i sadeln hela dagen och tillryggalagt 7 mil. Krossas skall de, dessa usla ryttare under Västergötlands svartgula lejonfanor och de rödgula östgötafärgerna!

Hatet är stort på både den danska och svenska sidan. Danskarna sporrar sina hästar till anlopp, det går rykande fort fram över den snöklädda slätten, kanske uppretade om de hört ropet från de västgötska ryttarna när dessa förstått att kung Kristian dykt upp i andra delen av dalgången: ”Du har väl prästen med dig, för att bereda dig för döden!”

Under det danska anloppet kliver musketerarna fram ur sina gömställen, lyfter upp musköterna på gafflarna, tar stadigt sikte och avlossar sina dödsbringande vapen. Det svenska eldöverfallet från båda sidor av dalgång får förödande effekt, ryttare och hästar träffas och störtar omkull. Snön täcks av blod, hästar och män. I det ögonblicket ljuder trumpetsignaler över de stridsberedda ryttarna i dalens botten, standaren höjs och de svenska ryttarna slår ut sitt förberedda anfall.

Massakern blir stor bland Kristians redan oordnade män och dessa vänder om i brådstörtad flykt.

Med svenskarna efter sig måste nu var man rädda sig så gott han kan.

Kung Kristian illa ute

Kung Kristian får hästen skjuten under sig och är nära att tillfångatas. I sista ögonblicket kommer en dansk ädling fram till honom, Kristian von Barnekow. Denne lämnar honom sin häst och kungen räddas. Barnekow och några andra fattar posto vid en stor sten och kämpar till det bittra slutet. Stenen med märkliga röda strimmor i ytan finns ännu kvar. Sägnen vill berätta, att strimmorna härrör från den stupade Barnekows blod, varmed han så tappert försvarade sin kung. Det berättas att han yttrade: ”Jag lämnar åt kungen min häst, åt fienden mitt liv och åt Gud min själ.”

Klockan är nu fem på eftermiddagen. Den korta vinterdagen är slut. Himlen är flammande röd av den sjunkande solen över det vita snöklädda landskapet. Men föga torde den flyktande kungen och hans män ha njutit av denna skönhet.

Nu gällde det för dem att skyndsamt ta sig till säkerheten innanför de fasta murarna på Varbergs slott.

Enligt danska uppgifter stannade deras förluster vid 100 man, bland dem flera av de mest lysande adelsmännen; svenska uppgifter anger att danskarna förlorade mellan 300 och 400 man. De stupade danskarna berövades alla sina kläder.

Kropparna lämnades kvar på platsen. På måndagskvällen den 24 februari, tre dygn efter striden, forslades de förnämsta herrarnas stelfrusna kroppar till Varberg.

Svensk hämnd i Bohuslän

De uttröttade danskarna skyndar vidare till räddningen i Varberg. Svenskarna fortsätter in i Sjuhäradsbygden och tågar vidare mot Nylöse vid Göta Älv (ungefär där Gamlestads torg ligger i Göteborg), där kung Kristian förlagt en garnison på 700 tyska legoknektar och 300 norska bönder. Tre tunga kanoner – 24-pundiga – hämtas från Elfsborgs fästning och den 27 februari inleds beskjutningen.

De tyska legoknektarna, missmodiga efter att ha kastats tillbaka vid Gullbergs fäste, bestämmer sig för att ge upp.

Jesper Mattsson blir förtjust, nu kan han värva denna väl utbildade trupp till Sveriges krigsmakt.

Slutet vid Nylöse blir, att de tyska legoknektarna går i svensk tjänst och får marschera till Arboga, där de skall få det svårare att rymma än på västkusten.

De norska bönderna tillerkändes emellertid inte status som krigsfångar utan blev skoningslöst nedhuggna.

Efter Nylöse tågar Jesper Mattsson in i Bohuslän där han bränner Kungahälla och Uddevalla och trakterna däromkring.

I början av mars var de svenska enheterna åter i hemlandet.

De västgötska trupperna permitterades till hemorten.