Raoul Wallenberg – en Götisk förebild

Av Jonas Jesperson

Under år 2012 uppmärksammas 100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse på många olika sätt både i Sverige och internationellt. Han var en av vår egen tids största svenska hjältar, hyllad runt om i världen för sitt mod och sin humanitära insats under andra världskriget. Två nya biografier om Wallenberg har publicerats och UD har varit starkt engagerat i samband med jubiléet.

Vem var då Raoul Wallenberg, denne mytiske hjälte?

Raouls far var Raoul Oscar Wallenberg, en mycket framgångsrik officer. Fadern var kusin till de kända affärs-och bankmännen Jacob och Marcus Wallenberg. Raoul Oscar och hans hustru Maj fick den 4:e augusti 1912 i Kappsta (Lidingö) utanför Stockholm en son, som döptes till Raoul. Tyvärr fick Raoul aldrig träffa sin far, då denne olyckligtvis avlidit innan sonens födelse. Hans mor Maj gifte om sig år 1918 med Fredrik von Dardel.
Raoul tog studenten år 1930 med högsta betyg i bl a teckning och ryska, varefter han gjorde värnplikten. Från början var det tänkt att han skulle fostras till att följa den Wallenbergska familjetraditionen och utbildas till bankman, men eftersom Raoul var mer intresserad av arkitektur, valde han att följa den banan istället.

Av denna anledning åkte Raoul 1931 över till USA för att studera till arkitekt vid University of Michigan i Ann Arbor. Raoul erhöll sin examen 1935, varefter han återvände till Sverige. Marknaden för arkitektur var dock mycket dålig och detta ledde till att Raouls farfar, Gustav Wallenberg, skickade honom till Kapstaden i Sydafrika istället, där han fick arbeta på ett svenskt försäljningsföretag för byggnadsmateriel. Farfadern skötte det mesta för Raoul. När Raoul vid ett senare tillfälle fann ett nytt arbete på en holländsk bank i Haifa, i dåvarande Palestina, underlättade farfadern för honom att kunna flytta dit. Det var också där som Raoul för första gången kom i kontakt med människor, som hade flytt undan förföljelserna i Hitlers Nazityskland.

När Raoul år 1936 kom hem till Sverige igen började han arbeta som affärsman tillsammans med den ungerske juden Koloman Lauer. Under flera år reste Raoul mycket i sina affärer över hela Europa. Via dessa resor, som bl.a. gick till det tyskockuperade Frankrike och till Tyskland, lärde han sig hur den tyska byråkratin fungerade. Han reste även flera gånger under kriget till Budapest i Ungern för att hälsa på sin affärspartner Koloman Lauer och hans familj.

Vad hände i Ungern?

Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av Hitlers Tyskland. Adolf Eichmann fick i uppdrag att i samarbete med en tyskvänlig ungersk regering leda den nazistiska förintelsen av dåvarande Ungerns uppskattningsvis 700 000 judar. Under knappt två månader fördes flertalet av dessa till tyska förintelseläger eller dog på vägen dit. Budapests judar undgick dock tillsvidare detta öde efter riksföreståndaren Horthys ingripande och efter protester från omvärlden, bl.a. från Sveriges kung Gustav V.
Våren 1944 engagerades Raoul Wallenberg av War Refugee Board (WRB), en amerikansk organisation som startats av USA:s president Roosevelt för att med neutrala länders hjälp rädda judar i de tyskockuperade områdena i Europa. Raoul ombads att åka till Budapest för att hjälpa till i den räddningsaktion som inletts där. Han tackade ja till uppdraget på villkor att han fick fria händer, vilket han till slut fick efter att ärendet varit uppe hos statsminister Per Albin Hansson.
Den 9:e juli 1944 anlände Raoul Wallenberg till Budapest med eget diplomatpass. Han var sekreterare vid Sveriges diplomatiska legation i Ungern och innehade posten som chef för legationens humanitära avdelning (detta trots att han inte var karriärdiplomat).

Han skulle leda och utvidga skyddsverksamheten, som kom att sysselsätta fler än 300 personer.
Den svenska legationen i Budapest företrädde under kriget inte bara Sverige utan en rad andra stater, däribland Sovjet. Samtidigt bistod den personer av judisk nationalitet att organisera deras utresa ur Ungern. Det var i huvudsak den humanitära avdelningen vid legationen och den svenska Röda Kors-avdelningen, som ägnade sig åt denna uppgift.

Det var just för att intensifiera detta arbete som Raoul Wallenberg sändes till Budapest.
Då Raoul Wallenberg anlänt till Budapest, upprättade han kontakter i tjänsten liksom personliga kontakter med ansvariga medarbetare i ungerska regeringskretsar samt med de tyska säkerhetstjänsterna (Eichmann, Schellenberg m.fl.). Han hade tät kontakt med den amerikanska War Refugee Board med huvudkvarter i Washington, som samarbetade nära den amerikanska underrättelsetjänsten.
Läget för Budapests judar förvärrades dramatiskt i och med de ungerska nazisternas, pilkorsarnas, maktövertagande den 15 oktober 1944. I själva verket var folkmordet under andra världskriget ytterst primitivt. Som historikern Timothy Snyder visat avrättades lika många människor med nackskott som i gaskamrarna. Miljontals människor dog på grund av avsiktlig svält, ett rent barbariskt mordvapen. Många av de ungerska judarna kom inte ens fram till koncentrationslägren, utan kollapsade av hunger, köld och utmattning på vägen dit. I månader var dikena fulla av lik. Floden Donau färgades röd av dumpade kroppar. Här rådde kaos och brutal anarki snarare än militärisk naziordning. ”I Budapest behövdes inga krematorier”, som historikern och författaren Ian Kershaw skrev.

Den fruktade ungerska pilkorsrörelsens grymhet sägs till och med ha chockat luttrade tyska SS-veteraner som besökte staden:

”De beväpnade pilkorsstyrkorna tvekade inte inför att vid ett flertal tillfällen bryta sig in på Röda Korsets barnhem och slakta bebisar samtidigt som de dokumenterade det. De kunde helt plötsligt få för sig att döda som underhållning.”

Tusentals judar räddas – hur?

I detta ohyggliga vanvett lyckas alltså den 32-årige Raoul Wallenberg att rädda tusentals personer. Men hur gick han till väga? Svaret tycks vara: med diplomati, mod, fantasi, fräckhet och energi.
Från och med december 1944 begränsades inte hjälpen till de ungerska judarna att gälla endast de med arbets-eller släktanknytning till Sverige, utan kom att bedrivas i massomfattning. Raoul Wallenberg utformade det berömda ”skyddspass”, som kommit att förknippas med den svenska räddningsaktionen. Skyddspasset intygade att bäraren stod under Sveriges beskydd. I förhandlingar med den nya ungerska regeringen lyckades Raoul så småningom utverka dess godkännande för 4 500 svenska skyddspass.

Innehavaren kunde därmed kräva skydd från pilkorsregimens övergrepp och slippa bli uttagen till deportering.
Raoul Wallenberg köpte också under sin period i Budapest totalt ett 30-tal hus, ”svenskhusen”, i det så kallade internationella ghettot i Budapest (kring Szent István-parken, där ett Wallenberg-monument står idag). Ghettot hade konstruerats av pilkorsarna för de judar som stod under internationellt beskydd. En omfattande organisation krävdes för att förse husen med mat och mediciner. Raoul dekorerade husen med svenska skyltar, girlanger och flaggor. Han hävdade sedan att dessa hus var svenskt territorium och kunde i dessa inhysa och skydda fler än 20 000 personer som annars hade förts till dödsläger.
Raoul Wallenberg använde alla medel han kunde komma över för att rädda människor från förföljelse. Han besökte fängelser, uppsamlingsläger och bangårdar och han mutade, bluffade eller hotade för att få med sig så många personer som möjligt.

Raoul lyckades dessutom att tillverka fler ”falska” skyddspass på plats i Ungern när skyddspassen tog slut.

Genom detta kunde han rädda tiotusentals människor.
När Eichmann startade de långa ”dödsmarscherna” på över 30 mil, där fångarna skulle få lämna Ungern till fots, åkte Raoul Wallenberg personligen ut till de personer som var på marsch och hjälpte till att dela ut skyddspass samt ge mat och medicin till fångarna.
Exempel på Raoul Wallenbergs direkta och oegennyttiga agerande var när de sista lägertågen avgick från Budapest. Mot vakternas order hoppade han upp på tågseten för att slänga in svenska skyddspass. Vaktbefälet beordrade vakterna att skjuta honom. Genom mod och muntligt hot om efterkrigsrepressalier lyckades Raoul skrämma vakterna så att de inte vågade skjuta ner honom utan missade med flit. Efter att Raoul hade delat ut och slängt in alla skyddspass han hade med sig, gick han ner från tågvagnarna och upplyste vakterna om att fångarna tillhörde honom och lyckades därigenom få dem med sig.
Vid ett annat tillfälle skulle en i slutet av kriget desperat Eichmann spränga ett ghetto i Budapest med cirka 70 000 judar. Raoul Wallenberg, som visste att ryska trupper närmade sig, skickade då ett meddelande till August Schmidthuber, som var högsta befälhavare för de tyska trupperna i Ungern. Raoul menade, att om Schmidthuber tillät sprängningen av ghettot och inte omedelbart avbröt den, skulle han efter kriget bli ansvarig för massakern och därmed hängas. Sprängningen avbröts i sista stund och 70 000 människor hade därmed klarat sig. Två dagar senare anlände den ryska armén.
Av de ursprungliga 700 000 judarna i Ungern överlevde 300 000. Av dessa räddade Raoul Wallenberg och hans medarbetare i den svenska legationen över 100 000.

Försvinnandet och slutet – vad hände?

De humanitära insatserna för att rädda judar gjordes vid denna tid i en svår politisk situation, då hårda strider rasade i Budapest. Sverige hade inte erkänt Szálas´ regering, vilken kommit till makten i december 1944 och fortsatt att samarbeta med Tyskland. De svenska diplomaternas status i Budapest var hotad. Det område, där den svenska legationen var belägen, hade kommit att hamna mellan de två stridande parterna och utsattes för intensiv beskjutning av tyskt och sovjetiskt artilleri. Det var inte tryggt att vistas i detta område.
Raoul Wallenberg bad om lov att få besöka de sovjetiska militära huvudkvarteren i Debrecen den 13 januari 1945, då han hade planer på en räddningsaktion. Någon tillförlitlig information om varför Raoul gjorde detta står inte att finna. Det är inte uteslutet att hans syfte var att förvissa sig om de sovjetiska styrkornas stöd. Det är känt att han denna dag, trots de ihållande och bittra striderna, begav sig tillsammans med sin chaufför Vilmos Langfelder för att möta de sovjetiska styrkorna – detta utan godkännande från den Sovjetiska legationsledningen. Samma dag greps båda. Därefter är Raouls öde oklart. Det man vet är att Sovjet anklagade honom för att vara en ”amerikansk spion”.

Än idag är det osäkert vad som egentligen hände. Den sovjetiska – och sedermera den ryska – hållningen ända sedan 1957 har varit att Raoul Wallenberg efter fångenskap avled genom avrättning i Lubjanka-fängelset den 17 juni 1947. Den hållningen höll man fast vid i den gemensamma svensk-ryska utredning, som tillsattes 1991 för att utreda Raouls öde. Utredningens svenska arbetsgrupp ansåg däremot att det inte finns några definitiva bevis för att Raoul verkligen dog 1947. På UD:s webbsidor finns idag ett stort antal av de ryska STASI-dokument, som handlar om Raouls tid i Ryssland och turerna runt detta. Dokumenten finns inskannade i original, men det finns även översatta texter. Full klarhet om vad som hände Raoul efter det han fängslats av Sovjetiska armén har vi tyvärr inte än.

Olika versioner har förekommit genom åren och en stor svensk-rysk utredning pågår fortfarande.

Slutord

Raoul Wallenbergs gärning bestod inte bara av tapperhet och mod. Det avgörande var snarare hans byråkratiska smidighet.

Han vägrade rätta sig efter stelbenta regler och skapade egna nya lösningar. Hemma i Sverige såg UD-tjänstemännen med missnöje på hans okonventionella metoder – man var orolig för att den unge diplomaten skulle stöta sig med nazisterna.

Raoul agerade istället som en medmänniska: empatiskt och intuitivt. Han följde en egen agenda, arbetade dag och natt, ringde telefonsamtal, uppvaktade rätt personer och tog till list och mutor för att kunna nå uppsatta mål. Skyddspassen, som han delade ut i en rasande fart, var kanske inte alltid helt korrekta dokument – men vad spelade det för roll när de räddade liv?
Raoul Wallenberg skulle ha blivit 100 år den 4 augusti 2012. Hans liv och verksamhet är ett stycke svensk historia att känna stolthet över. Raoul gjorde allt som stod i hans makt för att göra gott. Att detta gjordes i en ytterst pressad och extrem tid gör det hela än mer imponerande. Han hade valet att hjälpa till eller vända sig bort. För honom tycktes valet vara lätt!
För oss Göter borde Raoul Wallenberg och hans livsgärning vara en ledstjärna med tanke på de dygder, som han representerade.

En samvetsgrann och hederlig sann humanist, som oegoistiskt såg till sina medmänniskors bästa.

En handlingskraftig man, som med fantasi och uppfinningsrikedom iscensatte och genomförde ytterst spektakulära räddningsaktioner med tusentals räddade liv som resultat.

Han är väl värd vår Götiska aktning och hyllning!