Kvinnor i de svenska härarna

Av Katharina Lagergren

Vår historia är ju männens historia, kungarna, härförarna och soldaternas historia. Vi firar t ex Gustaf II Adolfdagen med bakelse och flaggan i topp.

Men var fanns den andra halvan av befolkningen, kvinnorna? Den naturliga platsen var i hemmet, och många sysslor som männen tidigare gjort utfördes av kvinnor, när deras män var ute i fält. De var fullt upptagna med att överleva.

Men många kvinnor hade inga hem. De var utomäktenskapliga flickor, ivägkörda pigor och andra som inte räknades – de var borta.

Motsatsen till livet var kriget. I teorin hade kvinnan inget med kriget att göra. Kriget var till för männen, en del utbildades redan från barnsben för uppdraget. Krigets uppgift var att skaffa krigaren pengar och makt, skydda hans förmögenhet och egendom, inberäknat kvinnor och barn.

I praktiken var kvinnan en nödvändig del inom krigföringen, Utan hennes arbete hade inte en enda här marscherat. Krigshären bestod till stor del av legosoldater, som slogs för den som betalade bäst, De åtföljdes av trossen och personellt var de fler än soldaterna, de kunde till och med vara flera gånger så många som soldaterna. Trossen bestod bland annat av hemlösa kvinnor, men också av soldaternas hustrur och älskarinnor, prostituerade och oäktingar, officerarnas fruar och tjänsteflickor. Den bestod av hästarna, vagnarna, slaktdjuren och älsklingsdjuren.

När denna vandrande armé slog läger förvandlades platsen till en 10000-hövdad stad. Kvinnorna skötte matlagningen till en eller flera soldater av det de fick av proviantutdelaren. De lagade och sydde kläder, sålde sig och slogs om männen liksom männen slogs om kvinnorna. Dessa kvinnor skulle aldrig förvänta sig att få ett eget hem att pyssla i. De tillhörde tillsammans med legosoldaterna samhällets bottenskikt.

Om en man övergav en kvinna gällde det för henne att snabbt skaffa sig en ny beskyddare. Mannen fick mat, kläder och lön för sitt arbete och om hon lagade hans mat och stod till tjänst, fick hon ju del av detta. Någon sjukvård att tala om fanns inte förrän in på 1800-talet. Den soldat som hade en kvinna i trossen kunde dock påräkna att bli omhändertagen. Hon letade efter honom på slagfältet, förband hans sår, såg till att han fick vatten och mat och att han kom tillbaka till lägret. Den soldaten hade en chans att överleva. Andra lämnades på slagfältet, döda och sårade, dit likplundrare och asfåglar kom för att ta sin del.

I kriget var det den starkes rätt som rådde och ingen lag förmådde att skydda kvinnan. Hon blev en artikel, en vara, ett rövarbyte för segerarmén. En urgammal sed var att låta den segrande armén plundra en intagen stad under tre dagar. Vad som då skedde med kvinnor, åldringar och barn vid dessa blodsfester låter sig inte här beskrivas i ord.

Katolska kyrkan vinnlade sig om att de kvinnor som blev krigsbyte inte skulle begå självmord av rädsla för skändning och tortyr. Självmord var den värsta av dödssynderna för den kunde inte ångras. Vad detta vinnläggande har haft för effekt hos de utsatta personerna har inte stått att läsa i någon dokumentation.

Sägner berättar att de mest barmhärtiga och medlidsamma officerarna och soldaterna, skyndade snabbt från hus till hus för att om möjligt döda kvinnorna så att de inte hamnade i händerna på segerberusade erövrare.

Här kan man verkligen tala om ”ett öde värre än döden”. Befolkningen befann sig i en värld full av oinskränkt våld.

I dag, några århundraden senare, måste vi ta vara på och glädjas åt vad samhällsutvecklingen givit vad gäller jämställda förhållanden mellan kvinna och man.

Fullkomlighet råder kanske inte, men det ständiga bemödandet finns!

Dessvärre finns liknande berättelser om krigens efterföljande övervåld i vår egen tid med skildringar från de olika delarna av världen där konflikter pågår. Kvinnor och barn är kanske de allra största förlorarna!

Krig måste på alla sätt förhindras och vi får hoppas att utbildning till alla, harmoniska och stabila samhällen, diplomati, FN och EU ska leda till en fredligare värld för oss alla!