Katarina, Gustav Vasas första gemål
Av Monika Burman
Den 24 september 1513 föds ett litet flickebarn. De stolta föräldrarna var hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wulffenbuttel. Flickan får namnet Katarina av Sachsen-Lauenburg.
Lilla Katarina växer upp med sin storasyster som heter Dorotea.
Åren går och vi är nu framme vid 1528.
Här hemma i Sverige hade Gustav Vasa blivit kung och han ville förädla ätten Vasa med en riktig prinsessa. Det var inte så lätt, för vilken av de europeiska furstarna ville sända sin dotter till det avlägsna och kalla Sverige!
Gustav Vasa finner Katarina lämplig då hon kom från ett furstehus med månghundraåriga traditioner och hennes familj var väl ansedd hos den tysk-romerska kejsaren. Hennes syster var gift med den danske kronprinsen Kristian, som sedermera blev Kristian III. Genom att gifta sig med Katarina kände Gustav Vasa att han lättare kunde bibehålla freden med Danmark.
Katarina är nu 15 år, hon är vacker, liten och lätt och cirka 160 cm lång. Gustav Vasa hela 17 år äldre.
Nu börjar giftermålet planeras. Först ser allt ut att gå bra med bröllopet, men så bryter det ut ett uppror i Sverige och Katarinas far blir orolig. Han kräver nu att Katarina inte bara ska ha ett ”livgeding” i Sverige utan också på kontinenten.
Livgeding kommer från det tyska språket och begreppet ”Leibgedinge, Ordet användes mycket under 1500-talet i Tyskland och det innebar att en änkedrottning anvisades ett landområde som skulle ge henne ett livslångt underhåll.
Gustav Vasa ilsknar till, han har inte de pengar som behövs för att köpa någon egendom på kontinenten och bröllopet får tills vidare anstå. Det uppskjutes tre år.
Året är nu 1530 och både Katarinas far och Gustav Vasa ångrar sig och i mars 1531 var så äntligen klart att det skulle bli bröllop.
Katarina skulle gifta sig med Gustav Vasa och erhålla Korsholmen och Kalmars län samt Öland som livgeding.
Vem skulle nu viga paret?
Sverige hade på den tiden två ärkebiskopar, Gustav Trolle, som var vigd av påven och Magnus som var utsedd av kungen. Problemet var att båda befann sig i landflykt. Man löste problemet med att välja Olaus Petris yngre bror Laurentius till Sveriges förste evangeliske ärkebiskop. Därmed var de sista banden med Rom kapade.
En dag i september gled den blivande drottningens fartyg in på Stockholms ström.
De trolovade fick för första gången se varandra. Bröllopet stod i Stockholms Storkyrka på Katarinas artonde födelsedag, söndagen den 24 september 1531.
Ivan Svalenius, samtida med händelserna, beskriver festligheterna på följande sätt:
– Skenet från den flammande elden i de öppna spisarna och kronornas otaliga ljus glittrade i guldbroderier och silkessnören, i dinglande guldkedjor och pärlbeströdda huvudkransar, de lekte i scharlakansröd sidentaft och nejlikefärgat purpurtyg, i veckrika kjolar och mårdskinnsbrämade rockar, i silverdukskjortlarnas guldblommor och de papegojgröna hosornas fladdrande foder, de kastade sina reflexer mot inläggningarna i kistor och skåp, mot glasmålningar i de metertjocka fönsternischerna, mot de rutade och målade panelverken i väggar och tak, mot guldvävarnas och pärlstickarnas praktfulla gobelänger.
Festligheterna varade i åtta dagar.
Den 13 december 1533 föddes deras första och enda barn. Han fick namnet Erik, vilken sedemera skulle bli Erik XIV.
Katarinas tid som drottning i Sverige var säkert inte så lycklig, hon hade svårt att förstå sin man då kungens tyska inte var flytande och rikets skötsel krävde att han ofta var borta. Gustav Vasas hade dessutom ett häftigt humör som ofta resulterade i ”husliga uppträden”. Där av kom det sig att Katarina blev nyckfull, inbunden och svårmodig samt längtade hem.
I september 1535 fick Katarina kärt besök av sin svåger Kristian III då kung av Danmark.
Det ordnades en stor fest på slottet när Kristian kom, men mitt under en dans med honom råkade hon snubbla. Katarina var gravid. Hon fick missfall och efter några veckor var hon död. Hon avled dagen innan hon skulle fylla 22 år, den 23 september 1535.
Genast spred sig ryktet i Sverige och bland Gustav Vasas fiender i Tyskland att han i ilskan slagit ihjäl sin drottning med en silverhammare. Ryktet gick också att Katarina skulle ha beklagat sig för Kristian om sitt förhållande till Gustav och att hon hade hemlängtan, kanske sa hon mer än hon borde. Väggarna i den gamla borgen hade öron. En tjänare hade hört, hur drottningen berättat för svågern att Gustav planerade ett ”upptåg” mot honom. Vad tjänarens skvaller ledde till är oklart, men Kristian åkte hem, något hastigt och en vecka senare var Katarina död.
Vid företagen gravöppning senare konstaterades att inga skador fanns på kraniet eller skelettets ben och ryktena kunde dementeras.
En vacker septemberdag, då Mälarens stränder stod i prunkande höstfärg, ringde Storkyrkans klockor själaringning för den unga drottningen. Sverige hade förlorat sin drottning, Gustav Vasa hade blivit änkling och den ettåriga prinsen var moderlös.
Drottning Katarina från Sachsen-Lauenburg ligger begravd i Uppsala domkyrka.
