Halleberg

Av Johny Lindell

Några tankar kring det berg vid vars fot Götiska Förbundet höll några av sinaförsta Förbundsting. Detta var åren 1819, 1820 och 1821.

Halleberg är ett s.k. platåberg bildat under samma förhållanden och tidsrymdsom våra övriga västgötska platåberg t ex Hunneberg, Billingen, Kinnekulle och Mösseberg. Platåbergen bildades för mer än 500 miljoner år sedan och blev kvar när senaste inlandsisen drog sig tillbaka för c:a 12000 år sedan.

Bergen består av bergarter lagrade i tydliga skikt

Vi har ett minnesord för att komma ihåg de olika bergarterna – USA kl T(re).

Räknat nerifrån är det: urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer, trapp (diabas). Urberget består här av götagranit i ett plant lager som ovanpå sig har de sedimentära bergarterna och toppas av trapp. Trapp är lokalt utryck för denna typ av diabas. Diabasen är magmatisk och trängde upp genom de lagrade sedimentära arterna för c:a 200 milj. år sedan och blev till ett hårt lock. Den tidigaste sedimentära bergarten, sandstenen, tillkom för c:a 500 milj. år sedan. Diabasens hårdhet beror på avkylningshastigheten. Inlandsisen kunde därför bryta diabastäcket och erodera bort även sedimenten mellan de nuvarande platåbergen.

Halleberg är inte lika tillgänglikt som grannberget Hunneberg men det går attåka upp via Storegårdsklev i sydväst. Från Vänersborg går det turistturer s.k. ”Älgsafari” till Halleberg. Det finns endast en sjö, Hallsjön, som är smal men tre kilometer lång. Det finns ytterligare ett par s.k. klev där mindre vägar eller stigar leder upp. Björndalsklev i söder och Skytte klev i öster samt Björkås trappa.

Fornborg

På grund av bergets branter och otillgänglighet blev det Skandinaviens störstafornborg, omfattande runt 20 km². Vid Storegårdsklev finns befästningsvallar, tre stenvallar, på totalt 1800 meter. Den längsta är 700 meter. De mindre klyftorna, kleven, har också vallar där man förutom sten använt stockar. Platån var därmed lättförsvarad genom att där fanns vatten, fisk och jaktbyte samt att man kunde medföra sin boskap och klara sin försörjning i flera år. Fornborgen anlades på 400-500-talet och har utnyttjats som sådan ända fram till slutet av 1700-talet. I början av 1500-talet klarade man en belägring i sju år. En del av berget kallas Häcklan och det var där Oden eller Häcklaman som han också kallades satt vid sitt Valhall. På Häcklan finns ”dödsbänkarna” där Odens krigare satt och drack mjöd innan de kastade sig ut i strid.

En 60 m hög brant vid Häcklan kallas ”Ättestupan”. Nedanför fanns förr Odens damm vid Hästevads stenar, domarring samt en ganska stor gravhög. Troligen har här varit minst två domarringar, en lär avlägsnats i samband med bygget av intilliggande järnväg. Odens damm växte delvis igen och 1925-26 lades dammen igen för att underlätta bebyggelse.

Naturreservat

Halleberg är idag naturreservat. Korrekt uttryckt är det två olika naturreservat, dels Halle- och Hunnebergs platåreservat, dels Halle- och Hunnebergs rasbranter. Artrikedomen är störst utmed rasbranterna. Berget sticker ut i Vänern och på nordspetsen, Predikstolen, 80 meter över vattnet har man vidunderlig utsikt.

Rasbranterna är ganska orörda, går inte att odla och det är svårt att avverka den skog som finns där. Därmed har vi här gammal skog, urskog, där träden växer, faller och får brytas ner av naturens egna krafter. Här trivs insekter, skalbaggar mfl djur. Branternas ekosystem är det vanliga barrskogssystemet med inslag av björk, ek, lönn och rönn. På de extrema lutningarna växer bara lavar/mossor. Klippavsatserna ger skyddade häckningsplatser för många fågelarter inte minst rovfåglar som t ex Ormvråk. Bland de nedrasade stenblocken vid branternas fot finns god tillgång på bytesdjur för rovfåglarna. Svampar hjälper till att bryta ner gammal växtlighet och gynnar den biologiska mångfalden.

Försurningen har varit ett stort problem på berget. Det finns tecken på försurning även idag, men det är inte längre ett aktuellt problem på grund av renare nederbörd.

Bland västgötabergen så finns det de som har diabashätta och de som inte har. Det mest kända berget utan diabashätta är Lugnåsberget som är känt för sin kvarnstenstillverkning. Alla de stora platåbergen har diabashätta. Halleberg har en gång legat, före senaste istiden, under havsytan. 

Halle- och Hunneberg är väl värda ett besök.