Götiska Minnen – För 80 år sedan

För 80 år sedan

Byråchefen på svenska UD halar flaggan på Litauens beskickning och ger sovjetisk diplomat nycklarna.

Av Bengt P. Gustafsson

Stockholm blir i augusti 1940 en av spelplatserna i den händelseutveckling av svek och skamlösa krav varmed Sovjetunionen berövar folken i Estland, Lettland och Litauen deras frihet i skuggan av andra världskrigets dramatiska uppgörelse mellan Tyskland och västmakterna. Föga känt är, att även Sveriges regering hade en roll i det grymma spelet om de tre baltiska ländernas oberoende. Spelet, där aningslösa statsmän i väst, manövreras ut av Stalin och Molotov, tog sin början – i London.

Molotovs slughet firar triumf i stormakternas rävspel
Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, som i det längsta ville tro att det skulle gå att förhandla med Hitler, insåg att den nazistiske diktatorn gått för långt när han den 15 mars 1939 annekterade den del av Tjeckoslovakien som återstod efter Münchenöverenskommelsen 1938. Chamberlain anade att Hitlers nästa offer skulle bli Polen. Han föreslår sin kollega i Frankrike, konseljpresident Daladier, att de båda länderna skall ge Polen militära garantier i händelse av tysk aggression. Men deras samspel blir inte helt synkroniserat.
Den 31 mars 1939 ställer Storbritannien garantier till Polen. När Hitler får veta detta får han ett raseriutbrott, rusar runt i rikskansliet, dunkar med knutna händer på bordet och mumlar med flammande blick: ”Jag skall ge dem en djävulsbrygd”!
Vad Hitler avsåg med sin ”djävulsbrygd” berättade han inte och det förefaller som att han inte skulle ha haft någon samverkan med Moskva i tankarna; han avvisar bestämt försiktiga propåer från några av sina närmaste män om sådant. Men han kommer på andra tankar när han någon månad senare har sett en film där Stalin inspekterar Röda armén. Hitler säger då att Stalin ”ser ut som en person som man kan göra affärer med”. Utrikesminister Joachim von Ribbentrop får i uppdrag att kontakta ryssarna.
Nu blåser nya vindar även i Moskva. Den 3 maj hade Stalin bryskt ersatt utrikesminister Maksim Litvinov med Vjatjeslav Molotov. Litvinov var av judisk börd och oförsonlig kritiker av nazismen. Molotov, en slug och pedantisk byråkrat, var orubbligt trogen Stalin. Det visar sig snart att man både i Moskva och i Berlin – trots djupa ideologiska motsättningar – är beredd att i rådande läge föra en pragmatisk politik till båda parters gagn. Spelet kan börja och det blir dubbelspel.
Britter och fransmän inser att Polens geografiska läge medför svårigheter att lämna militär hjälp på polsk mark. De låter Moskva veta att en överenskommelse mellan de båda västmakterna och Sovjetunionen om garantier till Polen vore önskvärd. Molotov bejakar omedelbart detta. Han inser att Chamberlains och Daladiers utspel kan ge Sovjetunionen möjlighet att införliva de stater som gjorde sig fria efter Tsarrysslands fall. Polackerna svarar blankt nej ty de vet sedan århundraden vad det innebär att ha trupper från den store grannen i öster på sin mark.
Chamberlains och Daladiers aningslöshet innebär att Molotov kan inleda spelet om de tre baltiska ländernas (och Finlands) frihet; han har fått en öppning och föreslår Storbritannien och Frankrike att ett avtal om ”hjälp” skall omfatta alla länder som gränsar till Sovjetunionen. Han föreslår också att hjälp skall lämnas även om det ”hjälpbehövande” landet självt avvisar hjälpen exempelvis efter en för Tyskland gynnsam statskupp! Chamberlain finner detta ytterst osmakligt men böjer sig då Daladier personligen och mycket intensivt yrkar på att Molotovs förslag skall accepteras. Oaktat den sekretess som rått under förhandlingarna sipprar medgivandet ut, vilket väcker harm och oro i de berörda staterna.
I syfte att slutförhandla med Sovjetunionen reser i augusti en delegation, ledd av en brittisk amiral och en fransk general(!) till Moskva. Resan sker med ett långsamt gammalt handelsfartyg över Nordsjön och Östersjön. I Moskva blir man inte imponerad varken av förhandlarna själva eller av deras färdsätt, en sex dagar lång sjöresa. De förhandlingar som inleds den 11 augusti kan inte betecknas som annat än nonsensdiskussioner. Den 17 augusti meddelar ryssarna, utan angivande av orsak, att det blir några dagars uppehåll i samtalen. Den 21 augusti hålls ett möte utan att datum för något efterföljande möte fastställs. Därefter reser britter och fransmän hem.
Orsaken till uppehållet var, att de försiktiga trevarna på ambassadörsnivå mellan Berlin och Moskva, utvecklats raskt och att beslut om ett handelsavtal blivit förestående. I utbyte mot olja och andra råvaror från Sovjetunionen skall Tyskland leverera verktygsmaskiner, annan teknisk utrustning och t.o.m. en halvfärdig kryssare. Den 27 juli hade man också kommit långt med utkast till en non-aggressionspakt. För Hitler var den senare ytterst önskvärd med tanke på hans angreppsplaner mot Polen. Han vill absolut inte riskera ett tvåfrontskrig mot västmakterna och Sovjetunionen.
Hitler har nu bråttom att få en överenskommelse till stånd eftersom han vill ”lösa” den polska frågan utan dröjsmål. Italiens utrikesminister greve Ciano, svärson till Mussolini, skriver förskräckt efter ett möte med Hitler den 11 augusti i Salzburg: ”Hans vilja att släppa lös kriget är omedgörlig”.Ribbentrop låter den 15 augusti meddela Molotov att han är beredd att flyga till Moskva. Omgående svarar Molotov: Välkommen! Molotov avslöjar också sina innersta tankar: förutom handelsavtal och non-aggressionsavtal föreslår han ett hemligt tilläggsavtal som specificerar parternas ställning i särskilda utrikespolitiska frågor. Handelsavtalet undertecknas i Berlin natten mellan den 19 och 20 augusti. En otålig Hitler sänder den 20 augusti ett personligt budskap till Stalin med önskemål att Ribbentrop redan den 22 eller 23 i Moskva får signera övriga avtal. Han uppges ha ”exploderat av glädje” när han efter en synbarligen mycket nervös – men kort – väntan erhåller Stalins förlösande JA!

Ribbentrop anländer efter fem timmars flygresa från Königsberg (nu Kaliningrad) till Moskva den 23 augusti; förhandlingarna inleds kl. 15.00. Av skildringar från mötet, där man inte behövde lösa annat än smärre frågor, framgår att Stalin förde taktpinnen och att Ribbentrop spelade över. Stalin säger att ”folk kommer att skratta åt oss” när Ribbentrop föreslår att non-aggressionspakten skall löpa på 100 år. Det blir tio år. Ribbentrop skriver en inledning till avtalstexten fylld av floskler som ”den naturliga vänskapen” mellan parterna men Stalin förklarar att sådant inte går för sig med tanke på att man i åratal ”kastat skit” på varandra; inledningen blir ett sakligt ryskt förslag. På Stalins önskan ändras det hemliga tilläggsavtalet så att hela Lettland blir sovjetisk intressesfär istället för halva landet, sedan Ribbentrop ringt Hitler för godkännande. I väntan på att protokollen skall skrivas ut på ryska och tyska bjuder värdarna på svart te, kaviar, sandwich, vodka och champagne från Krim. Ett oräkneligt antal skålar utbringas; Stalin proponerar den första – för Hitlers hälsa! På morgontimmarna har alla dokument blivit klara för signering. Stalin beordrar bort alla dricksglas på bordet där Molotov och Ribbentrop skall signera avtalen. Därefter tas bilden när Molotovs signerar dokumenten och en nöjd Ribbentrop och en mysande Stalin står bakom och synes trivas utomordentligt gott.

Paragraf 1 i det hemliga tilläggsavtalet lyder: I
händelse av en territorialpolitisk omgestaltning i
de till de baltiska staterna (Finland, Estland, Lettland, Litauen) hörande områdena bildar Litauens
nordliga gräns gränsen mellan Tysklands och UdSSR:s intressesfärer. Härvid skall Litauens anspråk
på Vilniusområdet erkännas av båda parter
(anm.: UdSSR tysk förkortning för Sovjetunionen).
Punkt 2 reglerar gränsen mellan Tyskland och
Sovjetunionen i det ockuperade Polen samt anger
att gränserna för ett eventuellt framtida oberoende
Polen skall avgöras av Tyskland och Sovjetunionen
i vänskaplig anda. Punkt 3 anger att Sovjetunionen
har intresse för Bessarabien (anm.: det Rumänien
då tillhöriga Moldavien) och att Tyskland inte har
några anspråk där. Punkt 4 anger att protokollet skall vara strängt hemligtt

Den 1 september överskrider Tysklands trupper de polska gränserna och den 3 september förklarar Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Den 17 september faller Stalins trupper de med förtvivlans mod kämpande polackerna i ryggen. Warszawa faller den 27 september och i enstaka motståndsfickor håller polska trupper ut till den 6 oktober; landet kapitulerar dock inte utan regeringen tar sig via Rumänien till London. Den 28 september justerar Tyskland och Sovjetunionen gränsen för intressesfärerna såtillvida att Sovjetunionen tillerkändes Litauen (utom ett litet område vid Suvalki) i utbyte mot att Tyskland fick en större del av Polen jämfört med den karta som upprättades när det hemliga tilläggsavtalet slöts.

Stalin agerar mot de baltiska länderna och Finland
Redan medan striderna i Polen rasar, den 12 september, inleder Molotov förhandlingar om ett handelsavtal med Estland, men sitt verkliga syfte avslöjar han inte. Den 18 september låter Moskva i lugnande syfte omvärlden veta att man uppskattar de baltiska ländernas neutralitet. Några dagar senare är handelsavtalet klart och Estlands utrikesminister Karl Selter inbjuds med maka till Moskva den 22 september för att i högtidlig form underteckna handelsavtalet. Men när Selter förts in till Molotov får han bryskt veta att denne vill ha en ”pakt till ömsesidigt bistånd”, att Estland inte förmår uppfylla sina plikter mot neutralitetens krav och därför, för Sovjetunionens säkerhet, måste upplåta baser för Sovjetunionens stridskrafter på estniskt område. Särskilt försvårande är att den polska ubåten Orzel, som internerats i Tallinn, lyckats smyga ut (och undkommer till Storbritannien) och att fartyget Metallist gått till botten i Narvabukten. Molotov förklarar att 35 000 man är beredda att rycka in i Estland för att skydda Sovjetunionens intressen.
Den överraskade Selter begär efter de chockerande kraven att få resa hem och överlägga med sin regering. Molotov låter dokumentera avresan. En bild visar en leende och nöjd avskedskommitté ledd en av Molotovs närmaste män, Losovskij, tillsammans med Karl Selter och hans maka Melanie, som håller en blomsterbukett av jätteformat i famnen. Men paret Selter ler inte. Deras ansikten är fyllda av sorg och deras blickar tomma. Blomsterbuketten, en sådan är vanligtvis en vänlig gåva, blir till ett cyniskt uttryck för en stormakts hänsynslöshet mot ett litet grannland.
Den estniska regeringen sammanträder med sovjetiska bombflygplan cirkulerande över Tallinn; Röda armén marscherar upp vid gränserna och Stalins tidningar driver sedan flera dagar hätsk propaganda mot Estland. Estlands regering konstaterar att landet är totalt isolerat och beslutar att Selter skall resa tillbaka till Moskva för att uppnå så lindriga villkor som möjligt. Det enda Selter uppnår blir en reducering av de sovjetiska truppernas storlek till 25 000 man. Avtalet stipulerar att Sovjetunionen får baser på öarna Dagö och Ösel, vid Paldiski samt rätt att använda Tallinns flygplats. Vidare erhåller Selter ett muntligt(!) löfte att Sovjetunionen inte skall kränka Estlands oberoende.
Den 2 oktober anländer en sovjetisk militärdelegation till Tallinn för att förbereda truppernas inmarsch. Nu kräver Stalins officerare fler baser än som avtalats. Så blir det också. Som påtryckning inlöper den 11 oktober i Tallinns hamn under dånande salut den moderna kryssaren Minsk åtföljd av två jagare. Fyra dagar senare anländer slagskeppet Oktrabaskaja Revoljutsia (f.d.tsarryska Gangut) jämte ytterligare tio örlogsfartyg; ubåtar rapporteras passera västerut. Delar av örlogseskadern fortsätter senare till Riga. Den 18 oktober marscherar Röda armén in till sina baser i Estland. Till en början fortsätter livet som vanligt men befolkningen i basområdena upplever redan från första dagen en ny hård verklighet; familjer som bor där måste omedelbart lämna sina hem.

Lettland, Litauen och Finland står på tur
Sovjetunionens agerande mot Estland följdes inom kort av krav på Lettland, Litauen och Finland. Den lettiske utrikesministern Munters kallas till Moskva där han den 5 oktober tvingas underteckna en pakt med samma innehåll som Estlands. Den 10 oktober är det dags för Litauens utrikesminister Urbsys att underteckna pakten för sitt land. Alla fördragstexterna var likalydande bortsett från geografiska namn på basområden i respektive land! Dock ”sockrades” litauernas avtal: Vilniusområdet som under mellankrigstiden varit ockuperat av Polen och som erövrats av Sovjetunionen, överlämnades till Litauen.
Finland reagerar helt annorlunda när Moskva kallar. Man sänder istället för utrikesministern en förhandlare på lägre nivå – sin beskickningschef i Stockholm J.K. Paasikivi. När han den 9 oktober avreser från Helsingfors centralstation ljuder fosterländska toner ur tusentals strupar. En folkmassa sjunger bl.a. nationalsången Vårt land och psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. Sovjetunionen främsta krav är en militärbas och att gränsen på Karelska näset förskjuts längre bort från Leningrad. I utbyte erbjuds Finland några skogssocknar i Fjärrkarelen norr om Ladoga. Finländarna säger blankt nej till militärbasen men går med på en obetydlig ändring av gränsen. Sammanlagt tre gånger reser Paasikivi till Moskva utan att någon överenskommelse nås. Vid förhandlingarnas sammanbrott den 9 november säger Molotov: ”Nu har de civila myndigheterna behandlat frågan och då de inte har kunnat nå ett avtal måste ärendet anförtros åt militärerna … ”
Den 30 november kl. 06.50 går Stalins trupper till angrepp i tron att kunna erövra Finland på någon vecka men finländarna vinner den ena förkrossande avvärjningssegern efter den andra. När fred sluts den 13 mars står den finska armén, om än hårt prövad, ännu obruten framför sin fiende. Finland avträder drygt en tiondel av landets yta och arrenderar ut Hangö till militärbas men har uppnått något som måste ses som en stor framgång – Finland bevarade sitt oberoende.

Oroande folkförflyttning från de baltiska länderna
Den 7 oktober kommer från Berlin(!) ett för de baltiska länderna oroande besked. Hitler låter ”kalla hem” den tyska befolkningen i Estland och Lettland där det funnits tyska minoriteter sedan medeltiden. Denna åtgärd uppfattades som att Tyskland inte ville att den balttyska befolkningen skulle utsättas för ett framtida liv under Stalins styre. Den 18 oktober lämnar det första fartyget med tyskar och deras lösöre Tallinns hamn. Totalt skulle 14 000 tyskar lämna Estland och 52 000 Lettland under åren 1939 – 1941. En liknande folkförflyttning från Litauen, också 52 000 personer, inleddes något senare.
Föga känt är idag, att även delar av Estlands svensktalande befolkning i denna tid lämnade landet; den 17 oktober anlände till Stockholm 110 svenskar från den lilla ön Rågö som i århundraden haft svensk befolkning.

Stalin slår till när all världens uppmärksamhet är riktad västerut
Sedan Polen styckats av tyska och sovjetiska trupper råder i stort sett stiltje i stormaktskriget till den 9 april 1940. Då angriper Hitler Danmark och Norge. Danmark ger upp på en dag men Norge håller ut i några månader. I början av maj inleder tyskarna sitt blixtkrig i Nederländerna, Belgien och Frankrike. Stalin anser det nu vara lämpligt att ta itu med de baltiska länderna mot vilka en intensiv propaganda riktas i den sovjetiska pressen. Hatpropagandan från Moskva får alltmer otäcka inslag som grundlösa anklagelser om missgärningar mot Röda arméns soldater. I de tre länderna stiger oron och deras regeringar försöker gardera sina nationers överlevnad med skilda slag av förberedelser. Exempelvis efterhör den Lettiska Statsbanken försiktigt om den kan få deponera guld i Sverige; hos Riksbanken i Stockholm finns redan delar av Estlands och Litauens guldreserver (mer om guldet senare). För att lagliga lettiska representationer skall finnas utomlands även om det värsta skulle inträffa förser Lettlands regering den 18 maj sina beskickningar utomlands med särskilda fullmakter. Nedan anges fullmaktens text (av respekt för ett litet grannlands olycksdrabbade befolkning först på originalspråket, det har dock ej varit möjligt att infoga det lettiska alfabetets accenter):

”Ja Latvias Republikas valdiba nespetu ispildit savus uzdevumus, tad Latvijas sutnim Londona Karlim Zarinamn, vaj Latvias sutnim Vasingtona Alfredam Bilmanim japarnem Latvijas interesu aistavesana brijava pasaule.”

Texten lyder, i svensk översättning via tyskan:

”För den händelse, att Republiken Lettlands regering inte blir istånd att uppfylla sina plikter skall Lettlands intressen i den fria världen företrädas av sändebudet i London, Karlis Zarins, eller hans kollega i Washington, Alfred Bilmanis.”

Den 14 juni 1940, samma dag som tyska trupper marscherar in i Paris, blir det finska trafikflygplanet Kalevala nedskjutet av sovjetiska jaktplan på sin ordinarie rutt till Tallinn från Helsingfors. Nedskjutningen har dubbelt syfte ty Stalin trakasserar därmed både Finland och Estland. Piloterna och passagerarna omkommer och en rysk ubåt fiskar upp fransk diplomatpost. Dagen före detta illdåd hade fem lettiska gränsvakter och en av gränsvakternas maka(!) – skjutits ihjäl vid Maslenki. Den 14 och 15 juni ställer Stalin krav på att – i strid med avtalen från 1939 – låta Röda armén besätta de tre ländernas hela territorier. Litauens regering får sex timmar på sig att avge svar, Estlands och Lettlands regeringar får nio timmar.

Ett ögonvittne i Litauen
Hårt pressad sammanträder den litauiska regeringen. Skall man gå med på det ultimatum som kommit från Moskva eller ge upp? Nu handlar det om annat än baser – hela landet skall besättas och man inser att samhällsordningen kommer att brytas sönder. Presidenten, Antanas Smetona förespråkar väpnat motstånd men regeringen finner att man måste gå med på kraven från Moskva.
Lördagen den 15 juni 1940 sitter den i Sverige bosatte och med en svenska sedan 1915 gifte litauiske författaren och diplomaten med mera Ignas Jurkunas-Scheinius och arbetar på sitt kontor i Vilnius där han representerade Litauens Röda kors. Om någon vecka skall han resa hem till Sverige och sin familj. Ovetande om vad som skett tidigare på dagen, återvänder han på kvällen till sin bostad; han har hyrt rum i en villa som ägs av en professorsfamilj. Under promenaden till bostaden noterar han, något förvånad, att staden denna vackra sommarkväll är nästan folktom. I grinden möter han sin värd, matematikprofessorn, grå i ansiktet. Inne i vardagsrummet står professorskan med knäppta händer och ansiktet i smärta. Hon hälsar Scheinius med orden: ”Herr Scheinius får nog aldrig mer se sin familj …”

Hyresvärdens två döttrar som vanligtvis är glada och uppspelta, kommer hem efter att förgäves ha varit ute i staden för att köpa bröd. Nu är de stilla och bleka. Radion i vardagsrummet spelar litauiska folkvisor och vemodiga musikstycken; man väntar på den regeringskommuniké som, förmedlad av nyhetsbyrån Elta, läses upp varje kvart och följs av några kommentarer; ingenting annat kommer från den litauiska radion under hela dagen. Regeringskommunikén, som på svenska kunde läsas redan 1940 i Scheinius´ då utkomna bok Stalin ockuperar Litauen, lyder:

”Litauiska regeringen har under ett sammanträde, som den 15 juni på morgonen hållits under ordförandeskap av republikens president, beslutat böja sig för Sovjetunionens krav. Kraven framställdes i ultimativ form i natt, och svaret skulle avges före klockan tio idag. Genom att tillmötesgå dessa krav har litauiska regeringen gått med på att den röda armén redan i dag tågar in i Litauen och besätter alla större städer och andra viktigare orter med så stora styrkor, att de redan förut i länderna befintliga militära basernas säkerhet fullt tryggas. Den förutvarande inrikesministern general Skjutas och direktören för statspolisen Povilaitis skola häktas och ställas inför domstol som ansvariga för att tre stycken röda soldater tillfångatagits och trakasserats samt för att en röd officer bragts om livet. Den nuvarande regeringen har beslutat träda tillbaka för att lämna plats åt en ny regering, som skulle kunna få den sovjetryska regeringens förtroende. Befolkningen uppmanas på det enträgnaste att förhålla sig lugnt och värdigt och fortsätta med sitt dagliga arbete.”

Scheinius berättar att han påföljande natt väcktes av Röda arméns stridsvagnar som i timtal skramlar förbi. Dagen därpå dånar sovjetiska flygplan över staden. Efter en äventyrlig flykt från Litauen kommer han över till tyskt område. Den 22 augusti får han i Sassnitz se den svenska flaggan vaja på färjan Gustaf V och hans hjärta slår häftigare. Han skriver att någonting ont inte hänt den flaggan sedan han såg den för ett år sedan.

Estland och Lettland går samma öde till mötes som Litauen
Två dagar senare ockuperas Estland och Litauen. Samtidigt med Röda arméns inmarsch där och i Litauen anländer till huvudstäderna sovjetiska kommissarier. Deras uppgift är att först ersätta de tre ländernas regeringar med lydiga kommunistregeringar och därefter se till att en process inleds som leder till att Estland, Lettland och Litauen infogas som delrepubliker i Sovjetunionen. Men i sann sovjetisk anda skall detta ske på ett sätt som synes ske under demokratiska former. Slughet och övervåld kommer att fira triumfer.
De nya – olagligt tillsatta – regeringarna utlyser nyval till de tre parlamenten. Endast en lista på kandidater tillåts och valdeltagandet är obligatoriskt; de manipulerade valen hålls den 14 och 15 juli. I den valinstruktion som publiceras den 13 juli 1940 i det lettiska kommunistpartiets tidning CINA finns en lista på tio punkter med anvisningar om hur valen skall gå till. Av punkterna 8 och 9 framgår vad Sovjetunionen avser med demokratiska val:

Endast listan för ”det lettiska arbetarepartiet” som du får i vallokalen får läggas i urnan.
Kandidatnamnen på valsedeln får inte strykas över och inga nya namn får läggas till.

Valsedeln måste läggas i utan ändringar.

De nya kommunistiska myndigheterna vill uppenbarligen inte förlora i trovärdighet genom att publicera ett orimligt högt valdeltagande utan uppger att detta blivit mellan 84 och 95 procent; i en litauisk valkrets (där valförrättarna måste ha varit överambitiösa) rapporteras ett valdeltagande på 122 procent! Dock finns åtskilliga rapporter som anger att vallokalerna var märkbart tomma trots att röstning var obligatorisk. De valresultat som officiellt publiceras är värda att begrunda: i Estland anges 92,8 procent ha röstat på den enda godkända listan, i Lettland 97,2 och i Litauen 99,2.
Faktum är att valresultatet var bestämt på förhand – av misstag offentliggjordes valresultaten i Moskva innan vallokalerna hade blivit stängda! Vågar man förmoda att någon i Moskva inte tänkte på att jordklotet har ett antal tidszoner? De officiella valresultaten förmedlas av de olagligen tillsatta regeringarna till alla utländska beskickningar i de tre huvudstäderna.
De tre parlamentens ansökningar till Högsta Sovjet behandlas i Moskva för Litauen den 3 augusti, för Lettland den 5 augusti och för Estland den 6 augusti och de tre länderna upptas därmed som Sovjetunionens fjortonde, femtonde och sextonde delrepubliker. De svenska beskickningarna i de tre ländernas huvudstäder meddelar detta till UD. Från Sveriges beskickning i Tallinn kommer via Göteborg radio kl. 17.54 den 9 augusti ett telegram med följande text:

”estniska utrikesministern ber genom skrivelse 8 augusti jag underretter svenska regeringen

estniska diplomatiska konsulera missionerna utomlands upphoert 8 augusti pa grund

sovjetunionens hoegsta rads beslut 6 augusti estniska radsrepublikens upptagande unionen

stop det tillaegges naemnda missioner skyldiga oeverlaemna vederboerande sovjetryska

missioner arkiv expedieringen loepande aerenden aevensom oeverlete a dessa all egendom

/hellstedt”

Nationalsymbolerna förbjuds och den nationella identiteten förnedras
I rask takt uppenbaras nu för de baltiska folken vad livet under kommunismens välde innebär. Delar av nyordningen hade genomförts redan före valen, andra kommer efterhand och med något olika former och takt i de tre länderna. De estniska, lettiska och litauiska nationalsångerna blir förbjudna liksom användningen av de tre ländernas nationalflaggor. Bokaffärer och bibliotek rensas på böcker med nationellt eller ”reaktionärt” innehåll, i skolornas läroböcker rivs sidor med sådant innehåll som de nya makthavarna ogillar ut. Traditionella föreningar förbjuds och ersätts med kommuniststyrda. Kristendomsundervisningen i skolorna ersätts med obligatorisk antireligiös undervisning. Tidningar med kristet innehåll dras in. Pressen måste stava ordet ”Gud” med litet ”g”.
Åtskilliga präster fängslas och gudstjänstbesökare trakasseras. Många kyrkor blir lagerlokaler, danslokaler, biografer, bowlingbanor eller ateistiska museer. En del kyrkor får alltfort utnyttjas till gudstjänst – men då kan församlingen tvingas betala hyra för sin egen kyrka. I ett tryckeri hittar de nya makthavarna inlagan till 18 000 psalmböcker som Lettlands evangelisk-lutherska kyrka tryckt upp; allt som återstår för att få böckerna färdiga är att binda in dem och förse dem med pärmar. De färdigtryckta arken beslagtas och skickas till fängelser med politiska fångar för att användas som toalettpapper.
Större företag och banker nationaliseras varefter chefer, ingenjörer och arbetsledare avskedas; politruker insätts i deras ställe. Som en följd av sådana utrensningar minskar produktiviteten och ländernas ekonomier sjunker katastrofalt liksom levnadsstandarden, särskilt märkbart efter november då de baltiska valutornas växlingskurser gentemot rubeln blir absurt låga. Fyra månader senare avvecklas estniska kroon, lettiska lats och litauiska litas.
Även privata bostadshus större än 170 m² (i städerna större än 220 m²) nationaliseras. I exempelvis Litauen bestäms att ingen person får ha större bostadsutrymme än 9 m². Det frigör bostäder åt Röda arméns officerare, som f.ö. kan ”låna” lägenheter varvid även allt lösöre i lägenheten ”lånades” – utan ersättning till ägarna. Alla jordbruksfastigheter reduceras till 30 hektar; den beslagtagna marken fördelas till jordlösa i lotter om 10 hektar, vilket är alldeles för lite för ekonomisk bärkraft. Innehavare av bankfack beordras under överinseende av en bankkommissarie öppna dem varefter innehållet förklaras vara statlig egendom: guld, silver, ädelstenar och smycken (utom sådana till obetydligt värde) konfiskeras.
Ländernas poliskårer blir upplösta; de ersätts med kommunistisk ”milis”. Ländernas arméer införlivas i Röda armén – hänsynslösheten mot en ännu oberoende nation framgår av att Lettlands armé redan den 11 juli blev Röda arméns 24:e territorialkår. Officerarna fängslas och förs bort till läger eller avrättas direkt.

Presidenternas öden
President Antanas Smetona i Litauen flyr till det tyska Ostpreussen vadande över en gränsbäck; för detta görs han till åtlöje i sovjetisk press. Han undkommer senare till USA. Presidenterna i Lettland och Estland, Karlis Ulmanis och Konstantin Päts, stannar kvar på sina poster i fåfäng förhoppning att trots allt kunna vara till nytta för sina folk. Men deras tid är ute.
Päts förs bort till Ryssland och avlider på en psykiatrisk klinik där han inspärrats med motiveringen att han envist vidhåller att han är Estlands president. Ulmanis, som den 21 juli tvingats överföra sina befogenheter som president (ett handskrivet papper med fem raders text) förs till Voroshilovsk. Han hamnar sedan i ett fängelse i Baku (tillhörigt NKVD i den Azerbajanska sovjetrepubliken) från vilket det finns ett hjärtskärande dokument, upprättat av fångvaktaren Volodin. Denne hade, i närvaro av kollegan Hachaturov, den 1 september 1942 kroppsvisiterat Ulmanis och därvid beslagtagit en tandborste och ett glas av plast, noga redovisat i protokoll nr 2192. Kopia av protokollet tillställdes Ulmanis! Då fängelset måste evakueras till följd av tysk offensiv flyttas Ulmanis, som är svårt sjuk, till ett fängelse i Krasnoyarsk där han avlider den 21 september 1942.

Sveriges regering gör annan bedömning än andra demokratier
När den olagliga annekteringen ”formellt” blivit genomförd genom besluten i Högsta Sovjet beordras de tre ländernas beskickningar utomlands överlämna lokalerna till Sovjetunionen och personalen att resa hem. Under hänvisning till de olagliga formerna för anslutningen vägrar beskickningarna att lyda vilket de också meddelar utrikesdepartement en i sina värdländer. Kärnfrågan blir nu: kommer värdländerna att ge diplomatiskt godkännande av annekteringen?
Stora demokratier som USA, Kanada, Australien och Storbritannien lämnar inget diplomatiskt godkännande, ej heller mindre länder som Finland, Irland, Portugal och Vatikanstaten. Det av Franco styrda Spanien lämnar inget erkännande. De till Storbritannien flyktade regeringar vars länder ockuperats av Tyskland lämnar inget godkännande och ej heller den danska regeringen som fått sitta kvar i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn.
USA är oerhört tydligt. Dess vice utrikesminister Sumner Welles fördömer i den s.k. Wellesdeklarationen det de baltiska länderna utsatts för. Inställningen är glasklar och tänkvärd: USA vägrar att godkänna ”Sovjetunionens härskarmakt i Baltikum” genom att åberopa ”förnuftets, rättvisans och lagens principer utan vilka civilisationen inte kan värnas”.
Vad sker då i Stockholm efter beskedet att de nya parlamenten, som valts på odemokratiskt sätt, fattat beslut att anhålla hos Högsta Sovjet att deras länder skall upptagas i Sovjetunionen? De baltiska beskickningscheferna agerar omedelbart och med all önskvärd tydlighet. Således erhåller den svenske justitieministern K.G. Westman, som vikarierar för Christian Günther, den 23 augusti en skrivelse från Lettlands beskickningschef Vytautas Gylys där denne redovisar det nyvalda parlamentets beslut. Han framhåller att Sovjetunionen i strid med avtalet från hösten 1939 ockuperat hans land och ingripit i dess inre förhållanden samt att valet till det nya parlamentet inte gått rätt till. Han avslutar med en stark förhoppning att Sveriges regering inte diplomatiskt skall erkänna det illegala beslutet att infoga hans hemland i Sovjetunionen. Samma besked kommer från de estniska och litauiska beskickningscheferna.
Den svenska regeringen faller emellertid till föga och godkänner diplomatiskt att Estland, Lettland och Litauen uppgått i Sovjetunionen och därmed ej längre är oberoende stater. För de baltiska beskickningarnas diplomater i Sverige, ett land som sätter en ära i att respektera demokratins principer, blir detta en överraskning och till stor besvikelse.
Vårt lands regering intar visserligen ett till formerna artigt förhållningssätt mot de baltiska diplomaterna men agerar på ett sätt som överensstämmer med vad Sovjetunionen vill. Det kommer att visa sig tydligt när frågan om Sovjetunionens krav på de baltiska legationslokalerna blir aktuell i augusti 1940.

Sant är, att Stockholm ligger mycket närmare Moskva än Washington och London. Men den danska regeringen lämnar inget diplomatiskt godkännande trots att den var helt prisgiven åt Tyskland som hade en non-aggressionspakt med Sovjetunionen. Ej heller lämnar den finska regeringen något diplomatiskt godkännande trots att den visste att Stalin såg freden i Moskva endast som en tillfällighet och hade trakasserat Finland med nya krav alltsedan Vinterkrigets slut. Hur resonerade då den svenska regeringen?
Avslöjande är ett officiellt PM av den 17 februari 1942. Chefen för UD:s rättsavdelning Gösta Enzell skriver till”Nedre Just. Revisionen, Sthlm” i ett mål som gäller fartyget s/s Toomas. Vad målet gäller har jag inte kunnat utröna, men det betydelsefulla är vad UD skriver:

”Med hänsyn till de former under vilka Estland, Lettland och Litauen sommaren 1940 anslöto sig till Sovjetunionen ansåg sig svenska regeringen – i likhet med flertalet andra regeringar – icke kunna underlåta att de facto erkänna anslutningen.”

Vilka var då de ”former” som Sveriges regering ansåg motivera sitt diplomatiska erkännande?

* Röda arméns besätter i juni 1940 de baltiska ländernas hela territorier, helt i strid mot de avtal som slutits 1939.

* Sovjetiska kommissarier föranstaltar direkt efter Röda arméns inmarsch i juli 1940 om att befintliga regeringar avgår och att nya kommuniststyrda får makten.

* Det baltiska ländernas arméer upplöses och inordnas i Röda armén – innan länderna upptagits i Sovjetunionen.

* Riggade allmänna – obligatoriska – val med endast en valsedel

I detta hus vid korsningen mellan Valhallavägen
och Uggleviksgatan låg Lettlands beskickning
1940.

Avslöjande är ett officiellt PM av den 17 februari 1942. Chefen för UD:s rättsavdelning Gösta Enzell skriver till ”Nedre Just. Revisionen, Sthlm” i ett mål som gäller fartyget s/s Toomas. Vad målet gäller har jag inte kunnat utröna, men det betydelsefulla är vad UD skriver:

Vilka var då de ”former” som Sveriges regering ansåg motivera sitt diplomatiska erkännande?

* Röda arméns besätter i juni 1940 de baltiska ländernas hela territorier, helt i strid mot de avtal som slutits 1939.

* Sovjetiska kommissarier föranstaltar direkt efter Röda arméns inmarsch i juli 1940 om att befintliga regeringar avgår och att nya kommuniststyrda får makten.

* Det baltiska ländernas arméer upplöses och inordnas i Röda armén – innan länderna upptagits i Sovjetunionen.

* Riggade allmänna – obligatoriska – val med endast en valsedel.
Förvisso hade de tre baltiska länderna anslutit sig till Sovjetunionen men detta var ”de facto” följden av en fientlig ockupation med efterföljande olagligen tillsatt regering och odemokratiska parlamentsval. Sveriges regering ansåg dock att dessa ”former” var sådana att anslutningen skulle godkännas. Inte ens en så pinsam fadäs som att man i Moskva tillkännager ett officiellt valresultat innan vallokalerna stängt var tillräckligt för att den svenska regeringen skulle avstå från att ta ett med Sovjetunionens önskan överensstämmande beslut om diplomatiskt erkännande av att de baltiska länderna upptagits i Sovjetunionen. Således agerade den svenska regeringen tvärtemot vad andra demokratiska länder gjorde. I de länderna tog man ”de facto” konsekvenserna av att de baltiska länderna ockuperats och annekterats och de lämnade därför inget diplomatiskt erkännande.

De baltiska guldreserverna
Estland och Litauen hade tidigare deponerat delar av sina guldreserver i Sveriges Riksbank. I april hade letterna hört sig för om de kunde deponera guld i Stockholm men därav blir intet. Tidigt i juli, i sista stund – men före valen till nya parlament – kommer ett ”nödrop” från Lettiska Statsbanken. Det är en förfrågan om man hos Sveriges Riksbank kan få deponera mellan 40 och 50 miljoner guldfrancs. UD lämnar den 7 juli ett aningen säreget meddelande till den svenska beskickningen i Riga (i stämpeln anges ”strängt förtroligt”). Fullmäktige i Riksbanken hade behandlat ärendet ur teknisk synpunkt sedan man från UD fått beskedet ”att vi anse övervägande skäl – trots att betänkligheter onekligen kunna anföras – tala för en positiv hållning till letternas anhållan”. Brevet är ett handbrev från en ”Söderblom” på UD till en ”Johansson” (den svenske envoyén) i Riga. Att ärendet var mycket känsligt – Sovjetunionen hade någon vecka tidigare ockuperat Lettland och tillsatt en ny kommunistisk regering – framgår av en passus där det heter:

”Du är oförhindrad att vidarebefordra detta besked. Därvid bör emellertid framhållas, att det torde ligga i båda parternas intresse, att saken behandlas med den största diskretion. Vi vore därför tacksamma att i god tid varskos om transporten, så att vi kunna om möjligt förhindra, att guldets ankomst genom tullen kommer ut i pressen.”

Vågar man föreställa sig att Lettiska Statsbanken avsett att i hemlighet en natt, nästan såsom i en agentroman, avsett gå bakom ryggen på den olagligen tillsatta regeringen och forsla ned guldet till ett väntande fartyg i Rigas hamn som därefter anlöper någon svensk hamn där svensk riksbankspersonal utan inblandning av tullen diskret tar hand om godset? Men Lettiska Statsbanken hade inte den rörelsefrihet man hoppades på och kunde inte rädda sitt lands guldreserver. Inget lettiskt guld hann skeppas över till Sverige. Inga särskilda procedurer i den svenska tullen behövdes. I själva verket skulle det lettiska guldet, även om aktionen blivit av, aldrig ha kommit det fria Lettland till nytta. Guldet skulle endast ha tagit en omväg över Stockholm till Moskva, Lettlands guldfrancs skulle ha behandlats på samma sätt som Estlands och Litauens guld. Se bilden på ett telegram till den svenska beskickningen i Moskva!

Spelet i Stockholm i augusti månad år 1940
Det som nu följer blir en tragisk berättelse som slutar med att Sovjetunionen övertar beskickningslokalerna mot de baltiska diplomaternas uttryckliga vilja. Svenska UD ikläder sig en förmedlande roll genom att ta emot nycklarna av balterna och därefter överlämna nycklarna till Sovjetunionens diplomater samt menar att balterna önskat överlämna sina lokaler till Sovjetunionen på detta sätt. De baltiska diplomaterna hävdade att de utsatts för tvång och framhåller att de ej önskat att lokalerna skulle överlämnas till Sovjetunionen. I det följande redovisas dokument i UD:s arkiv på Riksarkivet.
Sovjetunionens beskickningschef, Madame Kollontay, den adliga flickan som blivit kommunist, sänder order till de baltiska beskickningscheferna att överlämna sina lokaler. Nedan följer det brev som beskickningschef i Stockholm, Vytautas Gylys:
“Me réferat à la décision prise par le Haut Conseil de l´Union des Républiques Socialistesle 3 auôt 1940 que la Republique de Lithuanie dorenavant entre dans l´ensemble de l´Union des Republiques Sovietques et que par cela necessairement cesse l´activité de la Mission de la République de Lituanie en Suéde j´ai l´honneur de Vous adresser la prière de bien vouloir Vous mettre en relation avec moi pour fixer la méthode par la quelle le remise à la Légation de l´USSR des archives, du meublements etc. de la Mission ainsi que de Consulat de Lithuanie pourra avoir lieu.

Lu plus pratique serait si Monsieur Gylys voudrait me parler personnellement. Ju suis à mon bureau à votre disposition demain matin de 10 à 11 h.”
Madame Kollontay hänvisar inledningsvis till beslutet i Högsta Sovjet den 3 augusti 1940 att Litauen från och med nu ingår i Sovjetunionen och som en nödvändighet av detta upphör all aktivitet vid Litauens beskickning i Stockholm. Därefter ”har hon äran att utbedja sig” att Gylys tar kontakt med henne för att bestämma på vilket sätt beskickningens och konsulatets arkiv, möbler etc. skall överlämnas till Sovjetunionens beskickning. Slutligen meddelar hon att det vore mest praktiskt om Gylys talar med henne personligen och att hon står till hans disposition på sitt kontor under morgondagen på förmiddagen mellan kl. 10 och 11. Här talar makten!
Gylys, som adresserats med ”ex. Ministre de Lithuanie” (”f.d.” litauisk minister), befattar sig naturligtvis inte vare sig med att svara Kollontay eller att infinna sig hos henne utan går direkt till svenska UD för att få hjälp. Byråchefen Nylander gör följande handskrivna noteringar på avskriften: ”12/8. Minister Gylys besökte U.D. för att efterhöra tillvägagångssätt vid beskicknings överlämnande.

Han önskar inte själv närvara.
Önskar få bo kvar i besk.våningen åtminstone till lördag 17/8.
Gylys icke överlämnar besk.kansliet förrän 17/8 enär han fått uppdrag att ”likvidera” de litauiska konsulatens motorfordon, vapenskyltar m.m.
Jag kommer att tala med M^e Kollontay och sända information till Gylys. /L.N.”

Nylanders anteckningar visar hur han – och svenska UD – tolkade vad de hörde från de tre baltiska beskickningscheferna. Att beskickningscheferna och UD inte hade samma tolkning är uppenbart. Litauens beskickning skriver den 16 augusti (notera formuleringen överlämnande till Utrikesdepartementet och vad som sägs i sista stycket):
”Till svar på Kungl. Utrikesdepartementets promemoria av den 14 augusti bekräftar den Litauiska Legationen i Stockholm överenskommelsen med byråchefen L. Nylander angående legationens lokaler och lösöre överlämnande till Utrikes Departementet onsdagen den 21 augusti 1940 kl. 10 fm. i beskickningens kansli Narvavägen 20. Från legationens sida kommer legationsattachén V. Zilinskas att närvara. Då Litauens sändebud Vytautas Gylys i likhet med alla andra litauiska diplomatiska och konsulära representanter i utlandet icke erkänner Litauens ockupation av Sovjet-Unionen, vägrar sändebudet på det bestämdaste att utlämna litauiska egendom till Sovjet Ryska Legationens ombud”. Denne anländer sedan de baltiska diplomaterna lämnat. På sovjetisk begäran är en svensk advokat, Georg Branting, närvarande. Plakhine påpekar att möbler, prydnadsföremål och andra inventarier bortförts samt i något fall att räkningar avseende leveranser till balterna kommit till den sovjetiska beskickningen och vill ha UD:s medverkan för att lösa sådana frågor. Han får till svar att UD kan förmedla en inventarielista från Plakhine till balterna och balternas svar. Advokat Branting förklarar att frågorna kan lösas i svensk domstol. En speciell detalj är värd att nämnas: beträffande Estland efterfrågas en saknad flygel i ministerbostaden: Käbi Laretei, den då tonåriga dottern till Estlands beskickningschef skulle senare bli en känd och uppburen konsertpianist i vårt land. Det antogs att flygeln var privategendom.

Efter förrättningarna upprättade de svenska UD-tjänstemännen ett PM. Dessutom överlämnade Plakhine ett dokument, benämnt aktstycke. Dessa dokument är värda särskild uppmärksamhet när det gäller Litauen.

Litauens flagga
Överlämnandet av de tre ländernas beskickningslokaler genomfördes på samma sätt – en svensk UD-tjänsteman tar först emot nycklarna av en representant för landet ifråga (Estland den 16 augusti, byråchef Nylander, Lettland den 19 augusti sekreterare Bratt och Litauen den 21 augusti, byråchef Nylander). En svensk advokat, Georg Branting, deltog på ryssarnas begäran. Efteråt upprättar de svenska UD-tjänstemännen ett PM med i stort sett likalydande texter. I samtliga fall representeras Sovjetunionen av legationsrådet A. Plakhine. Denne påpekar att möbler, prydnadsföremål och andra inventarier synes ha bortförts och vill ha UD:s medverkan att återföra dessa men får beskedet att man endast kan ta emot en inventarielista från ryssarna samt att vidarebefordra den till balterna och balternas svar till ryssarna. I något fall tar Plakhine också upp att den sovjetiska beskickningen erhållit räkningar rörande leveranser till balterna. Advokat Branting förklarar att frågor om sådant kan lösas i svensk domstol. En speciell detalj kan vara värd att nämnas: beträffande Estland efterfrågade man var flygeln fanns; Käbi Laretei, den då tonåriga dottern till den estniske beskickningschefen, skulle senare bli en känd och uppburen konsertpianist i vårt land.
Dessutom finns en märklig avvikelse – endast när det gäller Litauen nämns något om någon flagga. I det PM Nylander efter förrättningen upprättar nämner han att han halar in den litauiska på halv stång hissade flaggan både på beskickningslokalen (innan det sovjetiska legationsrådet infunnit sig) och på beskickningschefens bostad sedan han anlänt dit tillsammans med det sovjetiska legationsrådet och advokaten. Här följer ett utdrag ur detta PM:

”För att biträda vid överlämnandet av den litauiska legationen infann jag mig idag kl. 9.45 å litauiska legationens kansli Narvavägen 30, där jag mottogs av litauiska attachén Zilinskas. Sedan jag visats in i kansliet, uppläste han i högtidlig form en förklaring, vars innehåll framgår av till mig överlämnade handling. Sedan jag mottagit nycklarna till beskickningskansliet och ministervåningen avlägsnade sig Zilinskas. Jag nedfirade flaggan och lade den i våningen.”

Flaggor är den ultimata symbolen för nationer och dess folk och har ideellt värde, ett helt annat värde än nycklar, som representerar tillgång till materiella ting. Den litauiske diplomaten valde att inte hala in sitt lands flagga, varken den på beskickningslokalerna eller den på beskickningschefens bostad utan lämnade dem på halv stång. Han ville in i det sista visa att hans älskade Litauen hade sorg men hade ett stolt och okuvat sinne. Det är svårt att tro att en byråchef på svenska UD på eget bevåg halar ned en annan nations flagga från en beskickningslokals fasadstång. Det är inte svårt att föreställa sig vad vi svenskar skulle ha ansett i en kontrafaktisk situation – om Norge varit fritt 1940 men Sverige ockuperat och flaggan på vår ambassad i Oslo halats in av en norsk UD-tjänsteman.
Den litauiske attachén Lisinskis förklaring som han läste upp för byråchef Nylander är gripande läsning. Notera de rader som i denna artikel markerats med fet stil – de visar att litauerna inte överlämnade sin beskickning frivilligt och ger med orden ”tolererandet av våldet” en fingervisning om vad Sveriges godkännande av den olagliga annekteringen av hans hemland innebär. Notera också i punkt 3 att nycklarna överlämnas till ”den svenska regeringens disposition”. Det innebär att vår regering – vad litauerna beträffar – hade full rätt att inte överlämna dem till Sovjetunionen. Här är texten som Litauens attaché i Stockholm, läste upp:

”I Litauens historia uppleva vi ännu ett djupt tragiskt ögonblick. Vår beskickning i Sverige är nödsakad att avbryta sin verksamhet. Emedan vi veta att Sverige är ett land, som alltid värderat internationell rättvisa och hävdat de små nationernas rätt att leva, vill jag härmed på uppdrag av den litauiska republikens sändebud avgiva följande förklaring:

1/ Då jag nu överlämnar beskickningen till ett ombud för svenska Utrikesdepartementet är detta en följd av den mest lömska ockupation, som verkställts i strid mot högtidligen avgivna löften. Beskickningen är således ställd inför en situation, där intet val finnes. Den måste böja sig för de konsekvenser, som tolererandet av våldet medför. Dessa konsekvenser äro i och för sig ett tvång och därför får beskickningens överlämnande på intet sätt uppfattas som en frivillig handling.

2/ För att undvika eventuellt obehag för det land, med vilket det fria Litauen alltid stått i de mest vänskapliga relationer, har beskickningen gått med på den nu tillämpade proceduren vid det påtvingade överlämnandet, men endast under självklar förutsättning att proceduren icke står i motsättning till beskickningschefens principiella inställning.

3/ För att formellt bekräfta den påtvungna skyldigheten att upphöra med beskickningens verksamhet, överlämnar jag nu, medan det fria Litauens flagga vajar på halvstång, densammas nycklar till den svenska regeringens fria disposition. Var övertygad om att det odödliga Litauen icke kommer att förbliva länge under främmande ok och att det skall återuppstå för andra gången.

Jag har härmed uppfyllt den mest smärtsamma tjänsteplikt, som kan utkrävas, och det återstår mig nu endast att i avskedets stund framföra ett varmt tack för de utmärkta förbindelser, som vår beskickning haft med Kgl. Utrikesdepartementet. I envoyén Gylys och mitt eget namn ber jag att till dess personal och till Eder Herr Byråchef, framföra vårt personliga tack för samarbetet och för allt intresse och sympati, som visats vårt olyckliga fosterland.”

Förutom att flaggan halades in på de litauiska lokalerna skiljer sig på ännu ett sätt överlämnandet av Litauens beskickning från hur det gick till när de båda övriga baltiska ländernas beskickningar överlämnades. Det handlar om det ”aktstycke” som Plakhine hade med sig och som han överlämnade till de svenska UD-tjänstemännen. Det aktstycke som i Estlands och Lettlands beskickningar överlämnades är bara försedda med Plakhines namnteckning. Men det som överlämnades när Litauens lokaler överlämnades är därtill försedda med den svenske UD-tjänstemannen Nylanders namnteckning. Varför förelades Nylander att sätta sitt namn på just denna handling, som därtill är försedd med en sovjetisk stämpel? Dokumentet i sin helhet lyder:

”Följande aktstycke har upprättats beträffande överlämnandet av littauiska legationen i Stockholm till Sovjetunionens representant:

Enär littauiska legationen i Stockholm icke önskat direkt till Sovjetunionens representant överlämna legationens arkiv och övriga tillhörigheter, hade svenska Utrikesdepartementet åtagit sig detta överlämnande. I följd av detta hade littauiska legationen i Stockholm den 21 augusti 1940 kl. 9.50 f.m. till byråchefen Nylander såsom representant för svenska Utrikesdepartementet i littauiska legationens kanslilokal Narvavägen 20 överlämnat nycklarna till littauiska ministerns våning Narvavägen 25 och littauiska legationens i Stockholm lokaler, arkiv och lösöre. Denna dag, den 21 augusti 1940 kl. 10 f.m. infann sig legationsrådet, herr A. Plakhine, såsom representant för Sovjetlegationen i Stockholm i littauiska legationslokalen Narvavägen 30, åtföljd av advokaten Georg Branting. Den littauiska representanten hade dessförinnan avlägsnat sig, nu överlämnade herr Nylander till herr Plakhine förutnämnda littauiska legationens nycklar samt ställde härmed legationens lokaler till förfogande för Sovjetunionens representant.

Härefter begåvo sig hrr Nylander, Plakhine och Branting till den littauiska ministerbostaden i lägenheten vid Narvavägen 25, vilken lägenhet av herr Nylander ställdes till sovjetlegationens disposition. Härmed ansågs överlämnandet av littauiska legationen i Stockholm till Sovjetunionens representant hava de facto ägt rum./Stockholm den 2I augusti I940”

Notera att dokumentet betecknas som ett ”aktstycke” – i svenska språket heter det ”PM”. Vidare stavas ”littauiska” med två ”t”! På svenska stavas ordet med ett ”t”. Ingen på svenska UD skulle skriva siffran ”1” med versalt ”I”. Alldeles uppenbart är ”aktstycket” utskrivet av en person som talar ryska – och rimligen i förväg.

De svenska UD-tjänstemän som hade att verkställa de beslut som regeringen fattat hade ingen avundsvärd uppgift; de måste vid denna tidpunkt ha fått åtminstone någon kunskap om det som ägde rum i de baltiska länderna. Under alla förhållanden utgör den del i spelet om de baltiska ländernas öde som ägde rum i Stockholm 1940 även en del av vårt eget lands historia.

De baltiska beskickningscheferna i Stockholm var tydliga med att de tvingades överlämna sina beskickningslokaler men också noga med att framhålla att de inte ville att lokalerna skulle överlämnas till Sovjetunionen. Var det under tvång som svenska UD gick Sovjetunionen tillmötes på bekostnad av Estland, Lettland och Litauen?

Epilog
I början av juli 1941 genomförde Sovjetunionen massdeportationer till Gulaglägren av ester, letter och litauer. När tyskarna kort därpå driver ut Röda armén ur de baltiska länderna hälsas de som befriare men det visar sig att en förtryckarregim avlöser en annan. Sedan krigslyckan vänt 1944 drivs tyskarna bort och många balter flyr över Östersjön till Sverige. Sovjetunionen genomför nya deportationer och flyttar över så stora mängder ryssar och andra att den inhemska befolkningen blir en minoritet i åtskilliga städer. Sedan tre decennier är länderna åter fria. Ett uttryck för hur mycket man värdesätter friheten ges i en CD-skiva med Lettlands nationalsång – i 18 varianter.
I Västvärlden och inte minst i Sverige glömdes Estland, Lettland och Litauen bort under de långa ockupationsåren. Många ester, letter och litauer tillbringar decennier i läger och fängelser. En av dem var den lettiske prästen Hugo M. Grivans som skulle ha flytt med samma båt som sin hustru och sina barn hösten 1944. Han missade avfärden eftersom han ville avsluta en predikan ett stycke från kusten. År 1977 beviljades han utresetillstånd och kunde återse hustru och familj. Sedan han vistats en tid i Sverige yttrar han följande tänkvärda ord:

Svenskarna verkar inte särskilt intresserade av Lettland.

De tycks bry sig mer om Sydamerika och södra Afrika.

Efterord
År 2001 är jag i Lettland tillsammans med en pensionerad svensk överste på rekognoscering för en militärhistorisk resa. Det är stora festligheter i Riga. En kväll står vi på det stora frihetstorget som är packat av flera tiotusentals människor. På en storbildskärm visas film och stadens historia omväxlande med allsång där texten rullas fram på bildskärmen. När vi får veta att sångerna handlar om Lettlands historia och kultur
sjunger vi gärna med trots att vi ej förstår. Framför oss står en mamma med två tonårsdöttrar och en 10 år gammal gosse som bara ser ryggen framför sig. Översten tar upp gossen på sina axlar och lämnar efter en stund över honom till mig. Då programmet varar flera timmar bär vi honom växelvis på axlarna. Det blev som ett personligt återgäldande av den kollektiva skuld som vi svenskar har gentemot Lettland för det som
hände 1940, för baltutlämningen efter kriget och för glömska och bortvändhet under Kalla kriget./Förf.

Underlag och litteraturlista
Abols, Guntars: Contribution of History to Lastvian Identity, 2002
Anausauskas, Arvydas: The Anti-Soviet resistance in the Baltic States, 2000
Appel, Erik m.fl.: Finland i krig 1939–1940
Jurkunas-Scheinius, Ignas: Stalin ockuperar Litauen, 1940/2008
Kalniete, Sandra: Med högklackade skor i Sibiriens snö, 2005
Kasekamp, Andres: A History of the Baltic States, 2010
Kristiansson, Sten: Världskriget i Bild del 3, 1942
Küng, Andres: Baltikum lever!, 1984
Lettisches Ockupationsmuseum: Eine Darstellung, 1999
Moorhouse, Roger: Djävulens allians, 2015
Mäsalu, Ain m.fl.: History of Estonia,1997
Piusans, Tadeuss: Unpunished Crimes, 2003
State Archives of Latvia: Policy of Occupation Powers in Latvia 1939–1991, 1999
Symposium of Commission of the Historians of Latvia, volume 14, 2005
Szulz, Artur: Polens historia, 2007
Three Stars, Three Crowns: Utställningskatalog 2001
Riksarkivet: UD-handlingar
Samtal med personer vid besök i Estland, Lettland och Litauen.