Hoppa till innehåll

Brittisk amiral med västsvenska rötter

Av Bengt P. Gustafsson

RICHARD KEMPENFELT
(1718 – 1782)

Vid 22 års ålder blir den i Westminster i London födde svenskättade Richard Kempenfelt 1741 utnämnd till löjtnant i Royal Navy. Han skulle göra en vacker karriär i Royal Navy där han vann framgång i strider till sjöss men också blev känd för andra insatser. Hans far var en engelsk officer som utvandrat från Sverige.

Farfadern bondson från Hemsjö

Richard Kempenfelts farfar var bondsonen Jonas Olsson Kempe från Hemsjöryd i Hemsjö socken norr om Alingås. Denne hade som gosse åtföljt en greve till Frankrike, där han stannade i 42 år. Hemkommen 1653 blir han löjtnant vid Västgöta kavalleriregemente och två år senare löjtnant vid Magnus Gabriel de la Gardies värvade kavalleriregemente; de båda hade mötts i Frankrike. I mars 1657 blir Kempe ryttmästare vid Västgöta kavalleriregemente.

Jonas Kempe adlades 1660. Under Karl XI:s försvarskrig mot Danmark deltar han 1676 i de för Sverige segerrika fältslag som bröt de inledande danska framgångarna: slaget vid Halmstad och slaget vid Lund där han sårades i armen. Som överste och kommendant på Nya Elfsborg leder han 1677 försvaret mot danskarna omkringburen på en tältsäng. Han ägde Brunlid i Siene i vars kyrka han begravs sedan han avlidit den 21 augusti 1677; där begravs även hans hustru Anna, som överlevde honom i 31 år. Till sin födelsesockens kyrka, Hemsjö, skänkte han en grön mässhake och en ännu bevarad nattvardskalk av förgyllt silver, 398 g tung. Det heter, aningen omtvistat, att kalken är ett krigsbyte av medeltida ursprung.

Till Västindien

Före utnämningen till officer hade Richard Kempenfelt 1739 deltagit i stormningen av Porto Bello i Panama varifrån guld och silver från Sydamerikas gruvor utskeppades till Spanien. Under amiral Edward Vernon satte sex mindre örlogsfartyg iland byteshungriga sjömän och marinsoldater i det engelsk-franska krig (1739-1743) som kallas Jenkin´s war efter en smugglare som spanska myndigheter huggit av örat på! Skeppningarna tog därefter en längre och något säkrare rutt över Stilla havet; Porto Bello återuppbyggdes aldrig.

Chef för ett linjeskepp i indiska farvatten

År 1758 är Kempenfelt chef på Elisabeth (64) och leder förföljandet av en fransk eskader vid Negapatam utanför Indiens kust. Fransmännen har nio fartyg, engelsmännen sju. Elisabeth angriper det franska Comte de Provence som förlorar en mast och fattar eld.

Snart inträder kaos bland de franska fartygen av vilka två kolliderar. Den franske amiralen tvingas segla undan med de fartyg han har kvar och engelsmännen vinner betydande strategiska fördelar.

Chef på Nelsons kommande flaggskepp!

År 1779 får Kempenfelt befäl över HMS Victory (100), den stora tredäckare som skulle bli Horatio Nelsons flaggskepp i slaget vid Trafalgar 1805. År 1780 blir Kempenfelt Rear Admiral. Med Victory som flaggskepp angriper han en fransk konvoj med över 20 transportskepp på väg till Västindien. Konvojen skyddas av 19 franska örlogsfartyg och sätter kurs mot Biscayabukten i dåligt väder och tjocka. När det plötsligt klarnar upp syns ett antal engelska örlogsskepp. De är endast ungefär hälften så många som fransmän-nen. Britterna leds av Kempenfelt, som manövrerar så skickligt att han erövrar 15 av fransmännens transportfartyg med last av stora militära förråd. Den franska konvojen skingras; endast två linjeskepp och ett par transportfartyg når sin destination i Västindien.

Kempenfelt flyttar 1782 sitt befälstecken från Victory till Royal George (100). Med detta fartyg deltar han i en konvoj som undsätter det belägrade Gibraltar. Efter återkomsten till Spithead måste Royal George reparera en lucka under vattenlinjen där vatten tas in till en däckspump. Fartyget ges en mindre slagsida för att arbetarna skall komma åt luckan. Plötsligt kommer en vindil från andra sidan varvid vatten rusar in genom kanonportarna och skeppet kantrar. Kempenfelt sitter med pappersarbete i sin kajuta, fångas i denna och omkommer tillsammans med ytterligare 964 ombordvarande (sjöfolk och 400 besökare – det var vanligt att sjömännens familjer fick gå ombord på örlogsfartyg i hamn för att minska risken för rymningar om man lät de ofta tvångsrekryterade sjömännen gå iland…); endast 255 av de ombordvarande överlever. Krigsrätten friar Kempenfelt från alla misstankar om skuld och han blir begravd i Westminster Abbey. År 1832 bärgas 29 av fartygets 100 kanoner. De smälts ned för att användas till den mäktiga ”Nelson´s Column” på Trafalgar Square.

Nydanare som gav namn åt sentida jagare

Som officer vann Richard Kempenfelt åtskilliga framgångar i strider till sjöss. Han är dock mest känd för att ha förbättrat signalsystemet i Royal Navy vilket i hög grad bidrog till att den engelska flottan därefter vann än större framgångar än tidigare.

Vid tiden för Förenta Staternas frihetskrig (där fransmännen stödde USA både till sjöss och lands) var Kempenfelt tillsammans med amiral Lord Howe de två ledande när det gällde att utveckla den brittiska flottans taktik. Båda arbetade med att förbättra systemet för signalering mellan örlogsfartyg. Kempenfelt hade också noterat att de s.k. brännarna (småfartyg som likt nutida kryssningsmissiler skickades in i ansamlingar av motståndarfartyg för att antända dem) inte seglade tillräckligt fort och därför ej fick avsedd effekt. På hans inrådan byggdes särskilda brännare, tvåmastade snabbseglande små briggar. De fick anordningar för att haka fast vid målfartygen, de hade kanaler för att styra elden så att den fick bäst effekt och en lucka för att besättningen skulle kunna evakuera säkert så sent som möjligt innan målfartyget nåddes. Brännarna fruktades mycket och var, jämfört med stora linjeskepp och fregatter, billiga att bygga. Innan de sattes in i den stridsuppgift de byggs för kunde de göra god tjänst i andra operationer.

Kempenfelts djupa religiositet kan anas i hans arbete för sjömännens välfärd och anvisningar för bättre hygien till sjöss. Han tog också fram system för bättre indelning av besättningarna i arbetslag och rimligare disciplinära åtgärder än tidigare. Han ägnade sig också åt kanonstriden där han förespråkade att göra fiendens fartyg manöverodugliga med eld mot master och rigg. Vidare beskrev han hur fartyg av olika slag och storlek taktiskt kunde sättas in i sjöstriderna för att varje typ skulle utnyttjas optimalt.

Tre jagare bar under 1900-talet namnet Kempenfelt, en från Första världskriget (sjösatt 1915), en från mellankrigstiden (1930) och en från Andra världskriget. Mellankrigstidens jagare besökte Göteborg 1933 och deltog i blockaden av de stridande i Spanska inbördeskriget. Såld till Kanada sänkte hon som HMCS Assiniboine en tysk ubåt, deltog i kapandet av den tyska blockadbrytaren Hannover samt i konvojtjänst i Medelhavet, Atlanten och Engelska kanalen. Det tredje fartyget (1943) gick först till Medelhavet där hon var med vid landstigningen vid Anzio. Hon ingick i skyddet av landstigningen i Normandie 1944. I augusti 1944 konvojerade hon de hangarfartyg och slagskepp som angrep det tyska slagskeppet Tirpitz i Nordnorge. Senare överfördes hon till Fjärran Östern och var med vid Okinawa. Hon såldes 1956 till Jugoslavien.