Birgitta Birgersdotter – Heliga Birgitta

Den första svenska kvinna som blev internationellt känd och erkänd som helgon.

Av Carin Ramneskär

”Visa mig herre din väg – gör mig villig vandra den”, denna bön av och med Heliga Birgitta är mycket välkänd och senaste tillfället jag nyligen hörde den var på Sveriges Radios program 1 i programmet ”Tankar för dagen”.

Birgitta Birgersdotter föddes år 1303, fadern Birger Petersson var lagman i Uppland den tidens främste storman om man bortser från den kungliga sfären, hennes mamma var Ingeborg Bengtsdotter och var av Folkungaätten.

Som förmögen storman hade man en god relation till kungafamiljen. När Birgitta var i 10-årsåldern dog modern och hon flyttade till sin moster Katarina som bodde i Östergötland och var gift med lagmannen där. När Birgitta var tretton år, blev hon som seden påbjöd, bortgift med en man som hette Ulf Gudmarsson, hans far hade varit lagman i Västergötland så det var ett passande parti.

Med tiden blev Ulf lagman i Närke och riksråd hos dåvarande kungen, Magnus Eriksson. Lagmännens ställning kunde liknas vid furste eller hövding över sina områden, detta kommer tillbaka när Birgitta sedermera under resan till Italien tituleras som furstinna av Närke (Principissa de Nericia). De nygifta flyttade till gården Ulvåsa, där man i dag kan skönja vissa delar av de forna byggnaderna. Ulvåsa låg i gränsområdet mellan Närke och Östergötland, på en udde i sjön Boren.

Sammantaget hade Birgitta en hög ställning redan från födseln men i kombination med giftermålet med Ulf och en betydande förmögenhet kom hon att ha ställning som ”den första damen” utanför kungahuset.

Vid kung Magnus hov

Kung Magnus, gifte sig med Blance från Flandern, hon var furstedotter och kom att kallas drottning Blanka.

För att få en korrekt och bra inskolning i det nya hemlandet rekvirerades Birgitta Birgersdotter för uppdraget att bli mentor för den unga drottningen. Det finns inte helt belagt men vissa menar att Birgitta även stod fadder för kungaparets första barn, en son, som föddes 1338. Birgittas åttonde barn, dottern Cecilia föddes samma år, det var den sista i raden av barn som Ulf och Birgitta fick.

Det är fantastiskt att på den tiden kunna överleva åtta barnsängar, även om den sista förlossningen kan ha varit svår för Birgitta så bidrog sannolikt hennes bakgrund och ställning till ett mindre slitsamt liv men också mat av god kvalité och i en omfattning som inte var så vanlig bland allmogen, där kvinnorna sällan överlevde mer än några barnsängar.

År 1338 gifte paret bort sin äldsta dotter Märta, men familjen drabbas också av sorg detta år och sonen Gudmar avlider innan han uppnått vuxen ålder. Birgitta tar detta hårt och utifrån sin medeltida guds- och trosuppfattning uppfattar hon sonens död och andra händelser i parets liv som en Guds bestraffning för det bekymmerslösa liv man levt. Här blir en milstolpe i Ulf och Birgittas liv och det är nu som parets botgöring tar sin början.

Birgitta och Ulf blir pilgrimer

Som ett led i förberedelserna placerar man dottern Ingeborg i klostret i Riseberga. Först beger de sig till Trondheim, det vi känner som Nidaros och S:t Olofs grav.

Efter detta vänder man kosan söderut, till norra Spanien. Santiago de Compostela är målet för resan. Återresan kommer att bli kraftigt fördröjd med cirka ett år eftersom Ulf blir sjuk. Troligtvis besökte de också Avignon.

Birgittas pappa Birger hade också en gång gjort detta. Det finns heller ingen uttalad kritik från Birgittas håll mot att ha påvestolen placerad i Frankrike. År 1343 är de hemma igen och Ulf återgår i tjänst i Riksrådet, men han bär spår av sin sjukdom.

Deras dotter Katarina ingår äktenskap och Ulf och Birgitta drar sig tillbaka till Alvastra Kloster, där bor de hos klosterbröderna i en pension, inte så långt från Vadstena. Vintern 1344 avlider Ulf och sonen Bengt dör efter cirka två år.

Sorgearbetet tar Birgitta hårt och hon har utsatts för såväl fysiska som psykiska ansträngningar under en följd av år.

Kallad av Gud

I sorgearbetet får hon också de initiala förnimmelserna eller uppenbarelserna där hon blir utsedd till Guds språkrör.

I början blev Birgitta uppskrämd. Självklart, inget att undra över.

En person som på medeltiden påstod ha kontakt med Gud, ha sett, talat med etc. så var det två saker att utgå ifrån.

Det ena var att den personen var besatt av djävulen, om så var fallet skulle detta bekämpas med utdrivning.

Det andra var att om människan verkligen var utvald, ja då var det en helig person som skulle behandlas därefter.

Birgitta hade en mycket högt utbildad person som sin biktfader, magister Mathias, det var hos honom hon sökte hjälp och mer kunskap. Magister Mathias, var en erkänt duktig teolog och hade även gott renommé utomlands i fråga om hans bibliska kunskaper, främst Uppenbarelseboken.

Visioner av gudomligt slag

Birgitta var ju själv en bildad kvinna och kunde både läsa och skriva, vilket var extremt ovanligt för denna tid.

Hon antecknade flitigt, och i flera av de nedtecknade händelserna/uppenbarelserna kan vi förstå att hon fört djupa samtal med magister Magnus om symboliken i de visioner som visade sig för hennes inre.

Magister Mathias förstår att den kvinna han har framför sig, förnäm riksrådsänka, har genomgått en mycket stor förändring, rentav en religiös kris. Utifrån hans vetskap om hur Birgitta Birgersdotter och maken Ulf levt betraktar magister Mathias denna omvändelse om ett absolut mirakel. I rapporten som han lägger fram inför en biskopskommission ger han sitt godkännande för Birgittas visioner som uppenbarelser av gudomligt slag. De församlade biskoparna accepterar magister Mathias bedömning, detta får till följd att Birgitta erhåller en form av status som gudomligt inspirerad sierska.

Givetvis fanns det också skeptiker som framförde tvivel på Birgittas kontakter med Gud, det kan man få fram både av hennes egna ord och av andra personer som vittnat.

Politik i mitten av 1300-talet

I medeltidens Sverige syns främst den politiska situationen som en maktkamp mellan kungafamiljen och de etablerade stormanssläkterna. Å ena sidan finns stormännen, de värnar som sina urgamla och lagstadgade rättigheter att vara delaktiga i val av rikets konung. Å andra sidan så försöker kungamakten gång på gång göra om Sverige till ett arvrike, vilket de tydligt visar när de utnämner sina söner till tronföljare.

Med rötterna i de förnämsta stormansätterna tar Birgitta utan tvekan parti för den linje som stormännen företräder, samtidigt som det finns starka vänskapsband med den kungliga familjen. Den situation som Birgitta Birgersdotter hamnar i blir ohållbar på lång sikt.
Under den tid som följer blir Birgitta en flitig användare av sin gudomliga kallelse, i brev och i diskussioner framkommer att hon fört samtal med Gud, Kristus eller Den Heliga Jungfrun.

Det är ganska världsliga frågor som behandlas i samtalen, t.ex. krigen mellan Sverige och Danmark eller om hur Kung Magnus på eget sätt vill hantera successionsfrågan.

I det pågående tronföljdskriget mellan England och Frankrike använder Birgitta sina uppenbarelser. Det förefaller inte som hon nådde någon framgång i detta ärende. Kung Magnus söker andra rådgivare och hela den kungliga familjen fjärmar sig mer och mer från Birgitta Birgersdotters inflytande. Motgångarna som följer påverkar henne starkt och Birgitta drivs in i en ny allvarlig kris.

Birgitta som pilgrim till Rom

Birgitta mottogs i Italien år 1350 som furstinna av Närke och inviterades till de italienska furstehusen.

Flera fria stadsrepubliker t.ex. Florens och Milano styrdes av mäktiga furstehus. Mellersta Italien löd till största delen under Kyrkostaten, denna regerades av påven.

Södra Italien löd under konungariket Neapel, eftersom Birgitta hade hög utländsk rang var hon även inviterad dit. Under Birgittas livstid residerade påven i södra Frankrike, närmare bestämt i Avignon.

Påvarna som då rekryterades var fransmän och bland kardinalerna var de flesta fransmän. Det går inte att bortse från de spänningsfält som fanns mellan innevånarna i Kyrkostaten och de Sydfranska härskarna.

Ett antal städer gjorde uppror mot påven, dessa slogs ner med hjälp av utländska legosoldater som fick härja tämligen fritt. Givetvis ökade med tiden den italienska spänningen och bitterheten mot Avignon.

Svåra ekonomiska konsekvenser

I och med att man flyttat påvestolen till Avignon förändrades möjligheterna till utkomst drastiskt för en stor del av staden Roms innevånare. Servicenäringen, matserveringar, hotell och service mm hade varit betydande.

Enbart hela den påvliga förvaltningen, vilken bestod av tusentals ogifta män som behövde mat, husrum, kläder etc. utgjorde en betydande del av kundunderlaget.

Räknar man sedan in det vi brukar kalla för ”besöksnäringen” som bestod av tiotusentals pilgrimer så kan man bara ana att de ekonomiska följderna av denna påvliga flytt var enorm. Det fanns skilda bevekelsegrunder för en påvlig återflytt, religiösa och ekonomiska.

Man kan inse att, för att mildra de ekonomiska effekterna, uppvaktades varje ny utsedd påve i anslutning till krönings- festligheterna av en delegation av romerska adelsmän.

De mest aktiva släkterna var Colonna och Orsini som på detta regelbundna sätt bönföll Den Helige Fadern att återvända till Rom.

Denna ritual avslogs som rutin, men vid olika tillfällen utlyste påven s.k. jubelår varvid de pilgrimer som kom till Rom utlovades syndaförlåtelse i stor omfattning. Dessa jubelår ökade besökarantalet till Rom högst avsevärt och såväl befolkning, näringsidkare och adelsfamiljer kunde glädja sig åt ett ekonomiskt uppsving. År 1350, när Birgitta kom till Rom var just ett sådant jubelår.

Birgitta tar aktiv del i dragkampen om påvestolens placering

Under den första tiden i Rom bodde Birgitta i en våning inrymd i ett palats som tillhörde familjen Orsinis, hon blev också nära vän med olika familjemedlemmar. Familjen Orsinis var en av de adelsfamiljer som enträget arbetade med att påverka påvarna att flytta tillbaka till Rom. Det förefaller som hon påverkades av deras åsikter. Rom började förfalla, det gick inte att ta miste på, Birgitta iakttog detta på sina promenader runt om i staden. Hon försöker påverka påvens utsände i Rom men, vilket var mer vågat, även till påven i Avignon.

Hon framhåller med tydlighet att Gud talat med henne om förfallet såväl i Rom som inom kyrkan.
Vi vet att Birgitta stannar i Rom även efter jubelåret, exakta skäl till detta känner man inte till, men måhända har hon funnit ett ämne, kring påvestolens placering, som gör henne engagerad. Hennes ekonomiska situation försämras, konflikter och inbördeskrig i Sverige kan vara en orsak. Att få fram pengar från Sverige är ingen enkel fråga i ofärdstider.
Hon flyttar till Roms utkant, till det hus som i vår tid inrymmer Birgittaklostret i Rom, där kan man numera boka rum och få pension i behaglig stilla klostermiljö. Hon för ett mer tillbakadraget liv, eftersom hon behöver låna pengar för uppehället.

Dottern Katarina har blivit änka och därför förenat sig med modern i Rom.

Påven Urban V i Rom

Efter dramatiska händelser i Sverige där kungafamiljen överlämnar Vadstena Kungsgård till kyrkan blir Birgitta i mitten av 1360-talet blir mer aktiv. Med den bakgrunden börjar Birgitta arbeta fram regelverket för sin tilltänkta klosterstiftelse.

Urban V finns i Rom åren 1367-70 det är hennes vänner ur bl.a. adelsfamiljen Orsini och en spansk biskop vid namn Alfonso som medverkar till att Birgitta genom ett personligt möte med påven överlämnar sitt klosterstiftelseförslag, denna händelse äger rum på sommaren 1370. Urban V kräver en hel del omarbetningar i Birgittas förslag och hon blir rejält besviken, men besvikelsen stannar inte med detta, eftersom påven låter meddela att han reser tillbaka till Avignon. Då sätts Birgittas uppenbarelser på sin spets och hon låter meddela att Gud kommer att bestraffa Urban V med döden om han återvänder. Detta uttalande skrämmer inte påven, utan han reser.

Några månader efter återkomsten till Avignon avlider påven – detta gör Birgitta internationellt känd.

Pilgrimsresa – en sista gång

Birgitta står nu på höjden av sitt ”kändisskap” och hennes pilgrims- och vallfärd till Jerusalem tar sin början.

Hon reser via Neapel och stiger även i land på Cypern, som furstinna av Närke besöker hon kungahusen på dessa ställen.

Det är domedagsprofetior som hon ger uttryck för. Hennes vänner biskop Alfons och familjen Orsini använder Birgitta och hennes profetior för att återigen påverka flytten av påvestolen till Rom, Kyrkostaten är i en kaotisk situation.

Året är 1373 och Birgitta har återvänt till Rom hon är 70 år och har varit svag en tid, egentligen redan när hon påbörjade resan till Det Heliga Landet var det tydligt att det var en gammal kvinna. Hon avlider på sommaren samma år, dottern Katarina finns kvar i Rom.

Som seden påbjöd utfördes s.k. skelettering varefter hennes ben fördes tillbaka till Sverige. Denna återfärd är också kantad av märkliga upplevelser, som dock inte återges här.

Kanonisering – olika influenser driver på

Birgittas kvarlevor förs genom Europa tillbaka till Sverige, i Italien och särskilt i Rom arbetar biskop Alfons och dotter Katarina med att dokumentera vittesuppgifter om olika mirakel som Birgitta utfört under sin levnad och också händelser som tillskrivs henne efter hennes död. Sju år efter hennes borgång (1377) är Gregorius XI påve och det inkommer till honom flera olika propåer om att Birgitta borde helgonförklaras. Våren 1378 är Gregorius XI på besök i Rom, där han avlider. När detta blir känt bland befolkningen hotas kardinalgruppen i Vatikanen av uppretade italienare och man ser ingen annan utväg än att tillsätta en påve med italiensk härkomst.

Den nyvalde påven tar sig namnet Urban VI och han tillkännager att han har för avsikt att flytta påvestolen till Rom.
Konflikten mellan Rom och Avignon är uppenbar och man tillsättet en ”motpåve” som får namnet Clemens VII.

Återigen inträder Katarina och Alfons på arenan, i denna konflikt stödjer de påven i Rom, och sannolikt är detta en orsak till varför

Urban VI tillsätter en utredningskommission avseende Birgittas mirakel. Den arbetar ”mirakulöst” snabbt för bara två år senare avlägger den sin rapport, som är ett urval av uppenbarelser främst från de åtta böckerna, olika vittnesmål också i urval, men också hennes petitioner till påven.
Påvestaten driver samtidigt också ett krig i Neapel, som ju var ett eget kungadöme.

Det går inte påvens väg utan han blir landflyktig under en period. Han vistas i Genua under sin landsflykt.

Vid sin återkomst proklameras ett s.k. jubelår (1390) då har han för avsikt att helgonförklara Birgitta.

Under en resa avlider Urban VI och hans efterträdare Bonifatius IX blir den påve som första gången helgonförklarar Birgitta,

Det sker den 7 oktober 1391. Sannolikt spelade konflikten mellan Frankrike och Italien en stor roll att kanoniseringen påskyndades så att man egentligen inte följde de uppsatta reglerna, hennes helgonförklaring godtogs inte heller i de länder som stödde påvealternativet i Avignon.
När man enats om en gemensam påve så var det Johannes XXIII som säkrade Birgittas helgonförklaring den 1 februari 1415, den tredje gången hon helgonförklarades var av Martin V den 1 juli 1419.

På så sätt blev vår svenska Birgitta Birgersdotter den Heliga Birgitta.