Billingen

Av Johny Lindell

Några tankar kring det berg, som bidragit till skapandet av det område som senare skulle benämnas Skaraborg. När inlandsisen drog sig tillbaka och passerade Billingens nordspets bröt den sjö eller kanske korrektare hav, Baltiska issjön, sig ut till havet och bildade ett slättland. Detta hände för 10-12 tusen år sedan.

Billingen är ett av de stora platåbergen i Västergötland. Långsmalt sträcker sig från norr till söder, men höjdsträckningen fortsätter i syd med Tuvaberget, Brunnhemsberget och mot Mösseberg. Höjden över havet under modern tid är 299 m. Vi får inte glömma att dessa siffror förändras på grund av fortsatt landhöjning, förorsakad av inlandsisen. Havet har också varierat över tid. Man räknar med att högsta havsnivå (beräknad kustlinje) motsvarar i stort dagens ekvidistanslinje för 125 m över havet.

Billingen är tudelad i Nord- Billingen och Syd-Billingen av en förkastningsspricka. Denna delning går från Varnhem – Ljungstorp i väster till Våmb vid Skövde. Här var tidigt den naturliga vägen för att korsa Billingen. Vi ser det på att i väster fanns Skarke kyrka (Skarke, till 1937, är det gamla namnet på Varnhems församling) och Överbo kyrka (kapell) med gästgiveri, samt Varnhems kloster med sin kyrka. Kanske övernattade man där för att ta sig över till östsidan och Våmb (tidigare Vårfruhem).

Klimat

Billingen med de övriga bergen i nord – syd linjen ger också en markant påverkan på klimatet. Till del beroende på de förhärskande västliga vindarna under en stor del av året och nordost vindarna under vintern. Åskvädren från söder följer ”berget” antingen på väst eller öst sidan. Temperaturskillnaden mellan slättlandet och uppe på Billingen är cirka -1,5 grader. Helt i linje med regeln 0,6 grader per 100 m höjdökning. Den genomsnittliga nivåskillnaden är c:a 160 m. Det är en verklighet som visar sig varje höst i trafiken med oftast tidig vinterhalka över “berget”.

Natur

Enligt de flesta biologer – geologer har Billingen alltid varit mer eller mindre täckt av skog och myrar, samt ett antal sjöar. Utmed kanterna finns ädellövskogar och i nordost vid Säter finns den nordligaste naturliga bokskogen i Sverige. Nord-Billingen har ingen stor sjö, Vallersjön är störst sedan finns Hållsdammen och Åsbotorpssjön.

Blängsmossen är en unik högmosse på 430 ha som har uppstått av sumpskog. Området med omgivande tallskog är idag skyddat, naturreservat om 448 ha, och får växa igen för att bli urskog. Där växer dvärgbjörk, snip, ängsnycklar och myggblomster samt klockljung. Fågellivet är rikligt och där finns grönbena, ljungpipare samt på våren kan du höra orrspel.

Syd-Billingen har tre sjöar Simsjön, Bjärsjön och Orrsjön. Simsjön är Billingens största sjö och har idag en omfattande fritidshusbebyggelse som alltmer övergår till permanentboenden. Sjöarnas vatten har historiskt utnyttjas att driva kvarnar och smedjor. I förkastningen mellan Syd- och Nord. Billingen finns Skarsjön med tillhörande mosse. Den avvattnas genom Våmbsbäcken mot Skövde och ån Ösan.

I maj blommar Billingens sluttningar, redan på avstånd syns körsbärsträden och på marken gullvivor, vårlök, blåsippor, vitsippor och senare liljekonvalj.

Runt berget finns flera naturstigar som utgår från parkeringsplatser med informationstavlor för att ge besökare riklig tillgång till naturupplevelser av skilda slag.

Geologi

Alla Västgötaberg har inte lagrade bergarter men Billingen har det. Minnesramsa ”USA-kl Tre”. I botten kristallint urberg och på toppen diabas eller som det lokalt kallas trapp. Mellan dessa återfinns de lagrade bergarterna. Nedan åldersföljd på bergarterna.

Urberg Sandsten Alunskiffer Kalksten Lerskiffer Diabas
540 milj år 515 milj år 505 milj år 435 milj år 280 milj år

Urberget är s.k. kristallint och tillhör kontinentplattan.

Sandstenen är sedimentär och består av sandkorn och ett bindemedel vanligast kvarts. Alunskiffer, sediment med hög organiskt innehåll bildat i syrefattig miljö.

Kalksten, vår är sedimentär, kalkslam från koraller och snäckor, röd syrerikt med järn och grå syrefattigt och därför ingen oxidation med järn. Kemiskt utfälld kalksten finns också, men inte i Billingen.

Lerskiffer kristallina fragment av lermineraler ofta i tunna skikt vilket gör dem spröda.

Diabas är magmatiskt och har kristalliserat sig före jordytan, finkornigheten beror på hur fort den kallnat. Olika ämnen ger dess färg och pyroxen ger svart diabas som också kallas ”svart granit”.

Karlsfors

Vid Karlsfors, på västra sidan av berget kastar sig en bäck utför Billingen i ett antal trappsteg, Silverfallet. I dag naturreservat med ädellövträd och rara, kräsna växter. Tittar du noggrannare ser du mer eller mindre förfallna stenmurar, ruiner, brofästen och rödfyrshögarna. Det är resterna av Karlfors Bruk. Grosshandlare Bernt Harder Santesson, Örgryte. fick 1810 tillstånd av Bergskollegiet för brytning av alun. Den nye brukspatronen satsade 100.000 riksdaler i Karlsfors bruk för denna framställning. Alun är eller var länge ett eftertraktat kemiskt salt. Platserna där alunsskiffern är tillgänglig är få. Färgerierna behöver alun för att fixera sina färger, garverierna har också behov i sin process, samt att papperstillverkarna bestryker papper med det färglösa saltet. Den medicinska verksamheten eftertraktar alun på grund av dess egenskaper som blodstillande och bakteriedödande. 125 män arbetade vid Karlsfors som mest och den årliga produktionen var 1100 tunnor eller 160 ton alun per år. Största delen av arbetet gjordes manuellt. Skiffern hackades för hand, krossades med träklubbor och kördes med häst och vagn till bränneriet.

Redan efter 46 år, 1856, lades bruket ner. Den kemiska industrin upptäckte 1842 att alun består av aluminiumsulfat och att man fann en billigare och enklare metod för framställningen. Skandinavien hade totalt elva alunbruk och det sista lades ner 1912, därmed är branschen utplånad.

Detta bruksområde, ”stenöken”, är sedan 1992 naturreservat med vatten, blommor, ädellövträd och spår av gångna tiders bergsbruk. En naturskön plats som naturen återtagits efter människors härjande.

Stolan

Stolan, i samklang med predikstol, en plats med vidunderlig utsikt över landskapet. Vi ser den ena eller andra benämningen på utsiktsplatser belägna på våra större berg. Lantmäteriet har inte alltid med namnet på kartan, men i folkmun och ibland på äldre kartor återfinns det. Stola är också det band som våra präster bär runt nacke och i kors över bröstet vid olika tjänsteutövningar.

Här på den nordligaste delen av Billingen bröts sandsten, kalksten och alunskiffer. Här bröts alunskiffer till bränsle för kalkugnarna. Sandstensbrottet är idag vattenfyllt och kallas Kalksjön och används som sportfiskesjö. En mera unik rest finns här, en gruvgång där man i alunskiffern bröt Kolm för att utvinna Radium. Kolm är en uranhaltig substans av kol som finns i den antracit som ingår i alunskiffern. Antracit är sista steget i kolkedjan från torv till grafit. Uran var vid denna tiden, slutet 1800-talet, ointressant men blev högintressant då Marie och Pierre Curie visade att uranhaltig mineral innehöll radium. AB Kolm bildades i början på 1900-talet men bolaget lades ner 1915 eftersom man misslyckades med utvinningen. Uranhalten är upp till 0,5% i kolm vilket ger 4-5 kg/ton.

Sköfde/Skövde

Billingen har betytt mycket för Skövde. En förutsättning för tre stora industrier under 1900-talet men också för stadens invånare för rekreation och idrott. Gullhögen, Rockwool och Gasbetong var de stora stenindustrierna. Men naturligtvis fanns det stenhuggerier sedan lång tid tillbaka.

Det var i Våmb och de större gårdarna där stenhanteringen var tidigt ute. I mitten av 1700-talet benämns en plats “Stenbrott”, senare fick gårdar eller företag arrendera “Stenbrott” av socknen. Kanske ett sätt att ge socknen en inkomst. Till att börja med framställdes kalken i små fältugnar, med alunskiffer som bränsle. Produktionen ökade i takt med efterfrågan men var fortfarande lågtekniskt med mycket kroppsarbete. Först på 1900-talet börjar en mer industrialisering av produktionen av kalkstensmjöl och kaliumsulfat för jordförbättringar samt av kalkbruk och cement för byggnation.

AB Gullhögen bildades 1916 och blev den stora kalkstensanvändaren och med tiden upphörde framtagningen av kalkstensmjöl och kaliumsulfat. Våmb inkorporerades till Skövde stad 1952. Cement blev sedermera huvudproduktionen och det nya förtagsnamnet blev Cementa.

Järnvägen blev viktig för leverans av både säckförpackad cement som för bulkleverans. De karakteristiska runda tankarna stod två stycken på varje järnvägsvagn. När man stod vid järnvägsövergången vid Gullhögen/Cementa, den enda idag kvarvarande biten av Skövde – Axvall Järnväg, tycktes dessa järnvägsvagnar förekomma i oändligt antal. Idag finns en viadukt där biltrafiken leds under järnvägen.

Kalkbruket vid Karlsro/Carlsro är grund för Skövde Mekaniska Stenhuggeri, Skövde Gasbetong och Rockwool. Stenhuggeriet avknoppade Rockwool 1937 och kalkbruket Gasbetong 1943 senare Durox. Här var det blå gasbetong med råvara kalksten och alunskiffer vilket senare skulle visa sig vara mindre lyckat. Billingens alunskiffer innehåller uran och gasbetongselementen för husbyggnation läkte Radon. Tillverkning upphörde p.g.a. radonrisken och att efterfrågan av dessa skivor uteblev.

Rockwool använde diabas som upphettas tillsammans med koks och kalk till 1600 grader som dras ut till tunna trådar som sedan formas till mineralullskivor eller lösull. Mineralullen ger god isoleringsförmåga och är ej brännbar. Man kan antaga att företagen hade ett samarbete där diabasen omhändertogs till mineralull och kalk- och cementindustrin fick lättare att bryta den underliggande kalkstenen.

Ranstad

Orten har blivit känt för svensk uranbrytning. Sverige skulle vara självförsörjande på bränsle till våra kärnkraftverk. Platsen ligger på Billingens sydsluttning i Häggums socken. Här ligger alunskiffern nära markytan och skulle vara lätt att bryta i dagbrott. Under åren 1965-1969 bröts och anrikades uran vid Ranstadsverken. Efter 1969 pågick försök/forskningsbrytning ända fram till 1981.

Uran är ett radioaktivt grundämne (92) som är en metall med silvrigt utseende. Upptäcktes 1789. Uran finns i 8 olika isotoper 232U – 239U. I naturen innehåller uranet isotopen 238U till drygt 99% och 0,72% 235U samt mycket lite 234U. Övriga isotoper är syntetiska. Anrikning görs med svavelsyra och man måste få upp halten 235U till minst 3% för att kunna användas till bränsle i kärnkraftverk. Alunskiffern i Billingen innehåller 0,2 kg U/ton i allmänhet och i Ranstadsområdet 0,3 kg U/ton. Skiktet med alunskiffer är här 3,5 m tjockt. En kvadratkilometer alunskiffer, 3,5 m tjockt, skulle kunna driva ett kärnkraftverk motsvarande Porjus kapacitet (400MW) i 30 år.

Dagbrottets storlek och strålning diskuterades livligt som miljöhot men det stora hotet var lakvattnet och användningen av svavelsyra vid anrikningen av uranet. Syran och olika tungmetaller skulle slå ut Hornborgasjön vid ett eventuellt haveri med utläckage.

Ryds grottor

Ryds grottor, ängar och kullar är omskrivna sedan länge. Ryds grottor är inga riktiga grottor utan diabaspelare som glidit isär.

Här invid finns en stor fornborg Ymsingsborg, från 500-talet. Storleken är 85 x 150 meter med branter i öster och sydväst. Här finns rester av vallar i syd och nordväst. Fornborgen är inte utgrävd. Gråmur är ytterligare en fornborg bara 5 km norr om Ymsingsborg. Branter i väster, norr och öster, i söder en halvcirkelformad vall cirka 70 meter lång och 5 meter bred. Den var troligen förstärkt med träpallisad av vässade pålar.

Bosättningar

Vid foten av Billingens västsluttning mot Hornborga-Sätuna-Bolum ligger Almeö den äldsta bosättningen i landet, man bodde där för 9.000 år sedan. Det är bara 3.000 år efter det att inlandsisen passerade Billingens nordspets och släppte ut Baltiska issjön. Fanns det inga människor under denna tid? Troligen, men de var kringflyttande jägare. Deras avtryck har för länge sedan utraderats.

Varnhem med cisterciensermunkarnas kloster från 1100-talet är en boplats från vad vi idag vet före 700-talet, eftersom här finns rester av en kyrka med kristen grav från sent 700-tal till tidigt 800-tal.

Runt Billingen kom ingen tät stadsbebyggelse förrän industrialismen och stambanans tillkomst. Stambanan kom 1859 till Skövde, men först 1862 var banan klar mellan Göteborg – Stockholm och blev invigd. 1868 startade J.Grönvall Skövde gjuteri och mekaniska verkstad som sedan blev Pentaverken och senare Volvo motorverkstad, därmed var industrialismen igång.

Under de senaste 200 åren fram till våra dagar har Billingen bidragit till sysselsättning och tillväxt för de människor som levat och bott på och runt berget. Bergets betydelse för omgivningen har ändrats från att ha varit, i tidig tid, en otillgänglig plats, till utkomst och arbete och är idag främst en plats för naturupplevelser, sportaktiviteter av olika slag och rekreation.