
Amiral James de Saumarez står staty på vänster sida om ingången till den Maritime Museum i Greenwich utanför London. Till höger om amiralen står amiral Horatio Nelson staty. Att statyn över den amiral, som ledde de brittiska sjöstyrkor som sändes till Sverige under napoleontiden fått en så framskjutande plats säger något om amiralens insatser och om betydelsen av de operationer han ledde.
Amiralen Sir JAMES DE SAUMAREZ,
Sveriges och Göteborgs vän under ofärdsåren i början av 1800-talet
Av Bengt P. Gustafsson
Den 21 februari 1808 överskrider i Finland ryska trupper utan krigsförklaring gränsen till vårt land. Ett och ett halvt år senare hade ett rike som bestått sedan medeltidens gryning sprängts. Av den en gång så mäktiga svenska stormakten återstod en slagen och förnedrad stat. I denna för Sverige omskakande tid behärskade den brittiska flottan våra farvatten, skyddade den livsviktiga handeln och hindrade de överskeppningar av fientliga trupper, som kunnat leda till svensk militär kollaps och kanske till att Sverige upphört att existera som nation.
En av Englands största amiraler sänds till Sverige
Under dessa år leddes de brittiska sjöoperationerna i Östersjön och Kattegatt av amiralen Sir James de Saumarez. Han står staty vid ingången till the National Maritime Museum i Greenwich tillsammans med Horatio Nelson. För att hedra hans minne uppsattes 1975 en bronstavla på Stadshuset i Göteborg, senare girigt stulen och troligen nedsmält. En replik av den ursprungliga plattan har emellertid av en förstående stad åter uppsatts.
James de Saumarez föddes som son till en läkare den 11 mars 1757 i Port St. Peter på Jersey, en av de brittiska kanalöarna. Han infördes i Royal Navy’s rullor redan 1767 och gick till sjöss första gången 1770. Under åren 1770 – 1775 tjänstgjorde han i Medelhavet och därefter i kriget mot de nordamerikanska upprorsmakarna. Efter sina kadettår utnämndes de Saumarez till löjtnant 1778. I februari 1782 utnämndes han till ”captain”. Denna grad motsvarar kommendörkapten i svenska flottan och var den grad, som chefer på fregatter och linjeskepp hade. När krigen mot det revolutionära Frankrike upptogs, fick han befäl över fregatten Crescent med vilken han tog en fransk fregatt utanför Cherbourg. Som befälhavare på det tvådäckade 74-kanoners linjeskeppet Orion, deltog de Saumarez i kanalflottans operationer. Denna hade den livsviktiga uppgiften att skydda England mot invasion från Frankrike samt att blockera handelssjöfarten på de franska hamnarna och franska sjömilitära försök till utbrytning på världshaven.
Var med i segern över Napoleons flotta vid Nilen
Senare förflyttades de Saumarez till Medelhavet och deltog i bl a slaget vid Nilen, där Nelson besegrade den franska flottan. Han utnämndes till konteramiral 1801 och förde nu självständigt befäl. I december 1806 blev han viceamiral och ställföreträdande chef för kanalflottan. År 1808 utnämndes han till chef för The Baltic Fleet. I våra farvatten stannade han i fem år. Hemkommen utnämndes han 1814 till amiral. År 1832 utnämndes han till general vid Royal Marines, en hederstitel med synnerligen goda ekonomiska villkor.
James de Saumarez dog den 9 oktober 1836 på Guersney, där en obelisk till hans minne restes 1876. Den sprängdes av tyskarna under deras ockupation av kanalöarna under Andra världskriget. James de Saumarez gifte sig 1778 med Marta le Marchant. Paret fick åtta barn.
Till våra vatten med väldig sjömakt
Den 7 maj 1808 anlände de Saumarez med en väldig flotta av brittiska örlogsskepp och trupptransportfartyg till farvattnen utanför Göteborg. I flottan ingick 16 linjeskepp, bland dem Nelsons berömda HMS Victory som flaggskepp, 102 kanoner. Ombord på trupptransportfartygen fanns 10 000 man armétrupp under befäl av generalen Sir John Moore. Den brittiska flottan hade till uppgift att ta sjöherraväldet i Östersjön, Kattegatt och Skagerack, att skydda handeln i dessa farvatten samt att hindra överskeppning av fientliga trupper från Ryssland och Danmark till Sverige. Den engelska armékåren skulle skydda västra Sverige mot danska angrepp och frigöra svenska trupper för kriget mot Ryssland.
Brickor i stormakternas spel
Freden i Tilsit 1807 och dess följder kan ses som ett har stora drag av Molotov-Ribbentroppakten 1939: stormakterna delar upp grannländerna mellan sig. År 1939 var det Nazityskland och Sovjetryssland som agerade. Då blev Polen, Estland, Lettland och Litauen offer men det tilltänkta offret Finland behöll sin frihet. År 1807 var det kejsardömena Frankrike och Ryssland som delade upp Norden, Sverige och Danmark mellan sig. Frankrike önskade efter förlusten av sin flotta i slaget vid Trafalgar 1805 förstärka sin sjömakt med den danska flottan och tillerkände Ryssland det svenska Finland. England, som inte ville se den danska flottan förstärka den franska, erbjöd danskarna skydd mot kejsar Napoleon av Frankrike i utbyte mot den danska flottan. När danskarna vägrade, skickades 30 000 man engelska trupper till Själland. De bombarderade Köpenhamn och erövrade de danska fartygen. Detta drev Danmark i händerna på Napoleon.
De små nordiska länderna behandlades som spelbrickor av stormakterna. På den flotte i Njemen vid Tilsit där kejsar Napoleon och tsar Alexander möttes och delade upp Europa mellan sig hade fransmännens kejsare givit tsaren fria händer mot Sverige och skänkt Finland till Ryssland med orden: De ryska skönheterna i St. Petersburg skola ej längre behöva frukta svenska kanoners dån.
Engelska flottan skyddar Sverige mot två väldiga krigsmakter
De landbaserade stormakterna Frankrike och Ryssland blev nu våra fiender och det talades om att dela upp Sverige mellan Ryssland och Danmark, som blivit kejsar Napoleons bundsförvant. De engelska trupperna hade lämnat Själland men istället hade till Danmark sänts över 30 000 man franska trupper men varken dessa eller de danska stridskrafterna utgjorde något reellt hot mot vårt land, eftersom den engelska flottans närvaro i de nordiska farvattnen omöjliggjorde varje överskeppning från Danmark till Skåne. De engelska örlogsmännen höll också Norge så isolerat, att kraft där ej fanns för offensiv mot vår västra front.
Ryssland anfaller utan krigsförklaring
Med 50 000 man går Ryssland till angrepp över gränsen i Finland. De finska fälttrupperna på 12 000 man dras planenligt mot norr. Försvaret bygger på att förstärkningar skulle tillföras från Sverige så snart isen i Östersjön gått upp. Förutsättningarna anses goda att med den starka fästningen Sveaborg som bas och sjöherravälde i Östersjön framgångsrikt kunna angripa den invaderande armén i dess rygg. Våra sammanlagda stridskrafter till lands uppgår till endast 66 000 man varför general Moores stridsvana trupper skulle bli en kraftfull förstärkning.
Försvarsplanen i Finland var inte så dålig som den ibland framställs – i det vägfattiga Finland var det svårt för ryssarna att få fram underhåll till en mot norr framryckande armé. Planen drabbades dock av ett svårt men ej oreparabelt bakslag genom att Sveaborg och den där stationerade delen av skärgårdsflottan och garnisonen förlorades genom förräderi. Planenligt och trofast går dock den finska fälthären till motoffensiv men den svenska krigsledningen förlamas av Gustaf IV Adolfs oskickliga ledning som splittrar våra stridskrafter. Trots truppernas tapperhet kunde den ryska ställningen i Finland inte hotas.
Gustaf IV Adolf oförskämd mot engelsk general
Gustaf IV Adolf vägrade att låta den engelska undsättningsstyrkan vid Vinga sand gå iland och dess befälhavare behandlades oförskämt; den engelska kåren tvingas segla tillbaka utan att ha fått göra någon nytta i försvaret av Sverige genom att lösgöra svenska förband för operationer i Finland. Läget blir genom kungens missgrepp vårvintern 1809 så katastrofalt, att en grupp officerare inte ser någon annan utväg att rädda Sverige än att arrestera honom. Den 6 juni får Sverige en ny författning och Gustaf IV Adolfs farbror utropas till kung, Carl XIII. I svensk historia framställs Gustaf IV Adolf som den som (jämte amiral Cronstedts förräderi att kapitulera på Sveaborg) främst bär skulden till att det mer än 700 år gamla svensk-finska riket sprängdes. Kanske finns det orättvisa inslag i en sådan bild av Gustaf IV Adolf ty han var förvisso satt att regera i en tid av stora svårigheter.
Finland ockuperas av ryssarna
Sommaren 1809 hade ryska trupper ockuperat hela Finland, Åland och en stor del av norra Sverige men ryssarna kunde på allvar ej hota Sveriges centrala delar eftersom engelsmännen upprätthöll sjöherraväldet på Östersjön. Vid fredsslutet förlorar dock vårt krigströtta och utarmade land Finland, Åland och svenskt land öster om Torne och Muoni älvar.
Sedan den 1810 valde kronprins Karl Johan övertagit Sveriges ledning, läggs vårt lands politiska kurs om. Karl Johan möter i Åbo tsar Alexander. De båda enas om gemensamt uppträdande mot kejsar Napoleon. Svenska trupper överföres 1813 till Tyskland där de får lämna ett hedrande bidrag till Europas befrielse från den korsikanske tyrannens tryckande ok.
Vid ett flertal tillfällen under kriget i Östersjön 1808-1809 opererade den Svenska flottan och Royal Navy tillsammans. Britternas överlägsna sjömanskap jämfört med både svenskar och ryssar var uppenbart. I slutet av augusti jagar nio svenska och sex engelska linjeskepp samt fem fregatter vardera från båda flottorna och några mindre fartyg den ryska flottan som emellertid lyckas smita in i Baltischport. Hade svenskarna seglat lika väl som engelsmännen, skulle ryssarna ha varit chanslösa. Efter en tids blockad tvingas svenskarna segla hem till Karlskrona. Då är så många sjömän sjuka, att skeppen nästan inte kan skötas. I Karlskrona är det de engelska läkarna som räddar många sjuka svenskar; våra egna läkare saknade medicinsk förmåga.
Östersjön strategiskt nyckelområde för britterna
Tidvis var britternas flotta i våra vatten större än den, som i Engelska kanalen skyddar deras hemland. Royal Navys närvaro hos oss ej blott säkrade britternas behov av strategiska råvaror som timmer och tjära för flottans behov samt bröt den franska handelsblockaden mot England utan gav även vårt land strategiskt skydd. Ett Sverige av kejsar Napoleon påtvingat låtsaskrig med England förändrar ingenting; svenska myndigheter meddelar de Saumarez att vi varken vill eller kan föra krig mot England och amiralen meddelar sina fartygschefer att ej ge eld på svenska fartyg. På Fotö inrättas en omlastningsstation för det som i franska ögon är smuggelgods.
År 1812, medan låtsaskriget ännu pågår mellan Sverige och England, skänker Sveriges riksdag de Saumarez ett praktsvärd vars fäste är prytt med diamanter En fras ur amiralens tackbrev, skrivet den 11 maj 1812 ombord HMS Victory, återges på bronsplattan: It will be the greatest happiness of my life if my endeavours have any way tended to establish a fixed and permanent alliance between our respective nations.
På plattan finns även statsrådet Baltzar von Platen ord i brev av den 22 september 1809, fem dagar efter freden med Ryssland i Fredrikshamn, till de Saumarez: Sir, at the conclusion of the peace, hard as it is, we cannot yet deny, that in a high degree we are indebted to you for our existing as a state.
VÅR STADS OCH VÅRT LANDS VÄN I KRIG SOM I FRED
AMIRALEN LORD JAMES DE SAUMAREZ
1757 – 1836
CHEF FÖR EN MÄKTIG BRITTISK FLOTTA VILKEN
MED ”VICTORY” SOM FLAGGSKEPP LÅG VID VINGA
OFÄRDSÅREN 1808-12. MYCKET TACK VARE HANS
VÄNSKAP, KLOKHET OCH STYRKA UNDGICK
GÖTEBORG KRIGETS HÄRJNINGAR.
”WE CANNOT YET DENY THAT IN A HIGH DEGREE WE
ARE INDEBTED TO YOU FOR OUR EXISTING AS A STATE”.
(BALTZAR VON PLATEN 22 SEPT. 1809)
“IT WILL BE THE GREATEST HAPPINESS OF MY
LIFE IF MY ENDEAVOURS HAVE ANY WAY TENDED
TO ESTABLISH A FIXED AND PERMANENT ALLIANCE BETWEEN OUR RESPECTIVE NATIONS”
(SIR JAMES SAUMAREZ 11 MAJ 1812)

Texten ovan fanns, jämte en bild på De Saumarez,
på en bronsplatta, uppsatt 1975 på Göteborgs stadshus.
Plattan blev serdermera stulen av metallhungriga tjuvar.
Nu har en ny platta monterats upp och bilden nedanför visar hur den ser ut.