Minnesmärket över hårt arbete i hårda tider

Av Bengt P. Gustafsson

För några år sedan, under en resa med gott om tid, fick jag impulsen att fara hem från Göteborg till min dåvarande bostad i Skara en omväg norrut längs västra stranden av Göta älv. Orsaken var, att jag ville se platsen för ett mindre fältslag vid Hjärtum under kriget mellan Sverige och Danmark på Karl XI:s tid. Platsen var lätt att identifiera i terrängen men upplevelsen blev inte riktigt vad jag tänkt mig.
Tankarna hade stannat vid något annat, som jag helt oförmodat upptäckt längre söderut, vid Västerlanda kyrka.

Det var en ganska hög, men ändå tämligen anspråkslös minnessten. Den hade rests till minne av dem som byggde vägen förbi kyrkan på 1920-talet: AK-arbetarna. Jag mindes min barndoms resor mellan Mölndal och Kungsbacka, inte sällan som inledning till spännande färder till Skåne. Vägen från Mölndal och vidare genom Halland var så annorlunda mot andra vägar på den tiden: Kungsbackavägen var rak, bred och byggd i ljusa betongplattor med asfalt i skarvarna. Längre söderut, i trakten av Varberg, var landsvägen till Skåne stensatt med gatsten. Längre söderut återkom betongplattorna med sina skarvar. Jag förundrades över denna märkliga väg till Skåne. Skarvarna åstadkom ett dunkande ljud påminnande om dåtida akustiska fenomen för den som reste med järnväg. Kungsbackavägen var egentligen en för det tidiga 1950-talet ganska fin väg. Det var roligt att åka där – men jag upplevde också något annat som blev till någon slags svårbegriplig kontrast till det roliga att färdas på vägen.
De hade det inte lätt, de som byggde den här vägen, sade de vuxna i bilen. Det är ju en AK-väg! De var arbetslösa och bodde dåligt, hade dåligt betalt och måste vara borta väldigt länge från sina familjer. Sådana här vägar byggde Hitler i Tyskland också.
Redan i 10-årsåldern hade jag ett starkt utvecklat intresse för historia och visste att när ”Hitler” nämndes – då handlade det om ondska.

I böcker hade jag sett bilder på de motorvägar som byggdes i Tyskland på 1930-talet. Kungsbackavägen såg precis likadan ut, bortsett från att den inte var fyrfilig. Tankarna galopperade medan jag for vidare till slagfältet vid Hjärtum.

Jag insåg att jag visste alldeles för lite om AK-arbetena och än mindre förstod vad de betydde i sin tid för de berörda människorna och för samhället.

Statens Arbetslöshetskommission

När Första världskriget bröt ut 1914 uppkom tanken, att statliga insatser behövdes för att motverka en förmodad och av kriget betingad arbetslöshet. Men när kriget slutade 1914 var arbetslösheten inte högre än 4,6 %, beredskapsinkallelser och god avsättning för svenska produkter hade motverkat en inhemsk lågkonjunktur. Med fredsslutet kom dock lågkonjunktur såväl i Sverige som i andra europeiska länder. Redan 1922 uppgick arbetslösheten i vårt land till över 30%. Statens Arbetslöshetskommission insatte åtgärder som ledde till att fler än 30 000 arbetslösa fick nödhjälpsarbete 1922 att jämföra med en total arbetslöshet på över 160 000 personer.

Nödhjälpsarbetena – AK-arbetena – handlade om typiska grovarbeten där vägbyggena kanske är de mest kända. Arbetarnas ersättning stannade vid 75% av det normala för ”ordinarie arbete” och den som vägrade att acceptera villkoren blev utan pardon avstängd från varje bistånd från det allmänna. Nödhjälpsarbetena var naturligtvis viktiga för de arbetslösas försörjning men betydde, förutom den fysiska ansträngning som hårt kroppsarbete innebär, också sociala påfrestningar. Arbetsplatserna låg ofta långt från hemorten och arbetarna tvingades bo tämligen primitivt i baracker, på sina ställen rentav i tält.

Byggdes med muskelkraft

AK-arbetena utfördes nästan helt och hållet med muskelkraft. Vid riktigt stora arbeten kunde särskilt utlagda transportstråk för schaktmassor betjänas med tillfälliga smalspåriga järnvägar och ibland fanns mindre grävmaskiner tillgängliga – men i allt väsentligt handlade AK-arbeten om slit med skottkärror, hackor, spadar och andra handverktyg – och om arbetarnas muskler.

Det var ett tungt arbete som i princip tillgick på samma sätt som anläggningsarbeten under tidigare århundraden, ja årtusenden. Arbetarna hade inte alltid transportmedel att tillgå för sina förflyttningar: man fick gå mellan förläggning och arbetsplats.

I systemet för AK-arbetena ingick också makadamtillverkning – i stenbrott slogs för hand hård svensk granit ned till vägbyggenas makadam.

Infrastruktur

Krisen i början av 1920-talet avlöstes av en relativ uppgång. Men mindre än ett decennium senare slog 1930-talskrisen till med full kraft ökade antalet nödhjälpsarbeten. Under detta årtionde fick AK-arbetena sin största volym.

AK-arbetena inriktades till stor del på samhällets infrastruktur. Förutom vägar byggdes exempelvis broar, flygfält, kanaler, hamnanläggningar, avlopp och banvallar men även badplatser och parker blev byggda som nödhjälpsarbete.

Torslanda flygfält i Göteborg är ett tidigt (1923) AK-arbete.

Insatser värda att minnas med ödmjukhet

Efter Andra världskrigets slut drog den svenska industrin nytta av att inte ha utsatts för krigets härjningar och en lång högkonjunktur inleddes. Systemet med AK-arbeten för arbetslösa ansågs otidsenligt och ersattes med andra system.

Idag har många av AK-arbetarnas verk blivit ersatta av större anläggningar med högre kapacitet .

Torslanda flygfält är nedlagt och ersatt av Landvetters flygplats. Vägen förbi Västerlanda kyrka är idag ett föga trafikerat lokalstråk, trafiken löper på en nyanlagd väg vid sidan av.

Även den en gång så praktfulla vägen söderut från Mölndal till Skåne har förlorat sin funktion som långdistansled och degraderats till lokalvägar vid sidan av en motorväg med kapacitet för våra dagars trafikflöden.

Så är det på många andra håll över hela landet.

AK-arbetena – och AK-arbetarna – är värda att ihågkommas och det med tacksam ödmjukhet.

De personer som byggde vägar, flygplatser och andra samhälleliga nyttigheter gjorde en viktig insats för vårt land.

De bidrog till Sveriges utveckling. AK-arbetet var fysiskt hårt, ofta socialt pressande och sämre betalt än motsvarande ordinarie arbete. Runt om i vårt land finns minnesstenar över AK-arbetarna och deras verk.

De erinrar om insatser nära och delvis i vår egen tid, väl värda att uppmärksamma med tacksamt och ödmjukt Götiskt sinnelag.