De flesta av läsarna är väl förtrogna med Skansen Lejonet och dess historia, men några har kanske gått miste om den fantastiska berättelsen om byggherren och dennes innehållsrika liv. Här kan dock endast skildras en begränsad del.

Erik Dahlberg, arkitekt, militär, byråkrat och tecknare, föddes 1625 ungefär vid stormaktstiden början och avled 1703 vid tiden för östersjöväldets fall. Han är en symbol för Sveriges stormaktstid och var en sann renässansmänniska. Nutida historietecknare har liknat Dahlberg vid ett så kallat ”maskrosbarn”: född i enkel familj, faderlös vid 4 års ålder, levde i ekonomisk nöd, utackorderad till släktingar, moderlös vid 10 års ålder. Han var utlämnad och ensam. Tidigt framkom dock att gossen var begåvad, studieflitig, skoldygdig och hade skaparkraft. Hans ambition ledde till äregirighet, vilken i sin tur skapade en karriär som var något enastående. Han uppnådde rikets allra högsta ämbeten och rang.

Sett till karriären var Dahlberg alltså en ”uppkomling”. Han verkade under en tid i vår historia då Sverige likt en fattig ”uppkomlingsstat” började slå sig fram och visa framfötterna tills en stormakt var skapad. Hans liv blev en parallell till nationens utveckling.

Som 13-åring sändes Dahlberg av sin farbroder till Lübeck och Hamburg för studier. Så småningom kom han i tjänst inom den dåtida förvaltningen i Pommern och Mecklenburg. Han tjänstgjorde som kammarskrivare, innan han rekommenderades till Fortifikationsväsendet i Pommern. Där började hans karriär inom fortifikationen – den roll som skapat hjälten Erik Dahlberg.

Fortifikation, alltså befästningskonst, var en egen vetenskap vid 1600-talet. Det var ett viktigt ämne inom dåtidens högreståndsutbildning. Det bestod av omfattande ritbordsarbete och geometri, något som tilltalade Erik Dahlberg med hans talang för teckning och arkitektur.

Dahlberg utbildade sig hos de främsta fortifikationsmästarna inom Europa. Han lärde sig både att bygga och att rasera fästningar. Kunskap i minering var viktig. Tjugotvå år gammal avlade han sin ingenjörsexamen. Han blev duktig på att anamma och använda sig av det bästa som fanns inom befästningskonsten.

En fortifikatör skulle helst förena kunskap i ingenjörskonst med militär arkitektur och teckning (geometri och perspektiv). Han skulle kunna bygga såväl permanenta fästningar som fältfästningar, där blick för geografin och konsten att rekognoscera var avgörande. Detta var områden
som Dahlberg behärskade till fullo. Han blev adlad 1660.

Under sex år var han kommendant i Malmö med ”direktion” över Fortifikationen i Skåne och Halland. Han avancerade inom armén till allt högre grad av ”kvartermästare” och 1674 (vid 49 års ålder) utnämndes han till överste och GeneralKvartermästare. Detta innebar ansvar för stormakten
Sveriges samtliga fästningsbyggnader och försvarsverk, som uppgick till ett 90-tal.

Det var en enorm uppgift som vilade på Dahlberg. 1680 inrättade han i Stockholm ett kontor för Fortifikationen. Efter ett 20-tal år fanns på olika orter 375 anställda mot 50 från början. Dahlberg behövde många medhjälpare för att kunna genomföra alla sina olika uppdrag. Han fick bl.a. till uppgift att förteckna och avbilda krigstroféer på Statens Trofésamling (4000 nummer). Krigskollegium ville också få alla sina trofékanoner avbildade. Det var viktigt att beskriva stormaktens triumfer för eftervärlden.

Parallellt med den tunga officiella arbetsbördan skapade Erik Dahlberg också kända planschverk: ”Karl X Gustafs bragder”, 150 teckningar i kopparstick, utgivna på latin i Nürnberg 1696 samt ”Suecia Antiqua et Hodierna” (beskrivet av eftervärlden som en tecknad utopi över 1600-talets
Sverige). Detta verk fullbordades först efter hans död. Som arkitekt, ingenjör och tecknare ritade Dahlberg allt ifrån små enkla bostäder för arméns befäl (allmogemodell) till monumentala byggnader, kyrkobyggnader, vatten- och avloppsanläggningar, planteringar, äreportar och utsmyckningar av husfasader. Under hans ledning utformades stadsplaner för flera städer i samband med befästningsförstärkningar.

Försvaret av Västra Sverige var av största vikt för landet för att kunna behålla stormaktsväldet. Under senare delen av 1600-talet satsades de största summorna av försvarsmedlen till försvar av Göteborg – övriga befästningsverk och nyanlagda städer fick betydligt mindre tilldelning.
Dahlberg fick uppdraget att befästa Göteborg enligt tidens moderna fortifikationskonst. Han byggde om det äldre bastionssystemet som omgärdade Göteborg till att bli norra Europas starkaste fäste. Han insåg vikten av att även befästa höjderna runt staden. Av sju planerade fästningsbyggen blev dock endast två genomförda: Skansen Lejonet och Skansen Kronan.

Den 22 juni 1687 lades första stenen till vår nuvarande Förbundsborg och två år senare kunde den invigas av konung Karl XI. Skansen Lejonet har sålunda bestått i 325 år. Sedan år 1935 är Skansen Lejonet ett statligt byggnadsminne.

Vid sin död 1703 hade Dahlberg tjänstgjort under fyra regenter: Kristina, Karl X Gustaf, Karl XI samt Karl XII! Han var kungligt råd, greve, fältmarskalk och hade varit landshövding i Jönköping, generalguvernör i Bremen och Verden samt i Livland! Dock fick han inte bara uppleva triumf, utan även djup tragedi. Dahlberg hade framgång i det yttre ”stora” livet, men i det nära ”lilla” familjelivet drabbades han av sorg och bekymmer. Hans hustru avled efter bara 14 års äktenskap och endast två av åtta barn överlevde honom.

Dahlberg vilar i Turinge kyrka i Strängnäs stift i ett gravkor ritat av honom själv. Han utförde under sin livstid omätbara insatser för Sverige, vilka vi har all anledning att ständigt påminna oss och levandegöra för kommande generationer.

Runt om i landet finns än idag byggnader, anläggningar, konstverk m.m. som bär arkitekten och tecknaren Erik Dahlbergs signum.