Emerentia växer upp i det lilla samhället Broddetorp tillsammans med sin styvmor Britta Torchildsdotter och sex halvsyskon. 1596 bosätter sig familjen i Nya Lödöse som då behöver en tysktalande präst. Där blir fadern kyrkoherde.

1604 flyttar Mårten Cracous till stan. Han är född av tyska föräldrar från den stora adliga släkten Scheele eller Scheel. Både fadern och modern kommer från Krakow am See. De invandrar till Filipstad och fadern tar sitt efternamn efter födelsestaden. 1538 föds Mårten. Då nästan alla manliga släktingar är militärer, tar han värvning under morbrodern Joachim Scheele. Han kommer att tjänstgöra på många olika ställen, bland annat till sjöss samt på Älvsborgs fästning.

1563 gifter Mårten sig i Filipstad med en okänd kvinna och får en dotter som döps till Emerentia. Men frun dör. Mårten kommenderas till Livland (Baltiska länderna) 1601 men på grund av fruktansvärda förhållanden när det gäller mat och hygien, ber han två gånger om att bli förflyttad. Till slut kommer han till Dagö utanför Estland. Sommaren 1603 står han bredvid en mindre kanon som exploderar. Hans högerben trasas sönder och han förs till Stockholm, där benet amputeras en bit under knät. Tack vare hans goda insats får han sedan ledigt till mars 1604, då han som kommendant tillträder Gullbergs Fäste.

Emerentia Pauli är enligt uppgift en energisk, aktiv kvinna med en stark vilja. Hon är orädd, framåt och impulsiv och ibland pratar hon innan hon tänker. Men hon gillar äventyr och troligtvis har pappa Paulus djupa funderingar på vem han ska kunna gifta bort henne med. Det måste givetvis vara en rik man men fina kvinnor ska ju vara tystlåtna och medgörliga. Inte alls så där kaxiga som Emerentia.

Mårten Krakow blir ett utmärkt val av make. De gifter sig i Filipstad våren 1604. Emerentia är 18 år, Mårten är 65. De flyttar in på Gullbergs Fäste och barnen kommer i snabb följd: Cecilia, Katharina, Martin och Paul (Påvel).

26 januari 1612 slår Christian IV till med 2500 man mot borgens 300. I ett fruktansvärt oväder rider Mårten Cracous omkull och Emerentia tar över befälet. Kvinnorna, som vanligtvis inte har stridande uppgifter, måste nu delta och tillsammans besegrar de danskarna efter 5 anfall. Cirka 200 danskar dödas men Emerentia behåller en som krigsfånge för att visa Gustav II Adolf.

Nästa kommendering för makarna Cracous blir på Sveriges viktigaste fästning, Vaxholm, där de tillträder i april 1612. Krigsfången sätts in i en cell även där. Danskarna slår till ett flertal gånger under sommaren men drivs tillbaka. Mot hösten ger de upp. Fången ber om att få åka med dem hem till Danmark och det får han.

Efter ytterligare ett år på Vaxholms fästning begär Mårten pension. Han är 75 år – en ansenlig ålder, speciellt som militär – och båda makarna avtackas av Kungen. Mårten får förläningar: Sibble, Hermantorp och Höghult i Västergötland. Sedan tidigare har paret Lyda och Holingsnäs.

Nu skall paret njuta av stillheten på Holingsnäs och Emerentia får ytterligare en son 1614, Hans. Men Mårten är sjuk, har stora besvär av alla sina skador och är mycket svag. Han dör 1616. Ett halvår senare dör Emerentias far.

På grund av alla krig är Sveriges ekonomi dålig och såväl gårdar ägda av adeln samt förläningar tas tillbaka till Kronan. Emerentia är mycket orolig över att detta ska drabba även henne. Hon och hennes fem barn har ju inget annat att livnära sig på. 22 december 1616 söker hon upp Gustav II Adolf på Jönköpings Slott och ber underdånigt att få behålla åtminstone EN gård.

Gustav Adolf beundrar starka kvinnor. Han vet precis hur mycket Emerentia har tillfört i striderna och han skriver ett intyg om att hon får behålla samtliga gårdar till dess att hon dör. Nu kan Emerentia stanna kvar på Holingsnäs som godsägare. Hon har många anställda och driver godset som en karl, sägs det i skrifterna, även om missunnsamma människor viskar om det märkliga i att hon inte gifter om sig.

I 16 år får hon njuta av livet på gården men sedan dör Gustav Adolf 1632. Hans dotter Kristina är bara sex år, så det blir Axel Oxenstierna som tar över. Oxenstierna går av okänd anledning helt emot Kungens löfte och kräver att Emerentia ska lämna tillbaka samtliga gårdar. Hon blir förtvivlad och skriver ett långt brev, där hon ber på sina bara knän att åtminstone få behålla godset där hon bor.

Inget svarsbrev har blivit funnet och några år senare bor Emerentia i Göteborg. Det är tydligt att gårdarna har tagits ifrån henne. Hon bosätter sig i Masthugget, som då ligger där man idag hittar Linnégatan. Där bor de fattigaste som ändå vill ha en viss närhet till den nya staden Göteborg. Emerentia har svårt att få pengar till mat och går ofta till kyrkan och till soppkök för att be om hjälp.

1629 gifter sig äldsta dottern Cecilia med Barthold Gertzen. Han dör sju månader efter vigseln. Men Cecilia är gravid och föder Gerhard som senare kommer att adlas Leijoncranz och bli borgmästare i Göteborg. Cecilia gifter om sig 1630 med Jürgen von Lengerken från Kiel som blir nämndeman och stor fastighetsägare. Cecilia själv blir pantlånare för de rikaste och drar in mycket pengar. Hon förekommer ofta i domstolsmål då hon kräver in sina panter. I mitten av 1600-talet är hon den näst rikaste personen i Göteborg.

Det är strängt förbjudet att smuggla ut kopparpengar ur Sverige. Men Jürgen och hans vän gör ett försök att föra ut pengar till Tyskland 1636. Han åker fast och döms till höga böter plus att han måste lämna ifrån sig skatten av kopparpengar. Axel Oxenstierna bestämmer 16 januari 1637 att böterna istället för att gå till Kronan ska gå till hans svärmor, Emerentia. Kan det vara att Oxenstierna har fått dåligt samvete för att han satt Emerentia – en krigshjältinna – i fattigdom genom att ta ifrån henne gårdarna?

Men Emerentias lycka varar inte så länge. I november samma år begär Oxenstierna tillbaka alla pengarna och Emerentia, som redan börjat spendera dem, hamnar i skuld. Vi vet ej varför Axel Oxenstierna plötsligt ändrar sig. Men han har dyra åtaganden, då han bygger om Jäders Kyrka utanför Eskilstuna, där han idag vilar i en enkel kista av eketrä. Hans släktingar finns i sarkofager under golvet i sakristian.

När von Lengerken får sina böter ska vi också minnas att 30-åriga kriget nyligen har avslutats och Sverige är ett fattigt land. Många stora gårdar och gods annekteras nu och skatterna ökar rejält. Det behövs mycket pengar för att återigen få landet på fötter.

Emerentias barn lyckas väl i livet. Man kan läsa om att båda döttrarna är framåt och manhaftiga med ett stort driv – tydligen Emerentias gener och uppfostran. Katarina startar ett bryggeri på Västra Hamngatan där idag Antikhallarna ligger. Poppelmans Bryggeri, uppkallat efter hennes man, går mycket bra och kommer att fortsätta i samma släkt till början av 1800-talet. Martin och Hans får höga befattningar inom Domstolsväsendet och Kyrkan. Om Påvel finns tyvärr ingen information.

Emerentia dör 1648. Hon är med största sannolikhet begravd under golvet i dagens Domkyrka, där de rikaste fick sin sista viloplats. Information om vilka som ligger i gravarna har dessvärre försvunnit i bränder men vi vet vem som ägde gravplatserna. Vid södra ingången – precis vid vapenhuset – fanns en grav som ägdes av Emerentias son Hans Cracous, och där ligger tre personer begravda, troligtvis hans mor samt han själv och hans fru. Framme vid altaret på vänstra sidan av mittgången fanns en stor grav för fem personer, vilken ägdes av Cecilia von Lengerken. Där ligger troligtvis hon och hennes man. Vid en stor brand i början på 1800-talet förstördes dock samtliga gravar.

I hela sitt liv är Cecilia förbannad över att hennes mor aldrig fått upprättelse för det hon gjorde. Genom att rädda Vaxholms fästning räddade hon även Stockholm och därmed troligen hela Sverige. Cecilia skriver en bok om Slaget vid Gullberg. ”Berättelse om Gullbergs Slott och hur det manneligen försvarades.” Denna redogörelse för slaget publiceras först på 1700-talet i en Göteborgs-tidning och blir till en bok 1836.

Cecilia dör 1683 och vid hennes begravning har hon klargjort att någon inflytelserik person skall hålla griftetal och då även nämna hennes mor, Emerentia, och hennes gärningar. Då Cecilia är en välkänd och uppskattad invånare i Göteborg är Domkyrkan full av folk. Nu får göteborgarna för första gången höra vad Emerentia hade gjort.

Några år efter begravningen skänker Cecilias barn två stora silverljusstakar till Domkyrkan, vilka är ingraverade med en dedikation till modern och lämnas över även som en hyllning till mormodern och hennes heroiska insatser. Ljusstakarna överlever två stora bränder och finns nu i sakristians kassaskåp. Varje högmässa eller annan viktig högtid tas de fram och placeras på altaret.

Emerentia Cracous var en av historiens många kvinnor som osynliggjordes. Hon fick aldrig någon staty eller något torg uppkallat efter sig. På senare år har hon dock fått sitt namn på backen upp till Skansen Lejonet.

Emerentia är min förfader, 11 generationer i rakt nedstigande led. Hon får bli symbolen för alla kvinnor som ”försvann” i glömska men som gjorde stora insatser för Sverige.

Av: Annika Emerentia Banfield