Om hur Sverige fick
en port mot Västerhavet
Av Jörgen Tejler
Göta Älvs södra lopp var under tidig medeltid en gränsflod mellan de väl etablerade
rikena Danmark och Norge. Längre norrut utgjorde Göta Älv även skiljelinje
mellan det norska Bohuslän och Västra Götaland, som i sin tur ingick i de landsdelar
som var på väg att bilda det svenska riket.
Landet norr och väster om älvmynningen var alltså norskt medan landet söder
om älvmynningen var danskt. Även området öster om älvmynningen upp till i
höjd med Nordre Älv och österut mot sjön Mjörn var danskt land. Från Mjörn
gick gränsen mot Västra Götaland mot söder, ner mot Hindås och vidare mot
sjön Lygnern. Enligt detta var Askims, Sävedals och Vättles härader i dansk hand.
Sveriges, eller det som var på väg att bli Sverige, enda port mot väster var staden
Lödöse ungefär fem mil uppströms älvmynningen. Handeln över Lödöse gick
antingen norr om Hisingen, genom det helt norska Nordre Älv, eller söder om Hisingen
genom södra älvarmen i en farled på gränsen mellan Norge och Danmark.
Det har länge antagits att den södra älvfåran på den tiden var ”internationellt”
vatten, som kunde utnyttjas av alla de tre statsbildningarnas handelsfartyg och
även av utomnordiska sjöfarare.
Då det var lätt för danskar och norrmän att i orostider spärra sjöfarten till och
från Lödöse blev det tidigt en strävan för de ledande personligheterna i Västra
Götaland, och sedermera i Sverige, att etablera en helt ”västgötskt” och senare helt
”svenskt” område runt älvmynningen.
Representanter för Norge och Sverige, och ibland även från Danmark, möttes
ett antal gånger under 1240-, 1250- och 1260-talen där gränserna sammanstrålade
vid älven.Mötena avhandlade nästan alltid frågor om krig eller fred mellan
rikena.
Under 1240-talet låg Danmark i krig med den politiskt och militärt starka handelstaden
Lübeck. Detta hade till följd att norsk sjöfart kom att lida stor skada
genom att danska och lübeckska sjöstridskrafter samt pirater, av någon anledning,
frekvent överföll och plundrade främst norska handelsfartyg och köpmän. Norges
kung Håkon hade då hotat att ta till militärt våld för att tvinga Danmark till
eftergifter och förlikning. Att hota Lübeck med sådant våld var totalt främmande
för en klok nordisk statsman vid den tiden. Det går inte att bortse från att han säkert
även var ute efter att flytta fram sina handelspolitiska positioner på Danmarks
och kanske även på Lübecks bekostnad.
Det var troligen kung Håkons krav på danska eftergifter, som var grunden till
hans initiativ till mötena med den svenske stormannen och jarlen Birger Magnusson
under 1250-talet. Jarl Birger var den verklige härskaren i Sverige, kung
Erik (XI) med tillnamnet ”läspe och halte” hade hastigt avlidit 1250 och Birgers
omyndige son Valdemar hade samma år krönts till svensk kung. Kung Håkon var
angelägen om stöd från jarl Birger Magnusson, som i sin tur hyste stort agg till
kung Abel av Danmark för att denne hade tillåtit 1251-års upprorsmän att värva
krigare i de danska provinserna och dessutom låtit dessa och andra i Tyskland
värvade stridsmän att marschera genom danskt land för att falla in i Västra
Götaland, ett företag som slutade med upprorsmännens totala nederlag vid
Herrevadsbro.
Norge hade säkert, liksom Sverige, intresse av att Danmark försvann som
strandägare vid Göta Älv. Både norrmän och svenskar insåg att det var både strategiskt
fördelaktigt och säkerhetspolitiskt stabilare att endast ha en granne vid den
viktiga älven.
Danmark hade vid 1240-talets slut plötsligt hamnat i en markant svaghetsperiod
och förlorat sin tidigare stormaktsställning i Östersjö-regionen. Landet härjades
av inbördeskrig samtidigt som det låg i fejd med både Lübeck och med sina
holsteinska och frisiska grannar i söder. Norge och Sverige kunde därför genomföra
sina förhandlingar med Danmark från styrkepositioner
Jarlen BirgerMagnusson, som visste att kung Håkon var mycket angelägen om
att få hans stöd i förhandlingarna, utnyttjade förmodligen detta genom att framtvinga
norska territoriella eftergifter runt älvens nedre lopp.
Troligen lyckades jarlen, under förhandlingarna mellan de två länderna under
åren 1251 och 1252, få Norge att överlämna de på Hisingen belägna socknarna
Lundby och Tuve till den svenska kronan. Det är osäkert om det var ett arrende,
en tidsbegränsad kompensation för norska härjningar i Värmland på 1220-talet
eller ett direkt svenskt övertagande. För att stärka banden mellan länderna och de
ledande ätterna, gifte Birger år 1251 dessutom bort sin dotter med den norske
tronföljaren Håkon Håkonsson.
Tvisten med Danmark och kung Abel blev allt allvarligare och gick så långt att
den svenske jarlen och den norske kungen planerade ett gemensamt militärt ingripande.
Emellertid stupade kung Abel i strid med friserna vilket fick Norge och
Sverige att ställa in anfallet. Symptomatiskt för tiden var att det inte var Danmark
som stat, som Håkon och då särskilt Birger hyste agg mot, det var kung Abel som
person de ogillade.
I Danmark blev Kristoffer kung och han deltog i de två möten som arrangerades
av kung Håkon åren 1253 och 1254. Vid samtliga tillfällen hade Norge och Sverige skadeståndsanspråk mot Danmark och försökte samordna sina åtgärder för att få tyngd i sina respektive argument. År 1253 lyckades kung Håkon driva igenom att Danmark lämnade Halland i pant under avvaktan på att de begärda skadestånden skulle regleras. Inför mötet 1254 försökte den danske kung Kristoffer att förlika sig med Birger Magnusson genom att, bland annat, be honom medla i konflikten med Norge angående skadeståndskraven. Det är fullt möjligt att Birger ställde ytterligare territoriella krav längs älvens nedre lopp för att genomföra den begärda medlingen. Förmodligen lyckades Birger vid mötena 1253 och eller 1254 genomdriva att Sävedals och Vättles härader överlämnades till Sverige. Riksgränsen mellan Sverige och Danmark skulle då i stort ha följt den nuvarande Mölndalsån. Askims härad, söder om älvmynningen, förblev dock ännu i dansk ägo. I Danmark var inbördeskriget avslutat men landet var i slutet av 1250-talet fortfarande hårt ansatt av sina holsteinska och frisiska fiender samt av hansestaden Lübeck, vilket drev kung Kristoffer att begära ett möte med sina nordiska kollegor år 1258. Vid mötet, som genomfördes vid Göta Älv under våren, bad kung Kristoffer om ett norsk/svenskt militärt bistånd. Någon mer konkret hjälp lämnades dock inte, utan de tre nordiska rikena visade endast upp en enad politisk front mot den danske kungens fiender samt skramlade lite med vapnen. Vid samma tillfälle trolovades den svenske kung Valdemar med kung Kristoffers brorsdotter Sofia. Det är fullt sannolikt att jarl Birger nu åter ställde territoriella krav för att stödja den danske kungen mot hans fiender och att Askims härad år 1258 överlämnades till Sverige. Det är nämligen tämligen säkert att just detta område blev svenskt land någon gång under åren strax före 1261. Oftast genomfördes förhandlingarna mellan de tre staterna utmed Göta Älvs nedre lopp. Minst en gång dock, möttes förhandlarna i Lena kungsgård (vid nuvarande Kungslena). Vid samtliga tillfällen medförde varje potentat ett ansenligt krigsfölje, det skadade inte att sätta sig i respekt även inför sina vänner! Enligt några urkunder skulle kung Valdemar av Sverige år 1276 ha återlämnat socknarna Lundby och Tuve till Norge ”för att de inte längre behövdes” då Askims härad söder om älven nu var svenskt. Något kom emellertid i vägen. Man vet att Sverige på 1360-talet fortfarande behärskade ”halva Hisingen” och således var strandägare på älvmynningens båda sidor. De två socknarna på Hisingen var alltså fortfarande svenska och förblev så ända fram till år 1658, då hela Bohuslän blev svenskt genom freden i Roskilde.
Troligen lyckades jarl Birger Magnusson under 1250-talet att, genom förhandlingar
och viss utpressning gentemot de norska och danska kungarna, utvidga
Sveriges territorium runt Göta Älvs nedre lopp. Det är inte helt säkert att områdena
överlämnades exakt vid de tider som ovan relaterats, men det står angivet i
den Äldre Västgötalagen från år 1281 att Vättles-, Sävedals- och Askims häraden
då tillhörde Västra Götaland och därmed Sverige.
De gränser som drogs upp under 1250- och 1260- talen skulle i stort gälla i fyrahundra
år, eller till freden vid Brömsebro 1645 då Danmark tvangs att överlämna
Halland som pant till Sverige på 30 år och freden i Roskilde 1658, då
Danmark för alltid förlorade Halland, Bohuslän och Skåne till Sverige.
1200-talets landvinster uppnåddes genom politiska medel och något vapenskrammel
medan landvinsterna under 1600-talet togs med direkt vapenmakt då
Danmark, efter att ha anfallit Sverige två gånger, blivit i grunden besegrat.