200 år av fred och frihet
Av NE Nilsson
Den svenska armén deltog 1813 i den stora koalitionens angrepp på Napoleons Frankrike
och ingick i Nordarmén under ledning av kronprins Karl Johan, den tidigare fältmarskalken
Jean Baptiste Bernadotte. Efter segern vid Leipzig den 19 oktober, svängde
Nordarmén norrut och anföll Danmark som var allierat med Napoleons Frankrike.
Danskarna gav upp när svenska trupper stod i Kolding och den 14 januari 1814 undertecknades
freden i Kiel. Freden innebar att Norge blev svenskt.
Karl Johan hade nu nått det mål, som han under hela fälttåget aldrig släppt ur
sikte. Men de förbundna arméerna, som i december 1813 gått över Rhen, hade
ännu inte besegrat Napoleon, varför de krävde nordarméns medverkan i de stundande
operationerna. I slutet av januari 1814 påbörjades marschen söderut mot
Liège i Belgien. Framför sig hade armén en marsch på över 60 svenska mil. Man
marscherade i snitt 24 km om dagen med en vilodag var fjärde dag. Väl i Liège beslutade
Karl Johan sig för att marschera till Bryssel där han upprättade sitt högkvarter.
Efter freden i Kiel var norrmännen inte nöjda med sina nya härskare utan förklarade
Norge självständigt efter stortingsmötet i Eidsvoll i februari. Omedelbart
därefter startade arbetet med en ny grundlag som fastställdes den 17 maj. Det
blev startskottet för Sveriges sista krig, anfallet mot Norge för 200 år sedan.
Karl Johan agerade inte omedelbart eftersom armén ännu inte var återförd från
kontinenten till Sverige. Den 22 april utfärdade han en högkvartersorder från
Bryssel, enligt vilken nordarmén upplöstes. Den svenska armén sattes brigadvis i
marsch mot Rostock för överskeppning till Sverige, dit man anlände i mitten av
juni.
I mitten av juli fastställdes arméns indelning varefter uppmarschen mot Norge
påbörjades. Överbefälet fördes av kronprinsen, som dessutom var chef för I. armékåren,
medan II. armékåren stod under befäl av fältmarskalk von Essen. I. armékåren,
bestående av I. och III. fördelningarna jämte en kavallerifördelning,
uppmarscherade väster om Idefjorden för att över Svinesund framtränga mot
Kristiania (dagens Oslo). II. armékåren, som utgjordes av tre fördelningar jämte
en kavalleribrigad, skulle från trakten av sjön Bullaren framtränga mot Fredrikstens
fästning. Dessutom skulle smärre stridskrafter framtränga från Jämtland och
Värmland. Drygt 45.000 man sattes in mot södra Norge, mot 33.000 sämre utbildade
och utrustade norska trupper som saknade kompetent ledning. Till sjöss
var den svenska överlägsenheten mer påtaglig.
 |
|
|
Kronprins Karl Johan förde befälet över den svenska armén under kriget mot Norge 1814. |
Stridshandlingarna inleddes den 26 juli 1814 med att en svensk sjöstyrka bestående
av fyra linjeskepp, fem fregatter och ett tjugotal mindre fartyg samt sextio
kanonslupar försökte ta en del av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna
söder om Fredrikstad. Norrmännen kom undan men svenskarna ockuperade
öarna. Härvid behärskade svenskarna såväl Idefjordens mynning som inloppen till
Fredrikstad, vilket skulle få stor betydelse för den fortsatta operationen mot
Glomma.
Tidigt den 30 juli ryckte den II. armékåren med bl.a. Skaraborgs och Västgöta
regementen in över den Norska gränsen från Dalsland. Framryckningen gick öster
om Idefjorden mot Fredrikstens fästning med syfte att hindra fästningens besättning
att störa I. armékårens övergång vid Svinesund, varefter arméns huvudkrafter
skulle fortsätta mot Glommen. De många anlagda förhuggningarna och
de dåliga vägarna gjorde dock marschen ansträngande och tidsödande.
Den 31 juli påbörjades ett avledande anfall längre norrut från Värmland mot
Kongsvinger med syfte att splittra norrmännens styrkor utan att äventyra våra resurser.
Den 3 augusti möttes norska och svenska trupper i det som blev krigets
blodigaste strid. Trots sina instruktioner anföll svenskarna under generalmajor
Gahn de starka norska ställningarna vid Lier skans, strax söder om Kongsvinger,
där svenskarna kastades tillbaka. Gahns trupper som retirerade till Matrand, en mil
längre söderut, attackerades av norska trupper natten till den 5 augusti när de vilade.
Den svenska styrkan skildes från sin tross och ringades in. En del svenskar
lyckades slå sig igenom, men de svenska förlusterna uppgick till drygt 350 döda,
sårade och tillfångatagna. De norska framgångarna vid Kongsvinger var trots allt
alldeles för små för att få någon betydelse i det stora hela. Utgången av kriget var
givet på förhand.
 |
|
|
Karta utvisande de svenska anfallen mot Norge i kriget 1814. |
Den 2 augusti ryckte I. armékåren in över den norska gränsen vid Svinesund
och påbörjade framryckningen mot Fredrikstad. Dagen efter tog svenska styrkor
Kråkerön som kontrollerar inloppet till Fredrikstad och dess fästning varvid norrmännen
tvingas påbörja förhandlingar.
Fästningen i Fredrikstad kapitulerade den 4 augusti. På fem dagar hade den
norska södra flanken rasat samman som ett korthus. Norrmännen försökte
organisera en motoffensiv men den svenska huvudarmén banade sig nu obevekligt
framåt och kastade undan de norska styrkorna i sin väg.
Mellan den 6 och den 8 augusti ryckte huvuddelen av de svenska stridskrafterna
fram mot Glommen. För att sätta press på de norska förhandlarna beslutades
att man skulle gå över vattendraget Glommen och hota den norska armén. Den
14 augusti gick svenskarna över Glommen efter en kort strid med norska trupper.
Därmed låg vägen till Kristiania (dagens Oslo) öppen. Det blev de sista krigshandlingarna
i kriget. Samma dag undertecknades ett stilleståndsavtal i Moss.
Kriget mot Norge fördes med stor försiktighet, då Karl Johans strategi gick ut
på att inte använda de militära medlen mer än nödvändigt då unionen helst borde
framstå som något positivt för norrmännen.
Kriget mot Norge sommaren 1814 markerar slutet på en flera hundra år lång
period av svensk inblandning i militära konflikter. Varje svensk generation hade
under de föregående århundradena upplevt krig och krig kom att betraktas mer
som ett normaltillstånd än ett undantag. Oavsett hur vi i dag bedömer Karl Johans
politik mot Danmark och Norge kan vi konstatera att freden i Kiel den 14 januari
1814 och konventionen i Moss den 14 augusti 1814 markerar slutet på de månghundraåriga
konflikterna om makten i Östersjöområdet mellan Danmark och Sverige.
Freden i Kiel blev på början på en lång period av fred som vi i år kan glädjas
åt att ha varat i 200 år.