UPPTÄCKARE PÅ NYA ZEELAND

av Staffan Lillienberg 

Vår antipod Nya Zeeland var länge en vit fläck på kartan för mig, men i februari 2011 åkte hustrun och jag dit för att utforska Sydön. Det kunde ha blivit vår sista resa här i livet. Vi befann oss nämligen i centrala Christchurch på Sydöns ostkust, när jordbävningen som dödade ca 200 personer inträffade den 22 februari 2011.

Intresset för Nya Zeeland ökade markant när jag för ett antal år sedan läste böcker om James Cook och andra upptäckare, som besökt ön. Jag kommer här att berätta om fem upptäckares äventyr med koppling till landet. De utvalda är Abel Tasman, Daniel Solander, Robert Falcon Scott, Ernest Shackleton och jag själv.

Ett isolerat land

Före maoriernas ankomst på 1200-talet hade Nya Zeeland varit isolerat från påverkan utifrån under tiotals millioner år, vilket gett upphov till en unik flora och fauna. Där fanns t.ex. inga markbaserade däggdjur eller landbaserade ormar. En konsekvens av detta var att vissa fågelarter inte utvecklade sin flygförmåga – de behövde ju inte fly från några fiender. Bland de mer spektakulära fåglarna, som fanns när maorierna anlände, var den upp till 3 meter höga och 250 kg tunga Moafågeln. Då den inte kunde flyga, blev den ett enkelt byte för maorier utrustade med spjut och klubbor. Analys av skelett visar att den var utrotad redan år 1400. År 1492 upptäcktes Amerika. År 1521 hade portugisen Ferdinand Magellan seglat västerut genom sundet, som bär hans namn, och korsat Stilla havet. Även om han blev ihjälslagen på Filippinerna och inte fullföljde hela resan, så betraktas han som den förste världsomseglaren. Portugiser, holländare och engelsmän skapade ostindiska kompanier under 1500- och 1600-talet och seglade till Indien, Indonesien och Kina. Trots dessa landvinningar var Australien och Nya Zeeland fortfarande oupptäckta år 1642.

Abel Tasman

Holländska Ostindiska kompaniet, som etablerat sig i Indonesien och Indien i början av 1600-talet, hade 1605 siktat delar av norra Australien. Bolaget ville öka kunskapen om mer sydliga latituder och i augusti 1642 sände man därför ut fartygen Heemskerck och Zeehaen från Batavia på en expedition. Till befälhavare utsåg man Abel Tasman. I november upptäckte expeditionen ett landområde, som Tasman döpte till van Diemens land, senare omdöpt till Tasmanien.

Seglatsen fortsatte österut tills man den 13 december siktade Nya Zeeland, som aldrig tidigare skådats av en europé. Skeppen seglade norrut längs Sydöns västkust och rundade halvön Farewell Spit, där man ankrade den 18 december 1642. Två kanoter med maorier uppenbarade sig. Maorierna ropade obegripligheter och blåste i trumpetliknande instrument. På skeppen kunde man inte tolka maoriernas avsikter, men man kontrade med egna trumpetsignaler. På kvällen drog sig kanoterna tillbaka.

Nästa dag uppenbarade sig en kanot med tretton män, som tog sig nära ett av skeppen. Snart närmade sig ytterligare sju kanoter. När holländarna skickade en roddbåt mellan sina två skepp anfölls den och rammades av en kanot och fyra besättningsmän klubbades ihjäl. Kanon- och musköteld från skeppen gjorde att maorierna retirerade. Efter denna tragiska händelse lättade skeppen ankare. Abel Tasman döpte platsen till ”Murders Bay” (idag Golden Bay). Efter att ha misslyckats att proviantera ved och vatten lämnade Abel Tasmans expedition Nya Zeeland i januari 1643. Abel Tasman upptäckte således det för européerna okända Nya Zeeland, men han utforskade inte landet närmare. Detta fick anstå i hela 127 år till dess James Cook anlände dit 1769. 

Daniel Solander

James Cooks världsomsegling med barken HMB Endeavour 1768-70, som ledde till upptäckten av Australien, var en bedrift som gjorde fartygschefen odödlig. Men för expeditionens vetenskapliga upptäckter avseende växt- och djurliv stod svensken Daniel Solander, mer känd på Nya Zeeland och i Australien än i Sverige.

Daniel Solander, prästson från Piteå och född 1733, studerade naturalhistoria för Linné i Uppsala. Han blev en av Linnés mest lovande lärjungar och betraktades som hans kronprins. 1760 skickades Solander till London för att sprida kunskap om Linnés nya klassifikationssystem Systemae Naturae. Solander etablerade sig snabbt i vetenskapliga kretsar och blev 1764 invald i engelska vetenskapsakademin Royal Society. En av hans vänner blev den unge och förmögne Joseph Banks, som hade ett stort naturvetenskapligt intresse och som beundrade Linné. När Royal Society bad Joseph Banks att bli vetenskaplig ledare på Cooks forskningsexpedition 1768, fick Daniel Solander ingå i hans vetenskapliga team. Banks stod för alla kostnader.

Cooks officiella uppdrag för expeditionen var att ta sig till Tahiti och därifrån observera när planeten Venus passerade solen i juni 1769. Men han hade också ett hemligt uppdrag, nämligen att söka efter den kontinent, Terra Australis Incognito, som många vetenskapsmän trodde fanns någonstans i söder mellan Stilla havet och Indiska oceanen. Den 13 juli lämnar Endeavour Tahiti och seglar söderut till latitud 40 grader syd utan att hitta någon sydlig kontinent. Cook ändrar då kurs och seglar västerut och den 6 oktober siktas Nya Zeeland. Mötet med maorierna blir blodigt redan vid första landstigningen. Ett antal incidenter äger rum och leder till att besättningsmedlemmar öppnar eld och dödar några maorier. Cook döper sin första ankringsplats till Poverty Bay, eftersom han inte kunde bunkra färskvatten, ved och andra förnödenheter. Om Daniel Solander fått namnge platsen hade han säkert gett området ett mer positivt laddat namn. Han kunde nämligen under det korta uppehållet hitta sextioen olika växtarter. Under de kommande månaderna gjorde Daniel Solander och hans välgörare Joseph Banks spännande fynd av växter, men också av fåglar, insekter och andra småkryp. Många nya arter hittades. Bland annat upptäcktes ormbunkar, ibland stora som palmer och som aldrig skådats tidigare av någon europé.

När Cook efter sex månaders segling runt Nya Zeeland hade upprättat en karta han var nöjd med, lämnade han Nya Zeeland och seglade västerut tills han upptäckte Australien. Första strandhugget gjordes i en vik strax söder om dagens Sydney, som senare döptes till Botany Bay. Namnet motiverades av alla de växter, som främst Daniel Solander hittade där.

Daniel Solanders vetenskapliga insatser under expeditionen är i paritet med Cooks. Tillsammans med Banks samlade han under resan in 30 000 växter, som representerade 3600 arter varav 110 växtsläkter och 1400 arter var helt nya för vetenskapen. Han ärades av Cook genom att få Solander Island söder om Nya Zeeland uppkallad efter sig. Inloppet till Botany Bay heter Cape Solander. Vid ankomsten till England fick Joseph Banks och Daniel Solander audiens hos kung Georg III före Cook. Vid Botany Bay finns en minnessten över Daniel Solander rest av hans landsmän i Australien 1914. När reser vi en byst till Daniel Solanders ära i Sverige?

Robert Falcon Scott och Ernest Shackleton

Robert Falcon Scott och Ernest Shackleton har inte utforskat Nya Zeeland men väl Antarktis. De startade dock båda sina expeditioner från Sydön på Nya Zeeland. Jag tar upp dem till behandling eftersom de var djärva och uthålliga. De misslyckades delvis, men jag vill gärna sprida lite fakta kring deras resor, samtidigt som jag skall berätta om hur de räddade våra liv tisdagen den 22 februari 2011.

Robert Falcon Scott blev 1901 chef för den engelska Discovery-expeditionen, som skulle studera Antarktis. Från sin bas gjorde Scott en slädfärd mot polen i december 1902 och nådde då 82° 17' sydlig bredd, 31 breddgrader, närmare sydpolen än någon före honom. 1910 ledde han en ny expedition till Antarktis och hade som mål att vara den första människa som tog sig till Sydpolen.

Scott hade sent fått veta att norrmannen Roald Amundsen utmanade honom på att bli först till Sydpolen. Amundsen, som hade erfarenheter av ishavsexpeditioner, nådde Antarktis den 14 januari 1911. Här byggdes baslägret Framheim som var 111 km närmare polen än Scotts läger. Amundsen och hans expeditionsmedlemmar skapade under de följande månader flera depåer med proviant och förbättrade sin utrustning. Den norska expeditionen bestående av Amundsen och fyra medhjälpare började sin vandring mot Sydpolen den 20 oktober 1911 med hjälp av hundspann. Den 14 december 1911 nådde de polen.

Scott hade byggt sitt basläger i Vitoria Bay. Det har visat sig att han hade gjort en grav felbedömning vad gällde hjälpmedel. Han hade utöver hundar med sig traktorer och sibiriska ponnyhästar för att förflytta proviant och materiel. Traktorerna fungerade inte särskilt länge i den stränga kylan och hästarna kunde inte dras upp, när de ramlade ner i sprickor i isen. I november 1911 startade Scott sin färd mot Sydpolen. Han kom efter många umbäranden fram dit den 17 januari 1912, dryg en månad efter Amundsen. Scott och hans medhjälpare dukade under på vägen tillbaka till baslägret. Scott betraktas som en av Imperiets hjältar och hans staty finns i Christchurch, Nya Zeeland.

Ernest Shackleton genomförde flera sydpolsexpeditioner. På hans tredje, som ägde rum 1914 var målet att korsa Antarktis. Expeditionsskeppet fastnade dock i packisen och drev med den. Besättningen tvingades lämna skeppet, som till slut bröts sönder och sjönk. Utan möjlighet att kommunicera med omvärlden var besättningen dödsdömd. Men mycket utrustning hade räddats från fartyget och besättningen tog sig till Elefantön, som ligger utanför Antarktiska halvön.

Shackleton gör nu det ”omöjliga”. Med fem andra i besättningen seglar han med primitiva navigationshjälpmedel till Sydgeorgien, en sträcka på drygt 1000 km på öppet hav. Resan tog sjutton dygn. När han når ön klättrar han över glaciärklädda berg för att nå det valfångarläger, som fanns på andra sidan ön. Genom de norska valfångarna kunde han påkalla hjälp och de återstående 22 deltagarna räddades efter 4 månader.

 

Staffan Lillienberg

I februari for hustrun och jag till Nya Zeeland, där vi utforskade Sydön. Vi hade bokat in oss på en rundresa hos en lokal researrangör och reste tillsammans med 20 personer från England, USA och Australien. Resan utgick från staden Christchurch och därifrån reste vi tvärs över ön med den transalpinska järnvägen. Vi studerade Sydalperna med dess glaciärer. Gruppen fortsatte sedan till Queenstown, där vi åkte båt i fjordlandlandskapet vid Milford Sound. Vi tillbringade två nätter på Stewart Island känd bl.a. för att där finns kiwifåglar i vilt tillstånd.

Naturen är fantastisk och berglandskapet storslaget. Ett spännande inslag i naturen var de många märkliga ormbunkarna. Vi trodde först att vissa av dem var palmer på grund av storleken. Det var på Sydön många av scenerna i filmen ”Sagan om Ringen” spelades in. Sydalperna och fjordlandskapet i sydväst påminner om Norge, men bergen är högre. Högst är Mount Cook på 3750 meter.

När jag besöker Naturhistoriska museet i Göteborg tar jag mig alltid en titt på den stora albatrossen, som hänger i taket på fågelavdelningen. På Stewart Island fick vi äntligen se dessa fåglar i vilt tillstånd, då de nyfikna gjorde utfall mot vår utflyktsbåt. En albatross kan mäta upp till fyra meter mellan vingspetsarna.

Sent på eftermiddagen den 21 februari återvände vi till Christchurch, trädgårdsstaden, som anses mer engelsk än någon ort i England. Staden anlades under senare delen av 1800-talet och har många gamla vackra hus. Stadens ikon är den vackra katedralen, som byggdes i slutet av 1800-talet. Christchurch är idag Sydöns största stad med drygt 350 000 invånare

Den 22 februari skulle vi efter lunch fortsätta vår resa på egen hand till den norra delen av ön. Vi hade en förbeställt en hyrbil, som vi då skulle hämta ut. Dessförinnan skulle vi hinna med två begivenheter: Vi skulle besöka en unik fotoutställning på Canterbury museum kallad ”The Heart of the Great Alone - Scott, Shackleton & Antarctic Photography”, samt besöka den berömda katedralen.

Vid halv 10-tiden har vi checkat ut från hotellet och placerat våra väskor i hotellets bagagerum. På museets specialutställning fanns de unika originalfotografier, som tagits under Scotts och Shackletons ödesmättade expeditioner. På båda expeditionerna medföljde professionella fotografer som tog många fantastiska bilder. Eftersom jag var väl påläst om dessa polarfarares äventyr var det intressant att nu få se expeditionsmedlemmar, deras utrustning och läger på knivskarpa bilder. Här fanns Scotts traktorer och sibiriska ponnyhästar och Shackletons sönderpressade och sjunkande fartyg. Besöket tog längre tid än vi hade räknat med, men vid 12.30- tiden var vi på väg tillbaka mot katedralen och vårt hotell på Columbo Street, som låg 300 meter därifrån . Vi passerar den staty av Scott, som rests av hans änka. Vi tar en bild på den ståtliga statyn, innan vi går vidare.

När vi kommer fram till katedralen ser vi på klockan och inser att vi är sena. Vi beslutar att hoppa över besöket där för att inte komma iväg för sent på vår färd norrut. Vi nöjer oss med att ta en bild på den vackra byggnaden. Enligt tidsangivelsen på den digitala bilden är den tagen kl 12.45..

Vi går in på en resebyrå mitt emot katedralen och tar en broschyr, varefter vi börjar gå Columbo Street i riktning mot hotellet. När vi har gått 50 meter in på gatan börjar marken skaka. Vi förstår ingenting. Det känns som vi hamnat i en animerad skräckfilm, när marken gungar och lyktstolparna börjar svänga hit och dit. Det uppstår ett dån när husfasader knäcks och rasar ner. Efter några sekunder inser vi att det är en jordbävning och att vi och andra runt omkring oss är i livsfara. Klockan är nu 12.51 och vi befinner oss nära epicentrum på en jordbävning med styrkan 6,3 på Richterskalan.  Ett ungt par framför oss rusar mot en trappa, som leder ner i en källare. Vi följer deras exempel, men väl nere i källaren inser vi att det kan vara en dödsfälla. Kommer taket att hålla? Lamporna i taket gungar av och an.

Tiden går med snigelfart och vi hör hur det dånar och brakar utanför. Skalvet varade i mindre än 60 sekunder, men sekunderna gick väldigt långsamt. Men vi hade tur. Huset var vid närmare granskning byggt i armerad betong. Några minuter efter skalvet går vi ut på gatan. Där möter oss en otäck syn.  

Gatan är full av material som fallit ner från fasaderna. Vatten läcker från brustna ledningar. Bilar har skadats av rasmassor. Vi tittar mot katedralen, men där är bara ett stort ogenomträngligt dammoln. Vi får senare veta att tornet har rasat och att delar av taket ramlat ner. Vi går de 300 metrarna till vårt hotell, som ligger mitt emot en liten park. Hotellet verkar ha klarat sig och gästerna har evakuerats. När vi står i den lilla parken och försöker överblicka situationen inträffar första efterskalvet (kl 13.04), som också det är kraftigt (5.7). Vi fruktar för vår säkerhet. Det kanske blir fler efterskalv och vi inser att parker är en bra tillflyktsort. Vi tar oss försiktigt till Botaniska trädgården, där vi sett att det finns parkbänkar. Vi går i mitten av några breda gator för att hålla avstånd till byggnaderna. Vi ser att många byggnader fått svåra skador. Vi passerar platsen där statyn på Scott stod och ser att den krossats.

Vi inser att vi måste avvakta tills faran är över. På en parkbänk sitter några Christchurchbor i 80-årsåldern. De berättar att man ofta har jordskalv, men att de inte brukar ställa till med några större skador. Detta är det värsta de varit med om. Vi frågar när de tror att faran är över och får svaret att det vet man aldrig. När det gått 90 minuter går vi tillbaka till hotellet. Utanför står en hotellanställd och meddelar att man inte kan gå in i hotellet. Jag förklarar att vårt bagage finns i lobbyns förvaringsrum. Medan vi står och pratar kommer en polis och ber oss backa från hotellfasaden. Jag inser att ingen vill hämta vårt bagage och går tillbaka till hustrun som står på behörigt avstånd från hotellet. Då kommer efterskalv nr 2, som är mycket kraftigt (5,9) och delar av hotellfasaden rasar ner på gatan 10 meter från den plats där jag stod vid minuten innan.

Vi tror att bagaget kanske är förlorat. Samtidigt märker vi att stadens räddningstjänst och polis börjar hantera den nödsituation som uppkommit med tusentals strandsatta människor. Vi får veta att ett uppsamlingsläger håller på att skapas i Hagley Park.

Vi går till parken, där många hundra människor samlats. Många är lättklädda och det är endast ca 15 grader varmt. Det är regn i luften. Vi får veta att det inte finns några fungerande kommunikationer och att elförsörjningen är utslagen. Det är omöjligt att ta sig ut ur stan. 

Snart är emellertid arbetet med att hjälpa oss ”flyktingar” igång. En vänlig men bestämd kvinnlig polis med kommunikationsradio tar ”befälet” över parken. Hjälparbetare börjar dyka upp. En läkare med en handskriven namnskylt går runt och söker efter skadade och chockade personer. Man delar ur sopsäckar i plast. Genom att göra ett hål i botten och trä säcken över huvudet får vi ett bra regn och vindskydd. En grupp på ett dussin förståndshandikappade personer i rullstol uppenbarar sig med sina skötare. Ett stort tält beordras fram och sätts upp på nolltid. Gruppen lyckas precis ta sig in i tältet innan det börjar regna intensivt. Vi har fått en liten presenning och klarar regnet hyggligt. Det är över efter en halvtimma. Klockan 18 konstaterar vi att mobilnätet fungerar och vi ringer hem till Sverige och berättar att vi är oskadda. Vid åttatiden på kvällen kommer ett nytt kraftigt efterskalv och en timme senare ytterligare ett. Vi undrar, om vi kommer att behöva tillbringa natten under bar himmel. Vid 21.30 tiden får vi besked om att vi skall gå till ett stort tält, som använts för en trädgårdsutställning. I detta kommer sängplatser att ordnas. Där registreras vi av Röda Korset och får ett kort som ger oss ”flyktingstatus”.

Vi noterar att det dyker upp Christchurchbor med filtar och andra förnödenheter. De har genom radio och TV uppmärksammats på alla hjälpbehövande i Hagley park. Vissa personer erbjuds tak över huvudet i privata hem. Plötsligt kommer ett par i vår ålder fram till oss, där vi står i kön för utlämning av filtar. De har åkt in till centrum från en förort med filtar och kuddar, som de skänkt till Röda Korset. Nu frågar de oss om vi vill bo hemma hos dem. Vi blir förstås överlyckliga.

När vi traskar i mörkret bort från centrum till skenet av en ficklampa reflekterar jag över dagens händelser. Vad hade hänt om inte fotoutställningen med Scott och Shakleton varit så intressant och vi hunnit gå in i katedralen? Vad hade hänt oss om vi inte så snabbt hade tagit skydd i källaren på Colombo Street, när jordbävningen startade. Jag insåg att vårt bagage var att betrakta som förlorat, men vad gjorde det, när vi var oskadda. Vi skulle få tillbringa natten i en säng i stället för i ett tält. Sammanfattningsvis var vi med hänsyn till omständigheterna lyckligt lottade.

 

Epilog

Totalt förolyckades 181 människor till följd av jordbävningen den 22 februari och några tusen personer skadades. Mer än tusen byggnader i centrala Christchurch skadades så svårt att de kommer att jämnas med marken. Vårt bagage på Copthorne hotell kom tillrätta efter drygt tre månader. Det hade plockats ut med hjälp av kranbil från det skadade hotellet.

 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |