Sverige blir en del av världsekonomin
- med holländsk hjälp

 

Av Bengt P Gustafsson

 

Under 1500-talet utvecklades handeln över världshaven på ett epokgörande sätt: upptäckterna av sjövägarna till Amerika och Indien förde guld, silver, kryddor, siden och andra varor till Europa på främst spanska, portugisiska, holländska och engelska kölar. Redan under senmedeltiden hade vävare och köpmän i Flandern vunnit ekonomiska framgångar och från 1500-talets första årtionden växte områdets betydelse; läget var förträffligt – här kunde sjöfarare från Östersjön, Atlanten och Orienten mötas och här var floden Rhens utlopp. De sju nederländska provinserna med Holland främst gjorde sig fria från den spansk/habsburgska överhögheten och hade i huvudsak anslutit sig till reformationen, dock den reformerta grenen. Under kampen mot spanjorerna utvecklade nederländarna både befästningsteknik och stridsmetoder på fältet. Köpmännen i Amsterdam, Rotterdam och de andra städerna utnyttjade det geografiska läget med stor skicklighet – och börsen i Amsterdam blev något av dåtidens ekonomiska nav.
    I Östersjöområdet hade nederländarna lagt under sig handeln, enbart Danzig anlöptes i slutet av 1500-talets årligen av ett par tusen nederländska fartyg. Handlingar från Öresundstullen anger att 2/3 av alla fartyg som passerade Öresund i början av 1600-talet var holländska. Så viktig var spannmålshandeln från Polen för de nederländska köpmännen att de fortsatte vidareexportera denna råvara till den iberiska halvön också när krig rådde mellan Nederländerna och Spanien. Timmer – sågade trävaror – var den andra stora exportprodukten från Danzig; från Riga var masttimmer ända från det inre av Vitryssland, flottat på floden Düna, en stapelvara. Vidare förde holländarna hem tjära, hampa, lin talg, och pälsverk från östersjöhamnarna. Från Sverige tillkom export av koppar (som dock länge främst gick över Lübeck) och järn; tidvis stod vårt land för huvuddelen av den koppar som producerades i Europa. I motsatt riktning skeppades främst salt, salt och åter salt – oumbärligt för konservering av livsmedel – samt vin och kläde. I sammanhanget kan det vara värt att nämna, att det holländska saltet var billigare än det bergsalt som under medeltiden hämtades från gruvorna i Lüneburg och som var en grund för Lübecks starka framväxt som ekonomisk stormakt.

 

Göteborg
– ett joint venture mellan Sveriges regent och köpmän från Amsterdam

För Sverige var Holland en naturlig samarbetspartner, något som manifesterades genom grundandet av det första Göteborg vid Färjenäs på Hisingen. Detta Göteborg var i praktiken en holländsk handelskoloni med utomordentliga rättigheter. Staden fick sina privilegier 1607 men den första bebyggelsen ägde rum några år tidigare. Privilegiebrevet visar de stora framgångar en grupp köpmän från Amsterdam haft i förhandlingarna med Kronan Sverige: alla domar och andra juridiska dokument i staden skulle avfattas på holländska, staden hade skattefrihet i 20 år, staden skulle representeras på riksdagen men ingen rikets ämbetsman hade befallningsrätt i staden, staden fick tullfrihet i Öresund samt handels- och fiskerättigheter i Ishavet. Stadens styrelseskick följde ordningen i Amsterdam och även den reformera trosriktningen var tillåten – i det strängt lutherska Sverige!
    Det skulle visa sig, att aktiviteterna i det ”holländska Göteborg” av Kristian IV skulle anföras som en av anledningarna till ett nytt krig med vårt land.

WI CHRISTIAN THEN FIERDE, Med Guds Naade, Danmarks, Norgis, Wendis och Gottis Konung … tillbjuder och kungör den
stormäktigske, högborne furste och Herre, Her Karl den Nionde
… att Eders Kaerlighet ville holle sig fra de ting som vore rikes höghet och kunglige reputation kunde komme till fornedring 
… med privilegie att utgifve i vort rike Norge …

 

Kalmarkriget

Citatet ovan är hämtat ur den danska krigsförklaringen av den 4 april 1611 till det krig som skulle komma att kallas Kalmarkriget. Bland krigsanledningarna anger Kristian IV påstådda svenska brott mot bestämmelserna i Stettinfreden 1570, bockhusbygge på norskt område vid ishavskusten och svenska trakasserier av dansk sjöfart. Den göteborgska tullfriheten i Öresund – som torde ha frestat många holländska varuägare till smuggling – var en nagel i ögat på den danske kungen. Han tar inte bara kejsaren i Wien, europeiska furstar och städer utan också Gud till vittne på att han gjort allt som står i hans makt att undvika kriget samt att all olycka som kommer att drabba Sverige och svenskarna orsakats av Karl IX. Kriget är i allt väsentligt den danske konungens verk mot en till del ovillig adel. Kristian IV bedömer emellertid att utsikterna till framgång är stora: Sverige ligger nu i väpnad konflikt med både Polen och Ryssland och Karl IX:s krafter är nedsatta av sviterna från ett slaganfall två år tidigare.
    Kriget inleds med danska framgångar. Från Helsingborg rycker danskarna norrut, sammanlagt 12 000 fotsoldater och 8 000 ryttare. En mindre avdelning går mot Elfsborg vid Göta Älvs mynning. Kristian leder 15 000 man mot Kalmar där staden den 27 maj faller under fruktansvärda scener efter att först ha motstått två stormningsförsök. Slottet kan dock ej betvingas. I början av juni koncentreras den svenska fälthären, 18 000 fotsoldater och 3 000 ryttare för att undsätta slottet och återta Kalmar. Den 26 juni gör kronprins Gustaf Adolf med 1 500 man en kupp mot Kristianopel i Blekinge, erövrar stora förråd och förstör staden. I motten av juni lyckas åtta fartyg från Finland tränga igenom de danska belägringsverken och förstärka slottets besättning samt fylla på dess förråd. Slottet får också en ny kommendant, Krister Some. I gryningen den 17 juni gör slottets besättning ett utfall och den svenska hären anfaller utifrån. Trots inledande svenska framgångar lyckas de danska trupperna, som är bättre utbildade än de svenska, slå tillbaka anfallen. När svenskarna drar sig tillbaka sätter de eld på staden.
    De svenska motgångarna är emellertid inte slut med det misslyckade försöket att undsätta Kalmar slott och kasta danskarna ut ur staden. Den 3 augusti dagtingar Krister Some (detta var med all sannolikhet förräderi; Some blir belönad av Kristian IV och går i dansk tjänst). Strax därefter erövrar danskarna Öland. Karl IX, 55 år gammal, grips av raseri och utmanar den 34-årige Kristian IV på duell, något som denne föraktfullt avvisar. Den 20 augusti anfaller danskarna resultatlöst det svenska lägret vid Ryssby. Samma dag landstiger Gustaf Adolf på Öland där den danska styrkan blir slagen och Borgholms slott kapitulerar den 7 oktober. Då hade Kristian IV redan hunnit fara hem till Danmark. Båda härarna lämnar scenen tom och striderna är slut för året. Den 30 oktober avlider Karl IX.


Gränslandskapen förhärjas, båda kungarna i livsfara

Kalmarkriget var till sin karaktär lika de medeltida krigen mellan Sverige och Danmark: båda parter sökte erövra motståndarnas fasta platser samtidigt som gränslandskapen förhärjades för att inte kunna tjäna som uppmarschområden. En dansk styrka under Breide Rantzau går från Halland in i södra Småland, härjande och brännand allt i sin väg. Gustaf II Adolf, som planerat att rycka in i Blekinge, söker då upp Rantzau men denne hinner undan. Svenskarna, 3 000 man, går då in i norra Skåne och lägger 20 socknar i aska. På återvägen hinner Rantzau ifatt och är natten till den 11 februari nära att ta den svenska kungen tillfånga vid Vittsjö. Samtidigt har Kristian IV samlat nästan 4 000 man för en kupp mot Göta älvs mynning. De lämnar Varberg den 25 februari och når natten till den 27 ängarna nedanför Gullbergs fäste, beläget på den höga klippa där Skansen Westgötha Leijon finns idag. Med en petard (mina med riktad sprängverkan) skjuter de sönder porten men portvalvet är fyllt av bråte och den första stormningen misslyckas. Under de följande sex timmarna löper danskarna till storms inte mindre än fem gånger. Kommendanten på Gullberg, Mårten Krakow, såras och kan inte fortsätta striden men hans hustru, Emerentia Pauli tar över. Även soldaternas kvinnor deltar i striden genom att hälla kokande lut och andra heta vätskor över fienderna. När Kristian finner att fortsatt strid inte bara är utsiktslös utan också alltför farlig (en kula dödar en officer som sitter till häst alldeles intill honom) avblåser han attacken. Gullberg får vänta liksom Elfsborg slott som inte kan betvingas utan belägringsartilleri. Han tar dock det närmast försvarslösa Nylöse (vid nuvarande Gamlestadstorg i Göteborg) där all manlig befolkning huggs ned. Därefter drar han in i de rika västgötabygderna. Förutom staden Skara blir gårdarna i ett  stort antal socknar lågornas offer.
     De danska härjningarna i Västergötland sker emellertid inte ostraffat: en svensk kår under kungens kusin hertig Johan och fältmarskalken Jesper Mattsson Cruus har gått in i Halland där trakterna kring Varberg ödeläggs. Kristian har under tiden gått tillbaka och befinner sig den 21 februari i trakten av Kungsbacka där han erfar att den svenska styrkan är på väg från Halland. Viss om sitt eget rytteris överlägsenhet jagar han genom hela dagen för att hinna fatt dem som förrött hans halländska provins. Sent på kvällen hinner han fram och finner västgötarytteriet och andra svenska förband längst in i en trång dalgång. Utan att tveka låter han sina män rida ut ett anfall över den frusna, snötäckta marken. Komna halvvägs mot svenskarna, drabbas danskarna av ett klubbslag: från dalgångens sidor blixtar det ut tusen musköter. Jesper Mattson har gillrat en fälla med sitt infanteri. Medan danskarna ännu är i chock efter eldöverfallet rider svenskarna till anfall. Striden är förlorad för Kristian och hans män. Själv räddas han av adelsmannen Kristian von Barnekow som ger honom sin häst sedan hans egen stupat; von Barnekow faller på platsen som än idag kan identifieras – på gården Fägnaryds ägor finns en stor sten med märkvärdiga röda strimmor som sägs vara den tappre adelsmannens blod. Striden vid Skillingehed var en liten, men moraliskt viktig svensk seger. Efter segern drar de svenska trupperna över Härryda till Nylöse där de tyska legoknektarna kapitulerar och får gå i svensk tjänst för att sändas till den ryska fronten. Något hundratal norska bönder, uppbådade som hjälptrupp, huggs skoningslöst ned. 


Elfsborg förloras, freden i Knäred

I dagbräckningen den 5 maj 1612 anländer till Göta Älvs mynning en stor dansk flotta med kung Kristian själv ombord på Victor, ett första rangens örlogsskepp med 39 kanoner och 370 mans besättning. Flottan medför 5 000 man danska trupper och från Halland ansluter lika många. Uppgiften är att erövra vårt lands livsviktiga kust mot Västerhavet. Trupperna landstiger vid Elfsborgs slott, beläget på en hög klippa med mellan 15 och 20 meters höjd över den omkringliggande terrängen. Mot söder och väster stupar berget nästan lodrätt men på den östra och norra sidan är stigningen mindre. Runt hela fästningen löper en vattenfylld vallgrav. Fästningens kärna är ett äldre slott med 4 meter tjocka murar. Utanför finns vallar av modernare snitt med bastioner och flankeringsverk. Den södra och västra fronten skyddas av två stora torn, byggda av kraftigt timmer, en given svaghet – men Elfsborg är en blandning av gammalt och nytt, ombyggt och tillbyggt under årens lopp. Flankeringsverkens svaghet är allvarlig, särskilt som den omgivande vallgraven är grund och knappast utgör något allvarligt hinder. Vallgraven saknar förbindelse med älven varför dess grunda vatten endasdt innehåller grundvatten, smältvatten och regnvatten. En annan svaghet är att Elfsborg domineras av Skinnareklippan, ca 200 m öster om fästningen. Skinnarklippan har därför försetts med ett blockhus. Enligt den svenska Generalstabens utredning består besättningen av endast ca. 400 man med 39 bronskanoner och några pjäser av järn. Kommendant är Olof Stråhle. 
    Kung Kristian låter ingen tid gå förlorad och belägringsarbetena inleds omedelbart. Skansverktyg och tunga kanoner rekvireras från Bohus längre upp i älven. Den 8 maj gräver danskarna undan den jordvall som skiljer vallgraven från älvenvarpå vattnet rinner ut i denna och vallgraven torrläggs. Efter mindre än en vecka är belägringsartilleriet från Bohus grupperat och snart slungas stora kulor av järn mot Elfsborgs vallar och murar som sakta men säkert mals ned. Den 13 maj stormar ett dragonkompani under kungens egen ledning blockhuset där en trupp västgötar efter förtvivlat försvar blir övermannad. 
    Belägringar av fästningar följde i äldre tid ett nära nog ritualmässigt ceremoniel. Den 15 maj ställs den danska armén upp i slagordning framför Elfsborg och en parlamentär sänds fram med erbjudande om kapitulation. Stråle avvisar detta och begär 14 dagars stillestånd i förhoppning att en svensk undsättningsstyrka skall hinna fram. Budet avvisas och snart dånar åter kanonerna. Två dagar senare gör Stråhle ett lyckat utfall och återtar Skinnareklippan men blir strax åter kastad tillbaka.
    Efter ett antal korta stridsavbrott sätter Kristian vid middagstid den 22 maj in sina hårdföra engelska kompanier att storma den sydvästra vallen och dess flankeringsverk, av vilka nu återstår endast raserade rester. Engelsmännen tar sig in men kastas tillbaka i blodigt handgemäng. Nu har långt över hundra av Elfsborgs försvarare har stupat och nästan alla överlevande är som Stråhle själv sårade. Trätornen har fattat eld och kan inte släckas på grund av dansk beskjutning. På sina håll har danska pjäser fritt skottfält rakt in i fästningen. Kvällen den 23 anländer danska parlamentärer med ett tredje erbjudande om kapitulation. Stråhle får anstånd till morgonen därpå.
    Under natten brottas Stråhle med sitt samvete. Han har Krister Somes nesliga handling i minnet och vill inte beskyllas för något liknande men med blott 250 man i stridbart skick, fästningen till stora delar sönderskjuten och ingen undsättning att vänta finner han det vara klokast att ge upp. Som erkänsla för hans och de överlevandes tapperhet tillåter kung Kristian att svenskarna när de lämnar Elfsborg söndagen den 24 maj får medföra sina vapen och personliga tillhörigheter och att utåget sker under flygande fanor och till klingande spel. Likväl ställs Stråhle inför rätta av de svenska myndigheterna och döms till döden men domen går inte i verkställinghet och han återfår sin frihet.


Det danska sommarfälttåget 1612 och freden i Knäred 1613

Efter Elfsborgs kapitulation vänder sig danskarna mot Gullbergs fäste som utan större motstånd ger upp. Då var redan Göteborg ordentligt nedbränt och de holländska köpmännen flyktade till hemlandet. Den 6 juni drar hela armén - 8 000 man till fot och 2 250 till häst - norrut längs Göta älv. I trakten av Trollhättan finner man att provianten håller på att ta slut varför proviantmästaren föreslår kung Kristian att gå västerut till Uddevalla. Kungen slår emellertid dövörat till: nu skall Västergötland förhärjas så att provinsen ej fortsättningsvis kan tjäna som svenskt uppmarschområde! Samtidigt skall starka krafter gå mot Jönköping varifrån de kan stöta vidare in i Östergötland, också värt att härja sönder. Den danska flottan skall segla mot Stockholm. Sverige skall tvingas till underkastelse. Snart står Kristian vid Tun. Det danska angreppet tvingar Gustaf II Adolf att skynda till Västergötlands försvar istället för att, som han planerat, bege sig till den ryska fronten.
    Trupper från Västmanland, Värmland, Södermanland, Närke och Småland samt adelsfanan och kungens egen livfana beordras till Västergötland. Men änkedrottningen håller tillbaka krigsfolket från Södermanland och Värmland och hertig Johan stannar i Östergötland med sina trupper. Till Västergötlands försvar finns därför endast landskapets egna soldater samt 300 dalkarlar, sammanlagt 2 500 man förutom Patrick Rutherfords fänika av skotska och irländska knektar vid Lidköping. Den är en professionell trupp men vägrar att slåss då den inte fått ut sin sold. Den blott 17-årige kungens närvaro i landskapet gör dock att försvaret vinner stadga. De svenska trupperna grupperas centralt vid Eling. Den 10 juni talar kungen till Rutherfords knektar (på skotska!) och får dem att marschera. Efter stränga befallningar sätts hertig Johans och änkedrottningens trupper på marsch. Under tiden blir livsmedelsbristen för kung Kristian och hans män så besvärande att ett återtåg mot Bohus blir nödvändigt. När förstärkningarna anlänt vågar svenskarna gå anfallsvis tillväga och det danska återtåget får alltmer karaktär av brådstörtad flykt. Sommarfälttåget 1612 avslutas med att kung Kristian och hans trupper hungrande drar söderut. Från slutet av sommaren störs dock den danska närvaron vid älvmynningen av två västgötafänikor. Bland klippor och skogspartier i det som idag är de göteborgska stadsdelarna Kungsladugård, Majorna och Masthugget bedriver de ett framgångsrikt småkrig mot danskarna på Elfsborg och Gullberg. 
    Sommarfälttåget i Västergötland var avslutat och måste betraktas som en katastrof; positivt var dock att den danska flottan hade hejdats vid Vaxholm. Aldrig skulle den unge kungen glömma det omöjliga i att med underlägsna trupper stå emot en överlägsen och modernt utrustad fiende. Under de kommande åren kom han därför att utveckla Sveriges försvar så att våra trupper skulle kunna mäta sig med sin tids främsta stridskrafter. Det blev en för Sveriges militära utveckling viktig följd av danskarnas härjningar i Västergötland sommaren 1612.
    Under hösten 1612 finner både svenskar och danskar att kriget blir allt svårare att föra. Sverige behöver få fred i väster för att kunna ägna all kraft åt konflikterna på andra sidan Östersjön och kung Kristians finanser försämras i rask takt; i motsats till Sverige, som i stor omfattning tvingats använda sig av mindre professionellt men också mindre kostsamt inhemskt krigsfolk, har Danmark fört kriget med värvade och synnerligen penningkrävande trupper. Fredsförhandlingar inleds i Knäred den 29 november och avslutas den 20 januari 1613.
    Freden blev hård. Visserligen återfick vårt land Kalmar och Öland måste utrymma Jämtland och Härjedalen. Det tyngsta villkoret var ”Älvsborgs lösen”: vi tvingades förpanta Älvsborgs slott med häradena Sävedal, Askim, Hisingen, Bollebygd, Ale, Vättle och Flundre. Om panten, som utgjordes av en miljon daler silvermynt (motsvarande tio tunnor guld). Panten skulle erläggas i fyra delbetalningar, den sista i januari 1619; lyckades vi ej med detta bleve området för evigt danskt. Bland andra villkor avstod Sverige från överhögheten över sjölapparna mellan Titisfjord och Varangerfjord och Danmark tillerkändes rätten att föra Sveriges tre kronor i sitt riksvapen.


Kriget med Ryssland

Med tsar Fjodors död 1598 utslocknade den ruriska ätten på tronen i Moskva och inleddes den period som kallas den ”Ryska stora oredan”. Fjodors svåger Boris Gudonov griper makten men blir snart impopulär vilket öppnar möjligheterna för  andra tronpretendenter vilket leder till inbördeskrig. Både Polen och Sverige inser behovet av att bringa egen ordning i Ryssland och stöder konkurrerande fraktioner i Ryssland. Den 12 mars 1610 marscherar en svensk här under Jakob Pontusson de la Gardie in i Moskva tillsammans med tsar Vasilijs styrkor. Problem med underhåll och de utländska legosoldaterna tvingar dock svenskarna till återtåg, Vasilij blir avsatt och Vladislav, son till kung Sigismund av Polen, väljs till tsar.
    Striderna på den ryska fronten förs med växlande framgång men svenskarna får efterhand ett visst övertag. Natten mellan den 15 och 16 juli 1611 stormar de la Gardie Novgorod, som nu förmås verka för att Karl IX:s yngste son Karl Filip väljs till tsar. Han bedömer utsikterna goda eftersom ryssarna blivit missnöjda med den polske Vladislav. Detta missnöje leder till strider mellan polacker och ryssar, vilket ger de svenska trupperna nytt manöverutrymme, något som måste ha välkomnats av den svenska riksledningen – nu hårt trängd av danskarna genom Kalmarkriget.
    Kriget i Ryssland tar emellertid en ny vändning sedan Mikael Romanov valts till tsar i början av 1613: det blir ny kraft i den ryska ledningen. Hans ättlingar skulle komma att regera Ryssland till revolutionsåret 1917. Efter freden i Knäred kan emellertid Sverige sända förstärkningar till den ryska fronten – särskilt utländska legoknektar, som man ogärna vill behålla i hemlandet. Betecknande för kriget i Ryssland är de stora disciplinproblemen, trupperna, både inhemska och värvade, är obenägna att slåss, särskilt när sold och underhåll tryter.
     För Gustaf II Adolf blir Kalmarkrigets lärdom, att den svenska krigsmakten i grunden måste reformeras, allt mer uppenbar. Trots svagheterna kan dock de svenska trupperna hålla så starkt tryck, att ryssarna kan förmås till fredsförhandlingar i byn Stolbova i januari 1616. Först den 17 februari påföljande år kan freden slutas efter både engelsk och nederländsk medling. Villkoren blir en stor svensk framgång – Sverige tillerkänns Keksholms län och huvuddelen av Ingermanland. Ryssarna erlägger kontant 20 000 rubler och avstår från alla anspråk på Estland och Livland. Sverige återlämnar de erövrade städerna Gdov och Novgorod samt erkänner Mikael Romanov som tsar. Bland övriga fredsvillkor kan nämnas reglering av handel och gränser.
    

 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |