Om hur Sverige fick

 

en port mot Västerhavet

 

Av Jörgen Tejler

 

Älvmynningen

 

Göta Älvs södra lopp var under tidig medeltid en gränsflod mellan de väl etablerade

rikena Danmark och Norge. Längre norrut utgjorde Göta Älv även skiljelinje

mellan det norska Bohuslän och Västra Götaland, som i sin tur ingick i de landsdelar

som var på väg att bilda det svenska riket.

 

Landet norr och väster om älvmynningen var alltså norskt medan landet söder

om älvmynningen var danskt. Även området öster om älvmynningen upp till i

höjd med Nordre Älv och österut mot sjön Mjörn var danskt land. Från Mjörn

gick gränsen mot Västra Götaland mot söder, ner mot Hindås och vidare mot

sjön Lygnern. Enligt detta var Askims, Sävedals och Vättles härader i dansk hand.

Sveriges, eller det som var på väg att bli Sverige, enda port mot väster var staden

Lödöse ungefär fem mil uppströms älvmynningen. Handeln över Lödöse gick

antingen norr om Hisingen, genom det helt norska Nordre Älv, eller söder om Hisingen

genom södra älvarmen i en farled på gränsen mellan Norge och Danmark.

Det har länge antagits att den södra älvfåran på den tiden var ”internationellt”

vatten, som kunde utnyttjas av alla de tre statsbildningarnas handelsfartyg och

även av utomnordiska sjöfarare.

 

Då det var lätt för danskar och norrmän att i orostider spärra sjöfarten till och

från Lödöse blev det tidigt en strävan för de ledande personligheterna i Västra

Götaland, och sedermera i Sverige, att etablera en helt ”västgötskt” och senare helt

”svenskt” område runt älvmynningen.

 

Representanter för Norge och Sverige, och ibland även från Danmark, möttes

ett antal gånger under 1240-, 1250- och 1260-talen där gränserna sammanstrålade

vid älven.Mötena avhandlade nästan alltid frågor om krig eller fred mellan

rikena.

 

Politiskt och militärt hot

 

Under 1240-talet låg Danmark i krig med den politiskt och militärt starka handelstaden

Lübeck. Detta hade till följd att norsk sjöfart kom att lida stor skada

genom att danska och lübeckska sjöstridskrafter samt pirater, av någon anledning,

frekvent överföll och plundrade främst norska handelsfartyg och köpmän. Norges

kung Håkon hade då hotat att ta till militärt våld för att tvinga Danmark till

eftergifter och förlikning. Att hota Lübeck med sådant våld var totalt främmande

för en klok nordisk statsman vid den tiden. Det går inte att bortse från att han säkert

även var ute efter att flytta fram sina handelspolitiska positioner på Danmarks

och kanske även på Lübecks bekostnad.

 

Det var troligen kung Håkons krav på danska eftergifter, som var grunden till

hans initiativ till mötena med den svenske stormannen och jarlen Birger Magnusson

under 1250-talet. Jarl Birger var den verklige härskaren i Sverige, kung

Erik (XI) med tillnamnet ”läspe och halte” hade hastigt avlidit 1250 och Birgers

omyndige son Valdemar hade samma år krönts till svensk kung. Kung Håkon var

angelägen om stöd från jarl Birger Magnusson, som i sin tur hyste stort agg till

kung Abel av Danmark för att denne hade tillåtit 1251-års upprorsmän att värva

krigare i de danska provinserna och dessutom låtit dessa och andra i Tyskland

värvade stridsmän att marschera genom danskt land för att falla in i Västra

Götaland, ett företag som slutade med upprorsmännens totala nederlag vid

Herrevadsbro.

 

Norge hade säkert, liksom Sverige, intresse av att Danmark försvann som

strandägare vid Göta Älv. Både norrmän och svenskar insåg att det var både strategiskt

fördelaktigt och säkerhetspolitiskt stabilare att endast ha en granne vid den

viktiga älven.

 

Danmark hade vid 1240-talets slut plötsligt hamnat i en markant svaghetsperiod

och förlorat sin tidigare stormaktsställning i Östersjö-regionen. Landet härjades

av inbördeskrig samtidigt som det låg i fejd med både Lübeck och med sina

holsteinska och frisiska grannar i söder. Norge och Sverige kunde därför genomföra

sina förhandlingar med Danmark från styrkepositioner

 

Jarlen BirgerMagnusson, som visste att kung Håkon var mycket angelägen om

att få hans stöd i förhandlingarna, utnyttjade förmodligen detta genom att framtvinga

norska territoriella eftergifter runt älvens nedre lopp.

 

Troligen lyckades jarlen, under förhandlingarna mellan de två länderna under

åren 1251 och 1252, få Norge att överlämna de på Hisingen belägna socknarna

Lundby och Tuve till den svenska kronan. Det är osäkert om det var ett arrende,

en tidsbegränsad kompensation för norska härjningar i Värmland på 1220-talet

eller ett direkt svenskt övertagande. För att stärka banden mellan länderna och de

ledande ätterna, gifte Birger år 1251 dessutom bort sin dotter med den norske

tronföljaren Håkon Håkonsson.

 

Tvisten med Danmark och kung Abel blev allt allvarligare och gick så långt att

den svenske jarlen och den norske kungen planerade ett gemensamt militärt ingripande.

Emellertid stupade kung Abel i strid med friserna vilket fick Norge och

Sverige att ställa in anfallet. Symptomatiskt för tiden var att det inte var Danmark

som stat, som Håkon och då särskilt Birger hyste agg mot, det var kung Abel som

person de ogillade.

 

 

I Danmark blev Kristoffer kung och han deltog i de två möten som arrangerades

av kung Håkon åren 1253 och 1254. Vid samtliga tillfällen hade Norge och

Sverige skadeståndsanspråk mot Danmark och försökte samordna sina åtgärder

för att få tyngd i sina respektive argument. År 1253 lyckades kung Håkon driva igenom

att Danmark lämnade Halland i pant under avvaktan på att de begärda skadestånden

skulle regleras.



Inför mötet 1254 försökte den danske kung Kristoffer att förlika sig med Birger

Magnusson genom att, bland annat, be honom medla i konflikten med Norge

angående skadeståndskraven. Det är fullt möjligt att Birger ställde ytterligare territoriella

krav längs älvens nedre lopp för att genomföra den begärda medlingen.

Förmodligen lyckades Birger vid mötena 1253 och eller 1254 genomdriva att Sävedals

och Vättles härader överlämnades till Sverige.

Riksgränsen mellan Sverige och Danmark skulle då i stort ha följt den nuvarande

Mölndalsån. Askims härad, söder om älvmynningen, förblev dock ännu i

dansk ägo.



I Danmark var inbördeskriget avslutat men landet var i slutet av 1250-talet fortfarande

hårt ansatt av sina holsteinska och frisiska fiender samt av hansestaden Lübeck,

vilket drev kung Kristoffer att begära ett möte med sina nordiska kollegor

år 1258. Vid mötet, som genomfördes vid Göta Älv under våren, bad kung Kristoffer

om ett norsk/svenskt militärt bistånd.

Någon mer konkret hjälp lämnades dock inte, utan de tre nordiska rikena visade

endast upp en enad politisk front mot den danske kungens fiender samt

skramlade lite med vapnen. Vid samma tillfälle trolovades den svenske kung Valdemar

med kung Kristoffers brorsdotter Sofia. Det är fullt sannolikt att jarl Birger

nu åter ställde territoriella krav för att stödja den danske kungen mot hans

fiender och att Askims härad år 1258 överlämnades till Sverige. Det är nämligen

tämligen säkert att just detta område blev svenskt land någon gång under åren

strax före 1261.



Oftast genomfördes förhandlingarna mellan de tre staterna utmed Göta Älvs

nedre lopp. Minst en gång dock, möttes förhandlarna i Lena kungsgård (vid nuvarande

Kungslena). Vid samtliga tillfällen medförde varje potentat ett ansenligt

krigsfölje, det skadade inte att sätta sig i respekt även inför sina vänner!

Enligt några urkunder skulle kung Valdemar av Sverige år 1276 ha återlämnat

socknarna Lundby och Tuve till Norge ”för att de inte längre behövdes” då

Askims härad söder om älven nu var svenskt. Något kom emellertid i vägen. Man

vet att Sverige på 1360-talet fortfarande behärskade ”halva Hisingen” och således

var strandägare på älvmynningens båda sidor. De två socknarna på Hisingen var

alltså fortfarande svenska och förblev så ända fram till år 1658, då hela Bohuslän

blev svenskt genom freden i Roskilde.



Västerhavet är nått

 

 

Troligen lyckades jarl Birger Magnusson under 1250-talet att, genom förhandlingar

och viss utpressning gentemot de norska och danska kungarna, utvidga

Sveriges territorium runt Göta Älvs nedre lopp. Det är inte helt säkert att områdena

överlämnades exakt vid de tider som ovan relaterats, men det står angivet i

den Äldre Västgötalagen från år 1281 att Vättles-, Sävedals- och Askims häraden

då tillhörde Västra Götaland och därmed Sverige.

 

De gränser som drogs upp under 1250- och 1260- talen skulle i stort gälla i fyrahundra

år, eller till freden vid Brömsebro 1645 då Danmark tvangs att överlämna

Halland som pant till Sverige på 30 år och freden i Roskilde 1658, då

Danmark för alltid förlorade Halland, Bohuslän och Skåne till Sverige.

1200-talets landvinster uppnåddes genom politiska medel och något vapenskrammel

medan landvinsterna under 1600-talet togs med direkt vapenmakt då

Danmark, efter att ha anfallit Sverige två gånger, blivit i grunden besegrat.


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |