Lugnåsberget


Av Johny Lindell

 

Lugnåsberget är ett av Västergötlands platåberg. Det är i våra dagar ganska okänt och ligger cirka 10 km söder Mariestad. Från 1100-talet och framåt var det ett av våra viktiga berg där kvarnstenstillverkning ägde rum. Detta berg skiljer sig från övriga platåberg i Västergötland, då det saknar diabashättan, eller trappen som vi västgötar säger.  Därför finner vi inte de markanta branterna som t.ex. Halle- och Hunneberg har. Skog och omgivning gör att det smälter in i landskapet. Lugnåsberget består till största delen av kambrisk sandsten med riklig förekomst av spårfossiler. Fossilerna är lämningar från cirka 540 miljoner år sedan.


Under sandstenen finns gnejsen, grundmaterial för kvarnstenarna. Gnejsen är ”vittrad”, säger man, och det innebär att vatten trängt ner genom sandstenen och spårat gnejsen. Mellan sandsten och gnejsen finns ett tunt lager, konglomerat, bestående av sandsten och gnejs. Det skikt av gnejs som användes till kvarnstenar är 3-5 meter tjockt.

Det var Cisterciensermunkar som började brytningen av sten för kvarnstenar. Abbé Henric kom till Lugnås 1145 och anlade ett Conventum (provisoriskt kloster). Munkarna lärde under 1150-talet bygdens män hantverket att bryta sten och att hugga den, alltså innan man etablerade sig i Varnhem (1151) i ett ”riktigt” kloster. Hur länge munkar och lekmannabröder stannade i Lugnås har jag ej fått fram.

 

Först bröt man i dagbrott och sedan i gruvor. Det beräknas ha funnits cirka 600 dagbrott och 50-55 gruvor. Detta pågick i 800 år ända fram till 1919. Blomstringstiden var senare delen av 1800-talet, då denna industri var Mariestadsområdets största. Maskiner och ny teknik kom att slå ut kvarnstenarna. Först kom sammansatta och gjutna stenar i början av 1900-talet. De var troligen billigare men ökade ej kvarnens kapacitet. Valskvarnarna tog sedan över. De består av två stålcylindrar som roterar mot varandra. Redan från början var dess kapacitet större och kom också att öka med förfinad teknik.

 

Varje större gård och alla byar hade sina kvarnar, så det fanns stort behov av kvarnstenar i alla storlekar. Små handdrivna för det lilla hushållets behov, sedan lite större till ”skvaltkvarnen” och till ”hjulkvarnen”. Alla stenkvarnar har två stenar en ”liggare” och en ”löpare”. Den undre stenen, ”liggaren”, är stilla och har oftast någon form av inhuggna spår. Ovanför den roterar ”löparen” som drivs för hand, med vind eller vatten och senare med ångmaskin, tändkulemotor eller elektricitet. Kvarnar och möllor nämns i såväl äldre som yngre Västgötalagen. Detta på grund av reglering av det rinnande vattnet i bäckar och åar som inte bara skulle förse en kvarn med kraft för drift utan också se till att de boende nedströms skulle få del av vattnet och kraften  Än idag finns det vattendomar som reglerar flöden i våra vattendrag. Gruvingångarna sprängdes för att inte människor och djur skulle skadas. Stationsinspektör J.A. Ekelöf iordningsställde en gruva ”Minnesfjället”, som Qvarnstensgruvan hette, till ett museum som öppnade för besökare 1934.  Idag drivs den av en förening och traktens ungdomar jobbar som guider och i det lilla caféet. Det är en 700 m vandring till gruvan från parkeringsplatsen. Passa gärna på att besöka platsen när vårblommorna blommar för att njuta av blomsterprakten.

 


 

 

 

Vitsippsbackar vid stigen till "Minnesfjället".                                                     Foto: Johny Lindell.

 

 

Lugnåsberget är 153 m.ö.h. och har de mer branta partierna i norr Omgivningen ligger på cirka 80 m.ö.h. Uppe på berget är det åker och ängar men omgivningen är i stor omfattning skog, vilket också tar bort känslan av ett uppstickande berg. Det är på vissa platser fin utsikt mot Vänern (44 m.ö.h) och mot Kinnekulle.

 


 

 

 

Utsikt från Lugnås Kyrka mot Kinnekulle.                 Foto: Johny Lindell.

 

På västra branten av Lugnåsberget ligger Lugnås by med kyrkan ovanför. Genom byn åker man om man vill besöka den natursköna platsen "Klosterängen". Utmed vägen till Lugnås stationssamhälle, 3 km NV om byn mot E20, ligger ”Kvarnstenstorget”.  Där lades kvarnstenarna upp för försäljning och mjölnare samt andra köpare kunde där inspektera stenarna och välja ut den som bäst passade deras behov.

 

 

 

 

På kvarnstenstorget kunde man välja sin kvarnsten.                                        Foto: Johny Lindell.

 

 

Idag ser man Lugnås vid E 20. Det är ett samhälle uppbyggt runt stationen med nuvarande Kinnekullebanan (Gårdsjö-Mariestad-Lidköping-Vara-Herrljunga). Mariestad-Kinnekulle Järnvägar (MKJ) byggde bandelen Mariestad-Gössäter som smalspårig (891 mm) och den stod klar år 1889. Den kom senare att införlivas i VGJ (Västergötland Göteborgs Järnvägar). År 1948 köptes den av Statens järnvägar och är 1953 påbörjades ombygnad till normalspår (1435 mm) och hela sträckan Håkantorp-Gårdsjö var klar 1962. Järnvägen underlättade leveransen av kvarnstenar och därför kan vi idag hitta kvarnstenar från Lugnås i bl.a. USA.

 

Ett konstverk föreställande lossbrytning av en kvarnsten kan ses från E 20 vid upfarten till Lugnåsberget. Lagbasen står på stenen barfota ch känner hur slagen mot kilarna tr och styr därvid arbetet. Detta var den viktigaste delen i tllverkningen och misslyckades den, blev deet ingen lön.

 

Lugnåsberget är ett väl värt besöksmål. En naturskön trakt där idéella krafter idag värnar om och bevarar en verksamhet från tider som flytt.

 

   

© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |