Linnés lärjunge

Av Marie Hartung

 

I Götiska Förbundets lag § 1 står att vi ska vårda kulturarvet och främja vård av miljö och natur. Många kända människor i Sverige gör eller har gjort stora insatser just inom kultur-, miljö- och naturområdena.

 

 En av våra mest kända författare är Kerstin Ekman. Hon är en värdig representant för vården av Sveriges kulturarv. Hon föddes i Risinge i Östergötland och växte upp i Katrineholm. Efter studier i Uppsala arbetade hon som lärare utanför Uppsala. Hon är ledamot av Samfundet "De nio" och Svenska Akademien, men hon deltar inte i Akademiens arbete efter bråk i samband med Salman Rushdie-affären 1989.

 

Kerstin Ekman har bott många år i Jämtland och Ångermanland. Därifrån har hon hämtat inspiration till flera av sina böcker. Eftersom jag har mina rötter i de landskapen har jag särskilt läst några därifrån, t.ex. "Händelser vid vatten",  "Vargskinnet"  och "Grand final i skojarbranschen".

 Men hennes senaste bok, som kom ut 2015, tilldrar sig i Västergötland. Den heter: " Då var allt levande och lustigt".

 

Boken handlar om Clas Bjerkander, som var Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland. Han hade verkligen varit en värdig medlem i vårt förbund. Som präst hade han en kristen tro och som naturforskare vårdare av vårt kulturarv, vår miljö och natur.Clas Bjerkander föddes 1735 i Bjerka utanför Gudhem och var son till en arrendebonde.  Familjen hade det fattigt, men han fick ändå börja i Skara gymnasium. Han blev mycket intresserad av naturvetenskap, som var på modet då. Han kom till Uppsala och då började han att studera för Linné samtidigt som han läste till präst. Clas Bjerkanders flit och nyttiga upptäckter blev uppmärksammade. Han fick stipendium ur Sahlgrenska fonden och valdes in i Vetenskapsakademien samt andra samfund, både i Sverige och utlandet.

 

På 1700-talet fanns inga motsättningar mellan naturvetenskap och religion. Tvärtom. För Clas Bjerkander var naturforskning en sorts gudstjänst. Med fjärilshåv, mikroskop och herbarium kunde man komma Guds allvishet på spåren och uppenbara hur sinnrikt skaparen ordnat naturen, menade han. Han skydde inga ansträngningar för att visa Guds närvaro i naturen.

 

Efter prästvigningen blev Clas Bjerkander huspredikant på Hjelmsäter, Kinnekulle, sedan komminister i Götene för att sluta som kyrkoherde i Grevbäck nära Hjo. Där trivdes han aldrig. Han längtade tillbaka till Kinnekullebygden.

 

Innan Kerstin Ekman skrev boken om Clas Bjerkander, hade hon gjort en mångårig forskarinsats i Bjerka, i  Skara, i  Uppsala, på Kinnekulle och i Grevbäck, vilka också är huvudkapitel i boken. Bland hennes underrubriker kan nämnas:  "Mysterium med ärtor", "Hyrde sig en svarter rock", "Hos överstinnan på Hjelmsäter", "Rotmaskarnas höfding", " Om daggen på blommor och blad", "En blommande ö och en liten fjäril”.  Kerstin Ekman berättar också om när hon" träffade" Clas Bjerkander. Jag citerar ur boken ”På Kinnekulle”. " Den 9 juli 2013 vandrade jag Blombergsleden tillsammans med min man. Det var en lycklig dag. Jag hade just hittat klockjulrosen och tagit mig över ett taggtrådskrönt elektriskt stängsel för att se närmare på den. Min man satte sig för att vila på en kullfallen trädstam och vår hund rotade i ett sorkhål.  Jag klättrade tillbaka och vandrade ensam en bit framåt och fick då se en häst stå bunden vid ett fågelbärsträd. Det var inte någon fin ridhäst utan en vanlig Brunte. Strax efteråt stötte jag på Clas Bjerkander i lövskogen. Han var mycket artig men jag märkte att han var förbryllad över min klädsel, som var jeans, rutig skjorta och kängor.

 

Jag berättade inte att jag var i färd med att skriva en bok om honom utan hälsade bara. Det förvånade honom nog att jag kände till hans titel; jag kallade honom Herr Comminister.

 

Han var klädd i en ganska lång rock av grovt linne, svarta byxor snörda vid knät och korta stövlar. Mellan stövelskaften och byxorna syntes grågula strumpor av ylle. Den gulvita skjortan var kraglös och mycket urtvättad. Han bar eget hår, ljust brunt och lite glest på hjässan.  Det var bundet med en snodd i nacken, men han hade ingen hårpung. Sin portör bar han i en rem på axeln. Den var en lång ovalt rundad blecklåda, som en gång varit målad i grönt.

 

Han tog mycket hövligt avsked och försvann på den stig jag kommit".

 

I sitt författande mötte Kerstin Ekman Clas Bjerkander. Så levde hon sig in i denne västgöte och skaradjäknes liv och gärning i 1700-talets Sverige.


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |