Från medeltida rike i Europas utkant
till nationalstat, del 1

 

Av Bengt P Gustafsson

 

Gustaf I (Vasa)1496 (?) - 1560


Sveriges kung 1523, riksföreståndare 1521. Föräldrar Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Eka). Förmäld (1) den 25 maj 1531 med Katarina av Sachsen-Lauenburg, (2) den 1 oktober 1536 med Margareta Leijonhuvud och (3) med Katarina Stenbock. Barn: i första giftet Erik (XIV), i andra giftet Johan (III), Magnus (hertig av Östergötland), Karl (IX), Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet samt ytterligare två barn som dog i späd ålder.

Efter kortvariga studier i Uppsala kom Gustaf Eriksson till Sten Stures hov. Förde enligt uppgift riksbaneret i slaget vid Brännkyrka 1518 men bortfördes svekligen i fångenskap till Danmark strax därefter. Fadern halshöggs vid Stockholms blodbad 1520 men redan året före hade Gustaf Eriksson flytt till Lübeck varifrån han i maj 1520 återvände till Sverige. Försiktigt tog han sig till Dalarna, där han hoppades kunna resa folket mot kung Kristian. Då han först ej vann framgång, flydde han mot Norge men blev i Sälen upphunnen av budbärare från Mora. Dalkarlarna hade ändrat sig och valde honom i januari 1521 till landskapets hövitsman.
    Efter ett framgångsrikt befrielsekrig valdes Gustaf Vasa i augusti 1521 i Vadstena till Sveriges riksföreståndare och den 6 juni 1523 till Sveriges konung. På midsommarafton 1523 red Gustaf Vasa in i Stockholm sedan kung Kristians besättning kapitulerat; i juli gav danskarna i Kalmar upp och vårt land hade efter 14 decennier i praktiken gjort sig fritt från Kalmarunionen och dess danska furstar.
    Nu vidtog Gustaf Vasas nästan fyra sekler långa riksbygge.

Valspråk:
All makt av Gud.
Om Gud är med oss, vem är då mot oss;
Säll den som fruktar Herren; Herrens är jorden.


 

Tidvis, under långa medeltidsårhundraden, hade det varit mycket långt nere,
detta gamla rike: trött, sömnigt, halvdött, gnagt av garpar och jutar;
 likt en gammal urskogsjätte som sjuknat och fallit i dvala
av kristendoms och främmande kulturers alltför märkvärdiga elixir.
Det hade då varit ett av Europas allra minst betydande riken,
bortglömt i sin vrå; ett land som hoppfulla grannar
kunde anse skapat av en välvillig försyn enbart till att flås eller toppridas.

Slagsmål med ryssar, slagsmål på alla håll med danskar,
lübeckare och fetaliebröder, gränsfejder, snattade fästen och utmarker,
 invärtes krämpor och bråk, ingenting som nådde fast gestalt och fullbordan,
 ingenting som märktes mycket i världen.

Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad

 

Landskapsförbund blir nordisk union och sedan arvkungarike

På några rader fångar Frans G. Bengtsson den 500 år långa svenska medeltiden. Med Olof Skötkonungs dop – enligt traditionen 1008 i Husaby kyrka – inlemmades Sverige i Europas västliga kulturkrets. Missionärer från England och Tyskland kristnade vårt folk och gav de ledande inhemska kretsarna en dittills osedd administration. Likväl torde det vara aningen djärvt, att redan i början av 1000-talet tala om ett svensk statsbildning med de kriterier som ställs idag för att vinna erkännande som självständig stat.
    Sverige var i tidig medeltid ett löst sammanfogat förbund av landskap, något som illustreras av att en nyvald kung måste rida eriksgata genom landskapen runt Vättern och Mälaren för att vinna legitimitet som statsöverhuvud. Kanske vågar man säga, att Sverige som statsbildning vann ordentlig stadga först på 1200-talet under Birger Jarls kraftfulla styre. Någon huvudstad som administrativt centrum i våra dagars mening fanns länge ej: så sent som under 1300-talet reste Magnus Eriksson runt i Sverige med hov och kansli för att kunna hålla samman sitt välde. Parallellt med kungamakten och både sammanflätad med denna och oberoende växte sig kyrkan under påvestolens inflytande stark i Sverige.
    Redan tidigt hade svenska intressen vänt sig mot öster, åtminstone delvis som ett inslag i de av Påven initierade korstågen. Översiktligt kan man se tre linjer i de nordeuropeiska korstågen: de tyska ordensriddarnas framträngande i det som skulle bli Ostpreussen och vidare nordost mot Lettland och Estland, där de mötte danskarna som framträngde över havet mot de baltiska öarna och Estland. Det svenska framträngandet gick över Ålands hav och södra Finland; söder om Finska viken mötte de ofta konkurrerande västeuropeiska linjerna furstarna av Novgorod och andra ryska härskare som vanligen med framgång förmådde hävda sina intressen.
    De en gång livaktiga förbindelserna mellan ett Sverige under vardande och de slaviska folken övergick gradvis till en kontinuerlig konflikt om handelsvägar, territorier, rätt till beskattning och religionstillhörighet. Först 1323, genom freden med Novgorod i Nöteborg, reglerades vår östra gräns – från Systerbäck på Karelska näset i nordvästlig riktning över Finland till trakten av Uleåborg vid Bottenviken.
    De avgörande influenserna fick medeltidens svenskar från väster och söder – genom kyrka, politisk utveckling, handel och familjeförhållanden. Svenska studenter sökte sig till de ledande universiteten på kontinenten och den nordtyska hansan fick ett starkt grepp om varuflödet till och från vårt land. Skåne, Blekinge och Halland var danska provinser, Bohuslän var norskt och tidvis hade de västsvenska landskapen – och de furstar som styrde där – en hög grad av autonomi visavi kungamakten i Danmark, Norge och Sverige.  Nordens furste- och stormannaätter gifte in sig i varandra; så gjorde även gränsbygdernas adel och allmoge. De tre nordiska rikena, där Finland var en integrerad del av Sverige, var en enhet där Danmark redan i övergången från vikingatid till medeltid hade en ledande ställning, som – om än med vissa svaghetsperioder – efterhand framstod som allt starkare.    
    Med Kalmarunionen knöts de tre nordiska länderna 1397 samman i ett politiskt projekt som, om utvecklingen blivit den dess tillskyndare önskade, kanske kunde ha skapat en stark enhetsstat i norra Europa; dock skulle vart och ett av de tre nordiska rikena styras efter sina egna lagar. Danmark var nu tydligt Nordens starkaste stat och därifrån styrdes i praktiken unionen.
    Under 1400-talet skulle relationerna visavi Danmark ta skilda vägar i Sverige och Norge: Norge knöts allt fastare till Danmark under det att Sverige blev alltmer problematiskt för de danska unionskungarna att styra – i vårt land fanns två politiska strömningar av växlande styrka och med skiftande sammansättning. Mot Kalmarunionen stod krafter som vill bryta Sverige loss och som starkast kom till uttryck i Engelbrekts uppror. På kort tid svepte Engelbrekts skaror bort undan varje motstånd.
    Engelbrektsupproret anses ofta ha förberett nationalstaten Sverige. Strängnäsbiskopen Thomas’ ger i sin frihetsvisa ”Oh, ädle svensk, du statt nu fast och bättra det som fordom brast…” ett tidigt uttryck för strävandet mot svensk självständighet. Många svenska stormän såg emellertid gärna att kungen – landets laglige och formelle styresman - satt i det avlägsna Köpenhamn och stödde därför unionen; dock hävdade – ej utan inslag av egenintresse – även dessa, att Sverige skulle styras efter landets egna lagar. Motsättningarna mellan de inhemska grupperingar som avvisade unionstanken och dem som stödde den växte under 1500-talets andra decennium och fick sin blodiga kulmen på Stockholms stortorg den 7 november 1520.  Vid detta tillfälle avrättades betydande delar av det ledande skikt i Sverige ur adeln, kyrkan och borgerskapet, som var motståndare till unionen.


Nationalstaten etableras – med drag av ett kungligt företag

Stockholms blodbad utnyttjades skickligt av Gustaf Eriksson Vasa när denne manade till uppror mot den siste unionskungen, Kristian II men kanske var det mer dennes planer på ett nordiskt handelsmonopol och förändringar av gruvdriftens villkor, som fick allmoge och bergsmän i Dalarna att gripa till vapen. Kristians påbud att allmogen skulle lämna in sina vapen sägs ha varit en bidragande orsak till allmogens breda missnöje med honom. Gustav Vasas uppror – Befrielsekriget – gick fram med en styrka påminnande om Engelbrekts tid men kunde krönas med framgång först sedan Lübeck kommit till hjälp med krediter som gjorde det möjligt att anskaffa utländska legotrupper. Till det yttre liknade också befrielsekriget 1400-talets uppgörelser men det leddes av en man med ovanlig viljestyrka och förmåga att behålla sina vinster. Han etablerade en helt ny ordning: kyrkans makt blev bruten, dess rikedomar överfördes till staten och kungen tog ett fast grepp om den statliga administrationen.

 

Frans G. Bengtsson beskriver den avgörande scenväxlingen: 
Slutligen, efter en mängd tröttsamma försök med olika slags kungar, unioner och hemmagjorda styrelser som aldrig hållit i längden, kom en adelsman vid namn Gustaf Eriksson med en stormvase i vapnet och slog sig ned på en tron som han hjälpt till att få ledig. Han var äntligen en man som höll, och en man som kunde göra en styrelse som höll, och landet hade börjat kvickna till och få ett rykte som gick ett antal mil längre ut i världen än förr.

Grannar underrättades av denne kung Gustaf att jakt på hans område numera var förbjuden; och om de skrattade och försökte på det gamla maneret, visade det sig att han hade laddat och menade allvar.

På ett möte i Vadstena i augusti 1521 valdes Gustav Vasa till riksföreståndare, 25 år gammal. Då var ännu hans ställning långt ifrån okomplicerad, trots stöd från allmoge, kyrka och högadel samt krediter, flotta och trupper från Lübeck. Redan nu visar Gustaf Vasa sin skicklighet som skrupelfri propagandamakare: han låter utge förfalskade betalningsmedel, underhaltiga klippingar försedda med Kristian II:s namn och det danska riksvapnet
    Under 1520-talet etablerar Gustaf Vasa sin ställning som det svenska rikets härskare. Knappt två år senare, den 6 juni 1523 blir han i Strängnäs vald till kung och på midsommarafton samma år sker hans intåg i Stockholm. Han ger rikets finanser en nödvändig förstärkning genom de beslut på ”reformationsriksdagen” i Västerås 1527 öppnade för indragning till staten av kyrkliga gods och rikedomar och där det även bestämdes att ”Guds ord skulle rent och klart predikas”.
    Den svenska övergången från påvekyrka till evangelisk-luthersk kyrka skedde långsamt och steg för steg eftersom kungen inte i onödan ville oroa befolkningen. Oaktat denna ambition fanns missnöje över reformationen bland orsakerna till de uppror (Daljunkarens uppror 1527, västgötaherrarnas 1529, klockupproret i Dalarna 1531 och Dackefejden 1542-43) som drabbade Gustaf Vasas regim. Av upproren var den småländska Dackefejden, som ej var utan internationella kopplingar, farligast. En ny korkoordning utfärdas 1540 och 1541 kommer den första svenska bibelöversättningen; 1548 blir Nya Testamentet översatt till finska. Med Västerås arvförening 1544 blir Sverige ett arvrike: frihetskämpen/upprorsmakaren från 1521 har etablerat det svenska kungarike, som än idag är vårt. Det blir hans viljestyrka, hans intresse för både helheter och detaljer och hans förmåga att styra genom kyrka och fogdar, som lägger grunden till den svenska nationalstaten. 


Försiktig utrikespolitik

Gustaf Vasa förde en försiktig utrikespolitik, ej utan isolationistiska inslag – dock inträdde han 1533-1534 på Kristian III:s sida i den s.k. Grevefejden, i grunden dels en dansk inrikeskonflikt där ett parti ville återinsätta Kristian II på tronen och som stöddes av Lübeck, dels en konflikt mellan denna stad och holländarna som utmanade lübeckarnas handelsintressen; Gustaf Vasa såg i konflikten en möjlighet att bryta det handelsmonopol han tvingats lämna Lübeck i samband med stadens stöd i Befrielsekriget, något som han också uppnådde. Både Befrielsekriget, Grevefejden och upproren visade en allvarlig brist i Sveriges förmåga att föra krig: de landskapsvisa folkuppbåden med ursprung i vikingatidens förhållanden var inte effektiva nog för den nya tidens krigföring och utländska legotrupper alltför dyra. Redan 1534 hade det s.k. äldre indelningsverket upprättats: den som kunde skaffa häst och utrustning och själv – eller genom inhyrd s.k. sventjänare – ställde sig i Kronans tjänst som ryttare fick skattebefrielse för sig och sin gård. 1544, sedan Dackeupproret tvingat Gustaf Vasa att till höga kostnader värva legotrupp från Tyskland, träffade kom kungen överens med landskapen, att de skulle hålla ett visst antal inhemska knektar, sammanförda i förband om vanligen 300 – 400 man som kallades fänikor.
    Gustaf Vasa var en hårdför härskare och det heter ofta att han styrde Sverige som hade det varit hans privata företag. Så må vara, men hans regeringstid präglades efter Dackeupproret av stabilitet, god hushållning och allt bättre statsfinanser där sinnebilden blivit ”Herr Eskils gemak” i slottet Tre Kronor i Stockholm där rikedomarna samlades. Han förde en försiktig politik mot alla de tre farliga grannarna: Ryssland, Danmark och Lübeck.


Ryska kriget

När Ivan IV (den ”förskräcklige”) 1537 tillträtt tronen i Moskva sluter Sverige avtal om fred med Ryssland i 60 år; avtalet anger att tio år senare reglering av den oklara gränsen efter freden i Nöteborg 1323 skall ske. När tiden är inne förklarar Gustaf Vasa att han önskar att gränsregleringen skall äga rum vid ”ett lägligare tillfälle”.  Förhållandet till Ryssland utvecklas nu allt sämre, inte minst på grund av att lokala ståthållare på båda sidorna företar osanktionerade härjningståg över gränsen.
    År 1554 anländer en rysk delegation till Stockholm som klagar på att svenskarna uppburit skatt i 20 ryska socknar men Gustaf Vasa förklarar indignerat att han ej ens känner till att dessa socknar existerar; senare kastar han ett övermodigt uppträdande sändebud från ståthållaren i Novgorod i fängelse efter att ha förklarat vederbörande vara spion. Sedan den svenske ståthållaren på Kivinäbb, ett träfäste vid gränsen (vid Systerbäck på Karelska näset) gjort en räd in på ryskt område, anfaller ryssarna med 8 000 man. Nu råder fullt krig men Sverige har endast 1 000 man till Finlands försvar.
    Den 11 mars 1555 avgår 500 svenskar med seger över 12 000 ryssar i slaget vid Kivinäbb. Svenskarna var försedda med ett överlägset artilleri vars välriktade eld gjorde att ”fjädrarna rök om bojarernas huvudbonader”. God effekt hade också muskötbeväpnade svenska skidlöparförband. Senare gör svenskarna ett misslyckat försök att erövra den ryska fästningen Nöteborg vid Ladoga. I januari 1556 går en väldig rysk styrka – enligt svensk uppskattning 150 000 man, enligt moderna beräkningar dock högst 25 000 – mot Viborg. Utanför staden står ett växlingsrikt slag, som slutar med att ryssarna viker tillbaka. Gustaf Vasa som plågas svårt av kriget och dess kostnader, anser att han behöver 22 000 fotsoldater och 8 000 ryttare till Finlands försvar men kan inte bringa upp antalet trupper till mer än ca. 8 000 man, nästan uteslutande fotfolk. Fred sluts den 2 april 1657 efter förhandlingar i Moskvar. Ivan IV får inskrivet en svensk ursäkt för fredsbrottet och skänker nöjd en guldkedja till den svenske chefsförhandlaren ärkebiskop Laurentius Petri samt frihet utan lösen till 20 svenska krigsfångar; tsaren nedlåter sig emellertid inte att själv underteckna fredsdokumentet utan överlåter detta till ståthållaren i Novgorod – detta för att markera sin ståndpunkt att Sverige inte stod på samma statsrättsliga nivå som Ryssland.

 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |