Halleberg 

Av Johny Lindell 

 

Några tankar kring det berg vid vars fot Götiska Förbundet höll några av sina 

första Förbundsting. Detta var åren 1819, 1820 och 1821. 

 

Halleberg är ett s.k. platåberg bildat under samma förhållanden och tidsrymd 

som våra övriga västgötska platåberg t ex Hunneberg, Billingen, Kinnekulle och 

Mösseberg. Platåbergen bildades för mer än 500 miljoner år sedan och blev kvar 

när senaste inlandsisen drog sig tillbaka för c:a 12000 år sedan. 

 

 

 

Bergen består av bergarter lagrade i tydliga skikt

 

Vi har ett minnesord för att komma ihåg de olika bergarterna – USA kl T(re). 

Räknat nerifrån är det: urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer, trapp 

(diabas). Urberget består här av götagranit i ett plant lager som ovanpå sig har de 

sedimentära bergarterna och toppas av trapp. Trapp är lokalt utryck för denna 

typ av diabas. Diabasen är magmatisk och trängde upp genom de lagrade sedimentära 

arterna för c:a 200 milj. år sedan och blev till ett hårt lock. Den tidigaste 

sedimentära bergarten, sandstenen, tillkom för c:a 500 milj. år sedan. Diabasens 

hårdhet beror på avkylningshastigheten. Inlandsisen kunde därför bryta diabastäcket 

och erodera bort även sedimenten mellan de nuvarande platåbergen. 

 

 
Hallsjön. Foto: Birgitta Lindell.   

 

Halleberg är inte lika tillgänglikt som grannberget Hunneberg men det går att 

åka upp via Storegårdsklev i sydväst. Från Vänersborg går det turistturer s.k. ”Älgsafari” 

till Halleberg. 

 

Det finns endast en sjö, Hallsjön, som är smal men tre kilometer lång. Det 

finns ytterligare ett par s.k. klev där mindre vägar eller stigar leder upp. Björndalsklev 

i söder och Skytte klev i öster samt Björkås trappa. 

 

 

 

Fornborg 

 

På grund av bergets branter och otillgänglighet blev det Skandinaviens största 

fornborg, omfattande runt 20 km². Vid Storegårdsklev finns befästningsvallar, tre 

stenvallar, på totalt 1800 meter. Den längsta är 700 meter. De mindre klyftorna, 

kleven, har också vallar där man förutom sten använt stockar. Platån var därmed 

lättförsvarad genom att där fanns vatten, fisk och jaktbyte samt att man kunde 

medföra sin boskap och klara sin försörjning i flera år. 

Fornborgen anlades på 400-500-talet och har utnyttjats som sådan ända fram 

till slutet av 1700-talet. I början av 1500-talet klarade man en belägring i sju år. 

En del av berget kallas Häcklan och det var där Oden eller Häcklaman som 

han också kallades satt vid sitt Valhall. På Häcklan finns ”dödsbänkarna” där 

Odens krigare satt och drack mjöd innan de kastade sig ut i strid. 

 

 
Ättestupan, Hallebergs sydbrant. Foto: Johny Lindell.   

 

En 60 m hög brant vid Häcklan kallas ”Ättestupan”. Nedanför fanns förr 

Odens damm vid Hästevads stenar, domarring samt en ganska stor gravhög. Troligen 

har här varit minst två domarringar, en lär avlägsnats i samband med bygget 

av intilliggande järnväg. Odens damm växte delvis igen och 1925-26 lades 

dammen igen för att underlätta bebyggelse. 

 

 

Naturreservat 

 

Halleberg är idag naturreservat. Korrekt uttryckt är det två olika naturreservat, 

dels Halle- och Hunnebergs platåreservat, dels Halle- och Hunnebergs rasbranter. 

Artrikedomen är störst utmed rasbranterna. Berget sticker ut i Vänern 

och på nordspetsen, Predikstolen, 80 meter över vattnet har man vidunderlig utsikt. 

 

 
Utsikt från Predikstolen. Foto: Birgitta Lindell.   

 

Rasbranterna är ganska orörda, går inte att odla och det är svårt att avverka 

den skog som finns där. Därmed har vi här gammal skog, urskog, där träden växer, 

faller och får brytas ner av naturens egna krafter. Här trivs insekter, skalbaggar m 

fl djur. Branternas ekosystem är det vanliga barrskogssystemet med inslag av björk, 

ek, lönn och rönn. På de extrema lutningarna växer bara lavar/mossor. Klippavsatserna 

ger skyddade häckningsplatser för många fågelarter inte minst rovfåglar 

som t ex Ormvråk. Bland de nedrasade stenblocken vid branternas fot finns god 

tillgång på bytesdjur för rovfåglarna. Svampar hjälper till att bryta ner gammal 

växtlighet och gynnar den biologiska mångfalden. 

 

Försurningen har varit ett stort problem på berget. Det finns tecken på försurning 

även idag, men det är inte längre ett aktuellt problem på grund av renare 

nederbörd. 

 

Bland västgötabergen så finns det de som har diabashätta och de som inte har. 

Det mest kända berget utan diabashätta är Lugnåsberget som är känt för sin 

kvarnstenstillverkning. Alla de stora platåbergen har diabashätta. 

Halleberg har en gång legat, före senaste istiden, under havsytan. 

Halle- och Hunneberg är väl värda ett besök. 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |