Från medeltida rike i Europas utkant
till nationalstat, del 2

 

Av Bengt P Gustafsson

 

Vasasönernas expansion på andra sidan Östersjön

När den livländska ordensstaten (i nuvarande Estland och Lettland) föll sönder fruktade såväl den tyskbaltiska adeln som städernas borgerskap att hamna under Ryssland. Redan i Gustaf Vasas sista regeringsår hade propåer om skydd lämnats till hertig Johan (som innehade Finland) och Gustaf Vasa. Den senare var emellertid efter det ryska kriget ointresserad av sådana engagemang i rak motsats till sonen Erik, sin efterträdare. Denne svarar ja på önskemålen från andra sidan Östersjön att ställa sig under svenskt beskydd varpå borgerskapet i Reval (nuvarande Tallinn) och ridderskapet i de tre nordestniska länen Harrien, Wierland och Jerven svär Erik XIV trohet. I april 1561 landstiger en svensk här under Klas Kristersson Horn i Reval, som skall förbli i svensk hand till 1710.
    I Estland är den politiska situationen komplicerad. Från öster är det ryska trycket stort – och från söder vill Polen expandera. Danmark innehar den stora ön Ösel och en del angränsande områden på fastlandet. Bland ordensriddarna finns en grupp som önskar återupprätta ordensstaten men som vasall till Polen. En av ordensriddarna, Kaspar von Oldenbokum, genomför 1565 en kupp mot den svenske kommendanten i Pernau; han bjuder in till fest och när den överförfriskade svenske kommendanten somnat, smyger man in i dennes rum, stjäl nyckeln till stadsporten som öppnas för en grupp ordensriddare som rusar in i staden och hugger ned den svenska besättningen. Någon månad senare belägrar Oldenbokum Reval. I lägret håller man fest och under denna gör den svenske kommendanten i Reval, Henrik Klasson Horn, ett utfall som blir så framgångsrikt att Oldenbokum stupar och belägrarna tar till flykten. Påföljande år landstiger starka svenska trupper på Ösel som förhärjas illa. På väg till Reval blir emellertid svenskarna överfallna av polacker och kan rädda sig endast genom en flykt där allt rövat gods faller i polackernas händer.
    Under denna tid har Sverige också krig med Danmark, Nordiska Sjuårskriget 1563 – 1570 och Erik XIV blir avsatt av sina bröder. Johan III efterträder sin bror och detta innebär att konflikten med Polen avbryts; Johan III är förmäld med Katarina Jagellonica, en polsk prinsessa. Någon framgångsrik samverkan mot Ryssland lyckas dock ej svenskar och polacker åstadkomma. 
    Samtidigt som striderna rasar mellan svenskar, ordensriddare, polacker och danskar pågår krig mellan Ryssland och Polen. Är 1570 sluter polacker och ryssar stillestånd på tre år och ryssarna får fria händer mot svenskarna. En härsmakt på 10 000 man, enligt vissa uppgifter 25 000 man, tränger in i Estland, där Klas Åkesson Tott endast har 785 knektar till försvar. Förstärkningar anländer och ryssarna drar sig tillbaka. De kommer dock åter både 1571 och 1572. Kriget förs med outsäglig grymhet, inte bara mot civilbefolkningen utan också mot de fångar som tas. Ett exempel på detta är ryssarnas behandling av den svenska besättningen på fästningen Weissenstein, ett tiotal mil sydost om Reval. Denna stormas den 1 januari 1573. De svenskar som inte stupade under stormningen hängs upp på en stock. Under denna tänds en brasa och svenskarna, bland dem kommendanten Hans Boije, blir sakta levande stekta över den öppna elden. Senare samma år överrumplar vid Lode, ca. 10 mil sydväst om Reval, 5 000 svenskar en styrka på 17 000 ryssar, överlastade med gods från några månaders plundringståg på den estniska landsbygden. De ryssar som ej huggs ned skingras och senare säljer de svenska soldaterna det ryska rövargodset till vrakpriser på gator och torg i Reval.


Fred med Ryssland

Svenskarna får efterhand övertag i kriget mot ryssarna under den utomordentligt skicklige Pontus de la Gardie. Den 6 september 1581 stormar svenskarna den starka fästningsstaden Narva efter några veckors belägring då inte mindre än 5 000 skott avfyrats. De svenska trupperna är utlovade – enligt tidens sed – 24 timmars fri plundring när staden tagits genom storm. Fruktansvärda scener utspelas och mer än 2 000 av stadens invånare förlorar livet. Anders Anderssons västgötafänika, som deltog i stormningen och som efteråt lades in som garnison i Narva fick, förutom vad var man kunnat röva, 242 daler i ”stormpenning” – hövitsmannen fick 10 daler, varje knekt 1 daler, befälet 2 – 5 daler var och predikanten (!) 3 daler.
    Kriget med Ryssland avbryts av ett antal stillestånd men 1595 sluts fred i Teusina där ryssarna erkänner Sveriges innehav av Estland fram till Narovafloden. Vidare regleras gränsen mellan Finland och Ryssland som dras från Systerbäck på Karelska näset över sjöarna Saima och Enare träsk upp till en punkt tre mil öster om Varangerfjord vid Ishavet. Handelsförbindelserna regleras och Sverige tillerkänns beskattningsrätt över ”sjölapparna” vid Ishavet.


Nordiska sjuårskriget 1563 – 1570 inleder Sveriges mer än hundra år av krig

När den utrikespolitiskt försiktige den 16 juni 1560 höll ett känslomässigt avskedstal till ständerna som samlats på Stockholms slott,  säger han bl. a.:

Jag vet att jag i mångas ögon varit en hård konung. Men de tider skola komma då Sveriges barn skulle wilja rifva mig opp ur mullen, stode det i deras magt.

Redan några år senare var Sverige under hans son Erik XIV indraget i ett förödande krig med Danmark, Polen och Lübeck, Nordiska sjuårskriget. Under de kommande 116 åren, fram till fredssluten 1679  med Danmark, Nederländerna, Brandenburg och ett antal tyska småstater, skulle Sverige ha formell fred endast under 14 år. Det var under denna hundraårsperiod som vår stormaktsställning byggdes.
    Nordiska sjuårskriget har tre, med våra dagars ögon möjligen ”rationella” grunder: danskarnas och lübeckarnas strävan att dominera handeln och bl. a. behärska den svenska saltimporten, den svensk-danska konflikten i Baltikum samt danskarnas aldrig helt accepterade syn på att Kalmarunionen blivit upplöst. Den senare frågan hade också inslag, som i vår tid kan vara svårare att förstå: kung Frederik II av Danmark infogade Sveriges tre kronor i sitt riksvapen och Erik XIV svarade med att infoga Danmarks och Norges vapen i det svenska riksvapnet. Sverige är förhållandevis väl rustat med en armé på 18 000 man fotfolk och 5 000 ryttare och en stor flotta. Till sjöss vinner svenskarna efterhand övertag men vårt land drabbas redan i september 1653 av en allvarlig motgång när kommendanten på Elfsborgs slott dagtingar. Sverige utestängs därmed från import av salt, en livsnödvändig vara. Tack vare Gustaf Vasas förutseende hade dock stora kvantiteter av denna ”strategiska råvara” lagrats upp i stora depåer varigenom saltbrist kunde undvikas. Två år senare, den 28 augusti 1565 intar svenskarna Varberg och har åter kust mot Västerhavet men saltlagren minskar oroväckande fram till 1566 då den svenska flottan lägger beslag på hela den holländska saltflottan, 52 fartyg med 84 000 tunnor salt vilket täckte ett helt års behov i det svensk-finska riket.
    Erik XIV har givit de svenska lanttrupperna en ny – och lovande – organisation men hans eget ledarskap i strid lämnar så mycket i övrigt att önska, att kriget till lands inte kan avgöras med framgång; i slaget vid Axtorna i Halland den 20 oktober 1565 segrar danskarna över en av sin konung övergiven svensk här.
    Varken Sverige eller Danmark har krafter att avgöra kriget till lands. Danmark återtar 1569 Varberg. Den svenska krigsledningen försvåras av kung Eriks sjukdom som slutligen leder till att hans bröder, Johan och Karl, reser upprorsfanan och får honom avsatt 1568. Freden i Stettin den 13 december 1570 blir trots alla motgångar under kriget ej utan positiva inslag, helt säkert därför att den svenska flottan under Klas Fleming länge håller sjön: Elfsborgs slott återlämnas mot en lösen på 150 000 riksdaler och danskarna medger att Kalmarunionen skall förbli upplöst. Svenskarna förklarar sig emellertid avstå från kyrklig överhöghet på Gotland och i Jämtland liksom alla anspråk på Norge och landskapen på den skandinaviska halvön. Både Sveriges och Danmarks konung får fortsatt rätt att använda tre kronor i sina riksvapen. Vid fredsmåltiden efter dokumentens undertecknande, som arrangeras av hertigen av Pommern, arrangeras sittningen så, att det inte går att avgöra vilka placeringar som är finast!
Befolkningarna i gränslandskapen, som härjats hårt av kriget, kan andas ut.


Sverige och Polen under samme konungs spiror

Efter Johan III:s trontillträde vidtar en lugn period mellan Sverige och Polen.  År 1587 väljs hans son Sigismund, som också är svensk kronprins, till konung av Polen. Därmed kan en märklig och apart konstellation skapas under vasasonens spiror: det svensk-finska arvkungariket, det polska valkungariket, det litauiska storfurstendömet och resterna av den tyska ordensstaten. En sådan ”statsbildning” skulle kunna härska i Östersjön och totalt dominera handeln med spannmål, tjära, trävaror, pälsverk och andra varor från slätter och skogar i Polen, Ryssland och det svenska riket varifrån också väldiga mängder koppar skeppades ut. Detta ägde rum i ett tidevarv då mycket förändrades: genom upptäckterna av sjövägarna till Nya Världen och Ostasien växte Nederländerna fram som en dominerande handelsnation, följd av England. Hansan, med Lübeck som dominerande kraft, var på tillbakagång. Den romersk-katolska påvekyrkan och reformationens kyrkor – den evangelisk-lutherska och den reformerta – tävlade om själarna förebådande den våldsamma urladdning som 1618 skulle leda till Trettioåriga kriget. I Sigismunds riken levde ännu religionerna sida vid sida men i hans arvrike glödde misstänksamheten mellan de katolska och de lutherska bekännarna; Johan III:s försök att överbrygga motsättningarna, bl. a. genom införandet av en särskild mässordning, ”Röda boken” hade snarare underblåst motsättningarna än bidragit till samförstånd. Denna kallades av renläriga lutheranska präster för en ”pepprad huggorm”. Åtskilliga av dessa fick en fristad i hertig Karls hertigdöme, andra begav sig till Tyskland
    En källa till särskilt bekymmer var den upplösta Ordensstatens områden. I Polen var de ledande kretsarna mycket irriterade över den svenska framstöten i Estland eftersom man ansåg hela området vara polsk intressesfär. Motsättningarna mellan Sverige och Polen kom i dagen med skärpa när Sigismund efterträdde sin far på Sveriges tron: krav ställdes på den polske kungen att han skulle överföra sina estländska områden från Sverige till Polen, något som naturligtvis mötte omedelbart och hårt motstånd i Sverige. Det som direkt utlöste den kris som skulle leda till krig (visserligen avbrutet av längre eller kortare perioder stillestånd) med Polen fram till 1661 blev Sigismunds strävan att återinföra den romersk-katolska läran i vårt land. Han brann för denna lära, som varit hans moders och i vilken han blivit uppfostrad. Han hade visst stöd av ett antal svenska rådsherrar, som som gärna såg att landets regent huvudsakligen vistades i Polen och därigenom gav dem större inflytande över regeringsärendena i Sverige.


Uppsala möte 1593 – nationell och konfessionell manifestation

Motståndet mot Sigismund och hans planer på att återinföra den romersk-katolska läran i Sverige leddes av hans farbror hertig Karl som starkt stöddes av allmogen och det lutherska prästerskapet. Oron i Sverige var stor för att även vårt land skulle komma att drabbas av den katolska kyrkans värsta avarter: kättarjagande jesuiter och inkvisitionens alla fasor över dem som ville hålla fast vid den evangelisk-lutherska läran.
    För att lösa de kyrkliga frågorna sammankallade hertig Karl till ett möte i Uppsala tidigt 1593 som inleddes på Fastlagssöndagen den 25 februari. Beslutet, när det kom, måste ses som en kraftfull både nationell och konfessionell manifestation av enighet – diskussionerna hade varit både ingående och hårda innan det avslutades och undertecknades den 20 mars. Uppsala mötes beslut innebar att man i Sverige kom överens om att den Heliga skrift är det enda rättesnöret för människans tro, bejakade den Augsburgska bekännelsen och tog avstånd från den romersk-katolska läran. Den nationella uppslutningen förstärktes genom att inte bara de på mötet närvarande underskrev beslutet. Dokument skickades runt på alla håll i riket för underskrift av rådsherrar, adel, präster, företrädare för rikets ständer och härader (d.v.s. allmogen) samt av betydelsefulla personer utanför ständerna: ämbetsmännen i hovkansli och rikets räntekammare samt icke adliga krigsbefäl. På mötet hade den kraftfulle och för den evangelisk-lutherska tron nitälskande Abraham Angermannius valts till ärkebiskop. Betydelsen av Uppsala möte för den svenska nationens tillblivelse kan knappast överskattas.


Kungligt löftesbrott

Hösten 1593 anländer Sigismund till Sverige för att krönas. Han åtföljs av ett påvligt sändebud samt munkar och katolska präster. Vid hans möte med hertig Karl framhåller denne, att Sigismund måste godta Uppsala mötes beslut för att kunna inträda i sitt konungaämbete. Sigismund vägrar och i Stockholm sker ofta ”buller” mellan renläriga på båda sidor under medverkan också av präster.
    På nyåret 1594 är Sigismund i Uppsala för sin fars begravning och sin egen kröning, den senare dock möjlig endast med hertig Karls och riksdagens godkännande. Sigismund och hans följeslagare gör allt för att splittra hertigen från allmogen; detta går dock om intet, trots att bönderna bjuds in till fest på slottet där de ”fylldes med vin”. Den 15 februari samlas en folkmassa utanför hertigens kvarter och kräver att riksdagen hemförlovas såvida Sigismund ej påföljande dag accepterar Uppsala mötes beslut. Sigismund har nu inget val och tvingas avge sin konungaförsäkran enligt de krav som föreläggs honom. I Vatikanens arkiv finns emellertid en handling från Sigismund där han försäkrar att han, när han väl fått makten i Sverige, skulle införa katolsk gudstjänst i vårt land. Återkommen till Stockholm efter kröningen låter han sina följeslagare genast inte bara hålla katolska gudstjänster utan också störa de lutherska gudstjänsterna med ”mycket buller och förargeliga åthävor”.
   

Inbördeskrig

Sigismund återvänder till Polen och Sverige skall nu styras av hertig Karl och rådet. Flera av rådsherrarna står på Sigismunds sida liksom ett antal av kungen utsedda ståthållare. Förhållandena blir allt mer kaotiska och hertigen finner, att han – enligt vad som stadgas i Gustaf Vasas testamente – inte kan göra annat än att inkalla en riksdag. Denna samlas den 29 september 1595 i Söderköping och beslutar att hertigen som riksföreståndare skall styra landet när konungen är i Polen, att katolska gudstjänstlokaler skall stängas, att papistiska präster skall lämna landet inom sex veckor och att alla som tredskas (Sigismunds handgångna män) skall förklaras vara ”riksens oroliga och avsöndrade lemmar”. De kvarvarande nunnorna i Vadstena kloster, som stoppat vax i öronen för att slippa höra predikan enligt den lutherska läran, körs iväg till Birgittaklostret i Danzig.
    Under de kommande åren skärps motsättningarna än mer. På en riksdag i Arboga 1597 får hertigen befogenhet att med vapenmakt hävda Sveriges intressen mot Sigismund. Denne besätter gränsfästena Elfsborg och Kalmar med troget folk och gör en expedition till Finland. De rådsherrar som stöder Sigismund flyr till Polen. Påföljande år kommer urladdningen. Ännu en riksdag, denna gång samlad i Uppsala i februari, avvisar Sigismunds begäran att få den svenska flottan utlämnad. I Polen samlar under våren Sigismund en styrka på 5 000 man och beslagtar en brokig samling nederländska, lübska och engelska handelsfartyg i polska hamnar vars överraskade skeppare tvingas fara till Sverige i trupptransport istället för att segla västerut med polsk spannmål. Sigismund uppbådar också inhemska styrkor till sitt stöd. Sigismunds förhoppningar kommer dock på skam. Den finska styrka som landsätts i Uppland kan inte uträtta något och i slaget vid Stångebro utanför Linköping den 25 september besegras hans trupper av hertigens; i ett avgörande skede vägrar västgötaryttarna att lyda sin befälhavares order att slåss mot sina landsmän och går över till hertigen. Sigismund tvingas, innan han återvänder till Polen för att aldrig mer återkomma till Sverige, överlämna ett antal av sina svenska rådsherrar till hertig Karl. De döms för landsförräderi och avrättas (Lidköpings blodbad).
    Det svenska riket rensas nu från dem som inte stöder hertigen och från dem som inte ansluter sig till den evangelisk-lutherska läran. Det sker metodiskt och hårdhänt men bygger samtidigt också den nationella enhetsstat, som skulle utvecklas till stormakt. Under 1600-talets båda första decennier har Sverige konflikter med växlande framgång på tre fronter: mot Danmark, Polen och Ryssland. Det finns dock en makt som – om än i uppenbart egenintresse – finner skäl att stödja vårt land: Nederländerna, den tidens främsta handelsnation.

 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |