Från första rangens militärmakt
till klientstat och personalunion med Norge

 

Av Bengt P Gustafsson

 

Dückers dragoner blevo kvar som de sista;
men när hösten börjat redo även dessa bort,
i de andras spår, och lämnade scenen tom.

Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad


Uttåget ur Sachsen blir marschen mot Poltava

När Dückers dragoner, ett av tyskar värvat förband i Karl XII:s armé, lämnade Sachsen inleddes också den avgörande fasen i vårt lands förlust av ställningen som stormakt.
    I slutet av första delen av första delen av ” bibliografin ”Karl XII:s levnad” beskriver Frans G. Bengtsson ”det lysande året” när den svenska armén stod i det rika Sachsen. Efter sex långa år hade kungens polska politik nått sitt mål. Sachsens kurfurste August den Starke hade tvingats bort från Polens tron där istället en till Sverige positivt inställd polsk ädling placerats. Danmark kunde ännu, trots sin aktningsvärda flotta, anses tämligen ofarligt då stora delar av dess armé var uthyrd till de mot Frankrike kämpande styrkorna i Spanska Tronföljdskriget. Båda sidor i detta krig hade sökt Karl XII:s bistånd men han bidade i Altranstädt och förberedde sin armé, dåtidens bästa trupper, inför avgörandet mot tsar Peter av Ryssland. Karl XII ”lämnade scenen tom”, enligt Frans G. Bengtsson i motsats till hur hans farfar Karl X Gustaf kunde ha agerat:

… den blixtsnabbe lille herrn skulle satt stopet ifrån sig och med en grymtning av belåtenhet flugit kejsaren i strupen utan ett ögonblicks vidare resonemanger. Fjorton dagar därefter skulle en gigantisk villervalla ha rått i Europa … med obegränsade möjligheter för en man med svärd och förmåga.

    I öster väntade Sveriges öde. Under Karl XII:s år i Polen hade tsaren anlagt sin nya huvudstad St. Petersburg på ännu svenskt område och härjat landsbygden i våra baltiska provinser med brand, plundring och bortförande av tusentals svenska undersåtar i fångenskap. Nyckelfästningen Narva hade fallit redan 1704. Tsar Peter I av Ryssland, som verkligen förtjänar epitetet ”den Store”, hade målmedvetet
 och framgångsrikt modellerat både en ny generation ryska trupper och sin civila administration efter svenska förebilder.
Förvisso var ännu den svenska armén under skicklig ledning och vid jämförelser förband mot förband den ryska överlägsen men den tilltagande ryska militära förmågan och tsarens väldiga resurser i antal människor skulle tillsammans med svenska missgrepp och en förödande vinter visa sig vara mer än vad de karolinska krafterna kunde klara.

Frans G. Bengtsson anger vad som följde:

Farväl, Europa: nu gå vi. Detta är det sista av oss, i dessa trakter, i vår gamla stil: ty nu gå vi mot det som för oss skall bli Ragnarök. Ulven i Sachsen är bunden, så gott banden kunna hålla; men Midgårdsormen vältrar ännu i de yttre mörkren, och mot honom gå vi nu, för att nå vårt ödes fullbordan. Farväl, o Europa, och tack för vadsom varit: ha vi stundom befunnits svåra att ha i maten, är det dock överståndet nu och om framdeles vi svenskar någon gång dyka upp på slagfält här, skall det ske städat och milt, med portföljer, för hållandet av högtidsstal; men med pik och musköt aldrig mera … Vi skola alltjämt åstadkomma en och annan skepnad värd uppmärksamhet, en och annan storhet att för världen betrakta. I blomsterforskning, andeskådning, drillar av blonda nordiska näktergalar, och annat sådant, skola vi ännu kunna framvisa ett och annat förunderligt ting, men sådant skall te sig en smula tunt och substanslöst bredvid det gamla.

Stormaktsexpansion blir klassisk neutralitet

Sveriges stormaktstid var intensiv och våldsam men vårt lands ställning som stormakt hade bräcklig grund: en alltför liten befolkning och alltför liten ekonomi. Betraktat enbart som militärmakt stod Sverige under Trettioåriga kriget och de karolinska kungarnas tid tveklöst på sin tids högsta nivå. Vårt lands maktutveckling gynnades av en sällsynt kombination av grannstaters till del tillfälliga svagheter och ett stort antal egna dugliga ledare – från tronen till långt ned i den militära organisationen. Djärvt, skickligt, målmedvetet och med effektivt utnyttjande av landets alla resurser kunde Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna, två av Europas genom tiderna främsta statsmän, under de avgörande åren för expansionen ge vårt land dess position under 1600-talets europeiska turbulens. Något senare uppsteg den kraftfullt dynamiske Karl X Gustaf på tronen. Han är en av Sveriges främsta fältherrar och hade en sällsynt förmåga att se och gripa gynnsamma tillfällen i flykten. Hans endast sex år långa regeringstid präglades av en stor dramatik som fullbordades i den närmast ofattbara tur som tillfrös sunden mellan de danska öarna. Därmed fick kungen tillfälle att med en ringa styrka – som dock torde ha varit sin samtids främsta trupper – marschera in under Köpenhamn och sedan, efter ett hårdhänt förhandlingsspel, sluta freden i Roskilde den 21 februari 1658 som gav Sverige sitt största omfång.
    Krigsmakten gav den brådmogna svenska stormakten dess ansikte. Gustaf II Adolfs och hans medhjälpare utvecklade det nederländska systemet för infanteriets strid och utnyttjade de egna erfarenheterna av striderna mot det utmärkta polska kavalleriet. Våra trupper uppnådde en dittills osedd nivå för samverkan mellan eld och rörelse – och mellan infanteri, kavalleri och artilleri. De taktiska enheterna gjordes små vilket befrämjade ledning och truppens sammanhållning. Befälstätheten var hög och man förstod att motivera soldaterna. Till sjöss höll flottan, periodvis med svårighet, de livsviktiga förbindelserna mellan hemlandet och krigsskådeplatserna söder om Östersjön öppna.
    Kriget mot Danmark 1676-1679 hade övertygat Karl XI att Sverige måste hushålla med sina knappa resurser. Förödmjukelsen i samband med freden 1679, manifesterad i en stor medalj där Karl XI ses med böjd rygg underdånigt ta emot den av Ludvig XIV på eget bevåg upprättade fredstraktaten mellan Sverige och Danmark, måste ha varit tung. Genom inrättande av en ny försvarsordning – indelningsverket – och förläggning av en stark örlogsflotta till Karlskrona samt fästningsbyggen (fästningsstäderna Göteborg och Narva kan var för sig anses motsvara ett JAS-projekt) gav Karl XI Sverige ett försvar som skulle visa sig segt nog att uthärda två decenniers krig mot tidvis halva Europa men ändå kunna behålla rikets kärnländer Sverige och Finland. I slutet av Karl XII:s tid var Sverige angripet av Ryssland, Sachsen, Polen, Danmark, Brandenburg/Preussen och Hannover/England.
    Krigen under Karl XII:s tid knäckte Sverige som stormakt men det var inte Sverige som var angripare. Under 1690-talet hade Danmarks kung, Rysslands tsar och Sachsens kurfurste, tillika vald konung av Polen, konspirerat mot Sverige. I den livländska adeln, som med ogillande såg sin ställning försvagas och den svenska regeringsmaktens allt hårdare grepp, fanns på sina håll mycket stark motvilja mot Karl XI. Den främste företrädaren för denna balttyska opposition var Johan Reinhold Patkull vars politiska arbete kan ses som något av ett smörjmedel för de tre nämnda furstarnas planer mot vårt land. Mindre än en vecka efter det att Karl XI avlidit skickades från Köpenhamn ett sändebud till de övriga furstarna med bud, att nu vore det dags att öppna fientligheterna mot Sverige. Tsar Peter av Ryssland svarade dock, att han först måste avsluta sitt krig mot Turkiet. År 1699 var han redo. Fientligheterna inleddes med att Danmark anföll Schleswig-Holstein, förbundet med Sverige som jämte sjömakterna och ett antal tyska stater var skyddsmakt för det lilla hertigdömet söder om Danmark. En svensk kår om fyra infanteriregementen sändes 1699 till hertigdömets hjälp och sommaren 1700 landsteg svenska trupper vid Humlebäck söder om Helsingör med eldunderstöd av svenska, holländska och engelska örlogsskepp. Danmark tvingades till fred men ungefär samtidigt trängde ryska trupper in i Ingermanland och Estland och Riga hotades av kung Augusts sachsiska trupper.
    Inom loppet av ett år kastade Karl XII både ryssar och sachsare tillbaka över gränserna; segern vid Narva den 20 november 1700 och övergången av Düna den 2 juli 1701 är spektakulära exempel på den karolinska arméns överlägsenhet och taktiska förmåga. Kanske låg i dem också fröet till Karl XII:s senare misslyckanden. Hans föreställning att August II skulle tvingas bort från den polska tronen ledde till sex långa års strider i Polen, en tid som tsar Peter utnyttjade till att bygga ut och träna sin krigsmakt samt att erövra stora delar av de svenska östersjöprovinserna där han på formellt ännu svensk mark grundade en ny huvudstad, S:t Petersburg. Karl XII:s först år 1707 inledda ryska fälttåg slutade med katastroferna i Ukraina, nederlaget i slaget vid Poltava den 28 juni följt av kapitulationen vid Perevolotjna två dagar senare. Kungen räddade sig till Turkiet där han inledningsvis hade viss framgång i sin politik att få till stånd ett nytt krig mot Ryssland. När han återkom till hemlandet 1715 återstod i praktiken inte annat än ett de inre linjernas försvar, dock ej utan offensiva företag mot Norge både 1716 och 1718.
    Stormaktsställningen bröts symboliskt med skottet vid Frederiksten den 30 november 1718 men ännu i tre år kämpade landet vidare; frederna kom efterhand och först 1721 slöts freden med Ryssland. En ofta förbisedd effekt av stormaktssällningens förlust är, att den svenska krigsmakten fortsättningsvis i allt väsentligt hänvisades till inhemska manskapsresurser – indelta och värvade. De sista betydande värvningarna av utländskt manskap skedde inför Karl XII:s ryska fälttåg 1707.
    Det finns drag i både Karl XI:s och Karl XII:s politik som för tankarna till senare tiders klassiska svenska neutralitetspolitik: en ovilja till alltför bindande förpliktelser mot andra stater: skyddsfördraget för Holstein-Gottorp är ett av få undantag som dock har stark prägel av svenskt egenintresse.
    Redan under de sista krigsåren mot Ryssland, efter Karl XII:s  död och sedan fred slutits med Hannover/England, uppträdde den engelska flottan i Östersjön som påtryckning mot alltför vidlyftiga planer från tsar Peter mot vårt land. I slutet av  1730-talet blev det utländska inflytandet på vårt lands politik så påträngande, att det bidrog till att Arvid Horn tvingades bort från regeringsmakten; denne f d kapten för Karl XII:s livdrabantkår hade under Frihetstidens första decennier klokt, förtjänstfullt och framgångsrikt lett det krigströtta Sveriges återhämtning. Främst Frankrike och Ryssland lade sig i den svenska inrikespolitiken genom att stödja Hattpartiet (Frankrike) och Mösspartiet (Ryssland). Icke blott franskt och ryskt guld gödde nu de svenska politikernas börser: emellanåt fann även andra mynt sin väg till villiga svenskar.
    Den svenska politiken blev nu utpräglat revanschistisk visavi den nya huvudmotståndaren i östersjöområdet, Ryssland. En given bundsförvant i denna politik fanns i Karl XII:s tidigare allierade, Turkiet.
    De nya makthavarna – Hattpartiet – kastade in ett oförberett Sverige i ett våghalsigt revanschkrig 1741-1743 mot Ryssland. Genom att säga sig stödja en av de ryska tronpretendenterna, prinsessan Elisabet, trodde man sig kunna återfå delar av de förlorade gränsområdena mot Ryssland. Elisabet tog emellertid kronan av egen kraft och ville därefter inte kännas vid några löften till politiker borta i Stockholm. Ryska trupper gick till anfall. Kriget ledde till en förödmjukande svensk militär katastrof med outsägliga lidanden för de vanskötta trupperna som trots alla bedrövelser någon gång fick tillfälle att visa prov samma förmåga som tidigare svenska soldatgenerationer.


Massaker på Norrmalmstorg

Våren 1743 var Sveriges läge outhärdligt. Ryssarna hade ockuperat Finland. Ett tronföljarval stod för dörren ty äktenskapet mellan Karl XII:s 1741 avlidna syster Ulrika Eleonora och Fredrik I hade varit barnlöst. Starka krafter, inte minst bland allmogen, ville utse kronprins Fredrik av Danmark men resultatet av det misslyckade kriget mot Ryssland pekade i annan riktning: kejsarinnan förordade Adolf Fredrik av Schleswig-Holstein som var farbror till en nyligen utsedd rysk tronföljare. Vid fredsförhandlingarna kopplade ryssarna samman tronföljarfrågan med hur stora delar av Finland som kunde återlämnas. I detta läge växte ilskan mot Hattarna och regeringen. Oron blev särskilt stor i Dalarna, dit regeringen sände en emissarie för att lugna känslorna. Av personliga skäl valde denne att istället underblåsa stämningarna för den danske kungen.

 
Rysk hjälpkår till Norrköping

Efterspelet till händelserna på Norrmalmstorg – Stora Daldansen – får närmast karaktär av fredsmission. Visserligen avrättas sex av upprorsledarna och andra döms till spöstraff och fängelse men den militära expedition som sänds till Dalarna – skaraborgare, elfsborgare samt något rytteri från Västergötland och Småland – går i försoningens och mildhetens tecken. Trupperna uppträder på ett sätt som inte provocerar och varken strider eller oroligheter följer. Vårt land undgick att drabbas av ett inbördeskrig, i vars sår den svidande sältan av en möjlig utländsk militär intervention kunnat förvärrat smärtan.
    Tronföljarvalet hade ackompanjerats av frikostiga mutor från Danmark och Ryssland. Danskarna var förbittrade över utgången och hotade med krig. De upplever ånyo hotet om inringning när furstehuset Holstein-Gottorp lieras med Sverige. Då sänds en rysk hjälpkår, oombedd, till Norrköping på hösten 1743. Den ryska flottan uppträder hotande i södra Östersjön men danskarnas krigslust försvinner inte förrän den svenske tronföljaren Adolf Fredrik avsagt sig sina anspråk på hertigdömet Schleswig-Holstein. De 11 000 ryssarna får emellertid inga order att resa hem. Först när det rapporteras till kejsarinnan Elisabet i St. Petersburg, att stämningen i Sverige blivit så irriterad att den nyvalde tronföljarens ställning hotas, dras ryssarna tillbaka. I kyrkoarkivalierna för St. Johannes’  församling i Norrköping finns en from anteckning av lättnad från 1744:

Den 5 juni avtågade de 4 här å orten inkvarterade regementer ryssar, då de till landets märkeliga tunga här legat mer än åtta månader. Herren låte oss aldrig mer se detta folket, varken som vänner eller ovänner!
    Närvaron av en rysk ”hjälpkår” i Östergötland är ett tragiskt uttryck för Sveriges svaghet under Frihetstiden, en epok som ibland framställs i förklarad demokratisk dager. Förvisso hade ett litet ledande skikt frihet att under parlamentariska former ta beslut inom de ramar det utländska inflytandet och de begränsade resurserna tillät men friheten från enväldet, som under de inledande åren givit lovande framgångar, skulle under bestickningsbenägna politiker slutligen leda vårt land till nya katastrofer.
    Blott drygt tio år efter kriget i Finland kastar Hattarna vårt land in i ett nytt krig, nu i koalition med Ryssland, Österrike och Hannover/England mot Fredrik II:s Preussen. Den svensk-ryska alliansen vill också spärra Öresund för Englands och Nederländernas flottor, något som strider mot danskarnas intressen. En svensk-rysk eskader ankrar upp utanför Dragör till danskarnas förtvivlan: inga uppmaningar till de ”omaka” bundsförvanterna att förlägga sina skepp till svenskt vatten hjälper! Både till lands och sjöss visar de svenska soldaterna åter prov på framåtanda och krigsduglighet, både i småstrider och i en träffning på Stettiner haff där svenska roddfartyg besegrar den preussiska flottan. Dock håller den svenska ledningen inte måttet. Brist på penningmedel och i truppernas utrustning försvårar operationerna. Hoptals lämnar officerarna sina förband för att fara hem till riksdagens debatter.  Fredrik II försvarar på ett glänsande sätt sitt rike och när den ryska kejsarinnan avlider och efterträds av en tsar som beundrar den preussiske kungen, bryts koalitionen upp. Vår regering tvingas på ett närmast förödmjukande sätt vädja till den svenska drottningen, Fredriks syster, att hos sin bror utverka milda fredsvillkor.


Gustaf III räddar Sverige

Mot slutet av Frihetstiden hade det utländska inflytandet över svensk politik vuxit till sådan nivå, att Sveriges säkerhet hotades. Mycket talar för att vårt land likt Polen 1772 skulle ha styckas av sina grannar, i vårt fall av Ryssland, Preussen och Danmark. Gustaf III, som tillträtt tronen 1771, insåg faran och planerar att med trupper från Finland och Skåne störta regeringen. Kuppen genomförs i Skåne men de finska trupperna stoppas av motvind. Regeringen får kännedom om vad som sker och förbereder motåtgärder. Med sitt livgardes hjälp iscensätter Gustaf III i sista stund och på ett sätt värdigt en ”teaterkung” den statsvälvning som räddar både honom och riket. Dagen för statsvälvningen, den 19  augusti 1772, får räknas som lika betydelsefull i Sveriges historia som t. ex. den 6 juni 1523 (då Gustaf Vasa valdes till kung), den 20 mars 1593 (Uppsala mötes beslut i religionsfrågan), den 7 september 1631 (segern vid Breitenfeld då Sverige trädde in i stormakternas krets), den 30 juni 1709 (då den karolinska armén kapitulerade vid Perevoltjna efter slaget vid Poltava) och den 21 augusti 1810 (då marskalk Jéan Baptiste Bernadotte valdes till kronprins – den blivande Karl XIV Johan).
   Under Gustaf III tillbakaträngdes det utländska inflytandet över Sverige. En förutsättning för detta var att krigsmakten återfick sin slagkraft. Gustaf III ägnade särskild uppmärksamhet åt sjöförsvaret. Under stormaktstiden hade sjöstridskrafternas främsta uppgift varit att hålla förbindelserna över Östersjön öppna för transporter av trupp och underhåll till de offensiva krigsföretagen på andra sidan havet. Sedan Ryssland blivit en östersjömakt växte behovet av att skydda vårt land mot invasionsföretag och härjningståg mot kusterna. Under Gustaf  III:s tid fick Skärgårdsflottan – Arméns flotta – en strategisk betydelse jämförbar med Örlogsflottans och landtruppernas. Under 1780-talets första hälft pågick det kanske mest intensiva flottbygnadsprogram som någonsin genomförts i Sverige. På tre år byggdes tio 62-kanoners linjeskepp och lika många 40-kanoners fregatter och ett stort antal skärgårdsfartyg. Likväl var den svenska flottan underlägsen både den ryska och den danska vad gäller antalet deplacementston: 66 000 för den svenska, 87 000 för den danska och 110 000 för den ryska.
    Örlogsflottan av seglande skepp för operationer ute till havs kompletterades med en skärgårdsflotta av roddfartyg. Trots anmärkningsvärda satsningar växte hotet från framförallt den ryska sjömakten. För rikets försvar hade en kraftfull samverkan mellan arméförband och skärgårdsflottan längs Finlands sydkust strategisk betydelse. Förtjänstfullt utvecklades en svensk förmåga till amfibiekrigföring, bl.a. med specialbyggda farkoster för landsättning av artilleri. Skärgårdsflottans styrka låg i kanonslupar och kanonjollar – flytande lavetter – som visade sig så välkonstruerade att de fick stå modell för konstruktioner i andra stater. Skärgårdsflottans befäl, vars befäl till övervägande del utgjordes av ofrälse officerare och underofficerare, uppnådde mycket hög professionalitet.


Utrikespolitiska initiativ

Efter ett antal ”lyckliga år” med framgångar både på kulturens och näringarnas område börjar det gå dåligt för Gustaf III. Särskilt adeln är missnöjd med hans styre På klassiskt sätt och med en återupprättad krigsmakt ser då Gustaf III ett utrikespolitiska initiativ som en möjlighet och ett rimligt mål kunde vara att erövra Norge från Danmark. Krigsplanen upprättar han personligen tillsammans med generalen Johann Christopher Toll och amiralen Gustaf af Trolle: örlogsflottan skulle överraskande attackera Köpenhamn, stänga in den där liggande och oförberedda danska flottan och sedan landsätta 10 000 man på Själland. Tre svenska armékårer skulle samtidigt gå in i Norge. Utan försäkringar från Ryssland vågar han emellertid inte börja  något krig. Vid ett möte i Fredrikshamn mellan kungen och kejsarinnan Katarina II av Ryssland förklarade emellertid den senare, att hon vid en sådan svensk aggression skulle stödja danskarna och planen föll därmed, enligt vissa uppgifter till både Tolls och Trolles lättnad. Gustaf III och Katarina II möts inte mindre än tre gånger. Hon vill ha lugn i Norden för att kunna sköta konflikt och krig med Turkiet. I brev till sina utländska vänner, bland dem kejsar Josef II i Wien kritiserar kejsarinnan Gustaf III:s fåfänga, hans intresse för etikettsfrågor samt hans och de medföljande svenskarnas pinsamma upptagenhet med sin klädsel, där den av konungen anbefallda ”svenska dräkten” utsätts för särskilt hån.


Maskirovka*) vid Vuolteensalmi i Puumala inleder krig mot Ryssland
Det råder nog ingen tvekan om, att Katarina II anade att Gustaf III hyste aggressiva tankar även mot Ryssland. I ett av sina brev skriver hon: Börja kriget få vi ej, därför att om han anfaller oss, han icke får någon hjälp av svenska nationen. … Jag ämnar därför lämna honom god tid att göra dumheter, förstöra pengar och ta upp sitt bröd. Den svenska författningen medgav inte att kungen började anfallskrig utan riksdagens samtycke och Gustaf III måste därför finna en lösning som inte utmålade Sverige som anfallande part. Kungen skulle dock visa sig bemästra denna svårighet.
    Som ett led i sin avsikt att manipulera författningens förbud mot kungliga anfallskrig, beställde Gustaf III 1788 hos operaskräddaren Lindblad kosackuniformer. Dessa skickades över till  överste Hastfehr, chef för trupperna i Savolax för ”användning enligt order”. Denne hade order att anfalla över gränsen vid Puumala i djupaste Savolax den 1 juli och som förevändning skulle ”maskirovkan” iscensättas natten mellan den 27: med 28 till kosacker utklädda savolaxare under major Jägerhorn skulle angripa en svensk postering angripas!

*) Rysk militärterm för vilseledning
    Underrättelser ingick emellertid genom en bonde, att en rysk patrull uppehöll sig i området. I sin krigsdagbok anger Jägerhorn att en patrull utgick från Vuodeensalmi mot ryssarna och att en kort eldstrid mellan denna och ryssarna ägde rum. De till kosacker utklädda svenskarna, om vilka naturligtvis ingenting nämns, kunde dra sig tillbaka. Ryska källor hävdar dock, att striden ägde rum med ”de svenska kosackerna”. Under alla förhållanden hade Gustaf III fått förevändningen för sitt krig.


God plan misslyckas

Den svenska planen gick ut på att vår starka skärgårdsflotta skulle landsätta 40 000 man vid Oranienbaum nära St. Petersburg på sydsidan av Finska viken. Andra svenska trupper skulle framrycka från Kymmenedalen mot Viborg. Ryssarna antogs ha 15 000 man i huvudstaden och 5 000 i Viborg. Allt hängde på att den svenska örlogsflottan under kungens bror, hertig Carl, skulle besegra den ryska så att vattnen öppnades för skärgårdsflottans mindre fartyg.
    Den 17 juli 1788 mötte den svenska örlogsflottans 15 linjeskepp och 5 fregatter den ryska som hade 17 linjeskepp och 8 fregatter. Svenskarna hade grövre och mer snabbskjutande kanoner och vann efterhand visst övertag men hade efter ca fem timmars strid i stort skjutit slut på sin ammunition och slaget slutade oavgjort men båda sidor tillskriver sig segern. I St. Petersburg och Helsingfors firas Te Deum. Operativt var utgången ett svenskt bakslag och kriget gick därefter i stå. Ryssarna kan dra till sig förstärkningar och vårt land tvingas nu kämpa en förtvivlad kamp mot den ryska stormakten. Över hundra finska officerare gör uppror (Anjalaförbundet) och vill lösgöra Finland från Sverige. Samtidigt förklarar Danmark krig. Gustaf III beger sig över till Sverige och avvärjer det danska anfallet. Storbritannien, Preussen och Turkiet erbjuder medling men kejsarinnan är kallsinnig. Efter växlingsrika strider både till lands och sjöss vinner den 9 juli 1790 den svenska skärgårdsflottan en avgörande seger vid Svensksund varefter fred kan slutas i Värälä den 14 augusti utan landavträdelser. Kriget hade inte förlorats men misslyckats.


Sverige förlorar Finland

Med Franska revolutionen 1789 inträder en ny tid i Europas historia. De gamla staterna kastas in i en virvel av omskakande händelser. För Sveriges del är det dock tämligen lugnt de första åren, något som emellertid kunnat ta en annan vändning om ej Gustaf III:s planer att leda en kontrarevolutionär armé uppför Seine för att återställa ordningen fått ett brådstörtat slut genom skottet på Operan 1792.
     Efter Gustaf III:s död håller förmyndarregeringen för Gustaf IV Adolf en försiktig kurs,  något som kungen efter sin myndighetsförklaring 1796 inledningsvis fortsätter, till del i samverkan med Ryssland och Danmark. Under 1800-talets första år sjunker vårt land emellertid allt djupare in i motgångarnas mörker. Gustaf IV Adolf när ett personligt hat till kejsar Napoleon av Frankrike och kastar in Sverige på de allierades sida. Vi saknar dock resurser att delta i stormakternas våldsamma kamp om världsherraväldet. 
    Gustaf IV Adolfs val av sida i konflikten kan – med tanke på det slutliga utfallet av epokens omvälvningar – kanske inte kritiseras men väl hans inkompetens, bristfälliga ledarskap och åtskilliga halsstarriga beslut. Hans historia är skriven av hans politiska motståndare men utan tvivel måste utgången av det olyckliga kriget mot Ryssland 1808-1809 i huvudsak tillskrivas honom. 


Klientstat

Vid freden mellan Frankrike och Ryssland i Tilsit i början av juli 1807 delas Östersjöområdet upp mellan de stora makterna: Napoleon skänker tsar Alexander det svenska Finland under det att Danmark, vars goda flotta Frankrike behöver för att ersätta förlusterna vid Trafalgar två år tidigare, blir fransk intressesfär. Överenskommelsen i Tilsit 1807 – en föregångare till Molotov-Ribbentroppakten 1939 –  materialiseras i hårdföra militära operationer: England landsätter i augusti 1807 33 000 man på Själland, bombarderar Köpenhamn och lägger beslag på den danska flottan med alla dess förråd till minsta spik. Värt att notera är, att engelsmännen saluterat Kronborg vid passagen in i Öresund, erlagt föreskriven öresundstull, sänt officerare på visit samt köpt och ärligen betalat betydande mängder proviant. Ryssarna bekymrade sig inte om slik ordning och hövlighet: den 21 februari 1808 överskred deras trupper gränsen mellan dem och oss i Finland utan krigsförklaring.
    De nordiska småstaterna är nu i händerna på stormakterna. Danmark blir Napoleons vasall och förlorar i tidens fullbordan Norge. Den engelska flottan härskar i farvattnen runt Sverige, ett avgörande skydd mot invasion av franska trupper i Danmark och ryska försök över Östersjön. Tidvis är fartygen i ”The Baltic Station” fler än i Kanalflottan, detta för att säkra handeln och samtidigt skydda vårt land mot ryssarna och mot franska trupper i Danmark. Ryska trupper kan emellertid erövra Finland, Åland och stora delar av Norrland. En tredjedel av sträckan mellan Haparanda och Stockholm, ända ned till Öre älv mellan Umeå och Örnsköldsvik, kom under rysk kontroll. Aldrig någonsin har ett större svenskt landområde ockuperats av en fientlig makt.
    Med kniven bokstavligen på strupen förhandlar den nya svenska regeringen under Karl XIII om fred med ryssarna. Engelsmännen, som i samoperationer med den svenska flottan blivit övertygade om vår oförmåga att utan avsevärd hjälp föra kriget till ett lyckosamt slut, vill också ha fred – kanske för att inte behöva sätta in ännu större resurser för att hålla vårt land under armarna i konflikt med det Ryssland, som behövdes på engelsk sida i kampen mot Napoleon; för engelsmännen var det naturligtvis också viktigare att flödet av strategiska råvaror från Östersjöområdet löpte utan hinder än under vilken krona Finland styrdes. Därför är det inte orätt att med stor respekt betrakta resultatet av de svenska förhandlarnas insatser vid reden i Fredrikshamn 1809. Utan vår chefsförhandlare fältmarskalk von Stedingks personliga vänskap med tsar Alexander och hans medhjälpare överste Strömstiernas kunskaper om Nordkalotten, hade Sverige kanske inte kunnat behålla de områden, där den lappländska järnmalmen skulle upptäckas. Vi förlorade Finland och Åland men fick behålla allt land fram till Torne/Muoni älvar.
    Efter fredsslutet tvingas Sverige på senhösten 1810 till ännu en förödmjukande hanling: att förklara vår enda bundsförvant, det mäktiga England, krig. Detta blir emellertid ett skenkrig. När den engelska flottan anländer till farvattnen utanför Göteborg, sänder våra myndigheter bud till den befälhavande amiralen James de Saumarez, att Sverige varken vill eller har förmåga till några krigshandlingar. Amiralen, som tidigare kommenderat de sjöstyrkor som sänts att skydda vårt land handeln vill att den senare skall löpa som tidigare utan problem och förklarar välvilligt, att inga engelska örlogsmän skall öppna eld mot svenska fartyg såvida dessa ej skjuter först. En handels- och transitostation upprättas på Fotö i Göteborgs skärgård (det ansågs onödigt provocerande att fortsätta varuutbytet inne i stadens hamn) och allt förblir i praktiken som det var när England och Sverige var bundsförvanter.


Återupprättat Sverige

Inför regeringens påtvingade beslut att förklara England krig hade den nye kronprinsen Karl Johan lämnat konseljen med ett bitskt på pekande om det nesliga i beslutet. Några månader in på 1811 tar han definitivt över den politiska ledningen av Sverge. Han sammanträffar med tsar Alexander i Åbo och lägger därefter radikalt om den svenska politiken. Nu är det inte längre fråga om att återerövra Finland. I gengäld skall Sverige få Norge. Den svenske kronprinsens militära kapacitet ställs i koalitionens tjänst, något som ger ett militärt ledarskap som kan mäta sig med Napoleons. Så kommer det sig, att en ”nyfödd” svensk armé med engelsk hjälp skeppas över till kontinenten för att 1813 och 1814 tillsammans med Österrikes, Rysslands och Preussens arméer störta kejsar Napoleon.
    Löftet till Karl Johan att tvinga Danmark till Sverige avstå Norge som ersättning för Finland är emellertid inte självklart för alla i stormakternas krets. När delar av koalitionen visar tveksamhet och tsar Alexander erbjuder Karl Johan militärt bistånd mot de vrendskande norrmännen, som förklarat sig självständiga, skyndar Karl Johan att med endast svenska trupper genomföra den korta kampanj i augusti 1814 som gav oss personalunion mellan Sverige och Norge – alltså ej ett införlivande av Norge med Sverige. 
    Kronprins Karl Johans och de svenska truppernas insatser för att befria Europa från kejsar Napoleons övervåld återgav vårt land en aktad position bland Europas stater. Förlusten av Finland skulle emellertid länge tynga vårt nationella minne med återkommande drömmar om revansch – orealistiska men kanske oundvikliga med tanke på att Sverige och Finland varit förenade sedan medeltidens gryning.
    Personalunionen med Norge blev aldrig den ersättning för Finland, som det tidiga 1800-talets svenskar hoppades på. Motsättningarna mellan Sverige och Norge växte under 1800-talets senare hälft genom ”storsvenskhet” och ”norska ambitioner”. 1905 blev Oscar II avsatt av det norska  Stortinget och personalunionen upphörde.

 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |