200 år av fred och frihet 

Av NE Nilsson 

 

Den svenska armén deltog 1813 i den stora koalitionens angrepp på Napoleons Frankrike 

och ingick i Nordarmén under ledning av kronprins Karl Johan, den tidigare fältmarskalken 

Jean Baptiste Bernadotte. Efter segern vid Leipzig den 19 oktober, svängde 

Nordarmén norrut och anföll Danmark som var allierat med Napoleons Frankrike. 

Danskarna gav upp när svenska trupper stod i Kolding och den 14 januari 1814 undertecknades 

freden i Kiel. Freden innebar att Norge blev svenskt. 

 

Karl Johan hade nu nått det mål, som han under hela fälttåget aldrig släppt ur 

sikte. Men de förbundna arméerna, som i december 1813 gått över Rhen, hade 

ännu inte besegrat Napoleon, varför de krävde nordarméns medverkan i de stundande 

operationerna. I slutet av januari 1814 påbörjades marschen söderut mot 

Liège i Belgien. Framför sig hade armén en marsch på över 60 svenska mil. Man 

marscherade i snitt 24 km om dagen med en vilodag var fjärde dag. Väl i Liège beslutade 

Karl Johan sig för att marschera till Bryssel där han upprättade sitt högkvarter. 

 

Efter freden i Kiel var norrmännen inte nöjda med sina nya härskare utan förklarade 

Norge självständigt efter stortingsmötet i Eidsvoll i februari. Omedelbart 

därefter startade arbetet med en ny grundlag som fastställdes den 17 maj. Det 

blev startskottet för Sveriges sista krig, anfallet mot Norge för 200 år sedan. 

 

Karl Johan agerade inte omedelbart eftersom armén ännu inte var återförd från 

kontinenten till Sverige. Den 22 april utfärdade han en högkvartersorder från 

Bryssel, enligt vilken nordarmén upplöstes. Den svenska armén sattes brigadvis i 

marsch mot Rostock för överskeppning till Sverige, dit man anlände i mitten av 

juni. 

 

I mitten av juli fastställdes arméns indelning varefter uppmarschen mot Norge 

påbörjades. Överbefälet fördes av kronprinsen, som dessutom var chef för I. armékåren, 

medan II. armékåren stod under befäl av fältmarskalk von Essen. I. armékåren, 

bestående av I. och III. fördelningarna jämte en kavallerifördelning, 

uppmarscherade väster om Idefjorden för att över Svinesund framtränga mot 

Kristiania (dagens Oslo). II. armékåren, som utgjordes av tre fördelningar jämte 

en kavalleribrigad, skulle från trakten av sjön Bullaren framtränga mot Fredrikstens 

fästning. Dessutom skulle smärre stridskrafter framtränga från Jämtland och 

Värmland. Drygt 45.000 man sattes in mot södra Norge, mot 33.000 sämre utbildade 

och utrustade norska trupper som saknade kompetent ledning. Till sjöss 

var den svenska överlägsenheten mer påtaglig. 

 

 

Kronprins Karl Johan förde befälet över den svenska armén under kriget 

mot Norge 1814. 

 

 

 

Stridshandlingarna inleddes den 26 juli 1814 med att en svensk sjöstyrka bestående 

av fyra linjeskepp, fem fregatter och ett tjugotal mindre fartyg samt sextio 

kanonslupar försökte ta en del av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna 

söder om Fredrikstad. Norrmännen kom undan men svenskarna ockuperade 

öarna. Härvid behärskade svenskarna såväl Idefjordens mynning som inloppen till 

Fredrikstad, vilket skulle få stor betydelse för den fortsatta operationen mot 

Glomma. 

 

Tidigt den 30 juli ryckte den II. armékåren med bl.a. Skaraborgs och Västgöta 

regementen in över den Norska gränsen från Dalsland. Framryckningen gick öster 

om Idefjorden mot Fredrikstens fästning med syfte att hindra fästningens besättning 

att störa I. armékårens övergång vid Svinesund, varefter arméns huvudkrafter 

skulle fortsätta mot Glommen. De många anlagda förhuggningarna och 

de dåliga vägarna gjorde dock marschen ansträngande och tidsödande. 

 

Den 31 juli påbörjades ett avledande anfall längre norrut från Värmland mot 

Kongsvinger med syfte att splittra norrmännens styrkor utan att äventyra våra resurser. 

Den 3 augusti möttes norska och svenska trupper i det som blev krigets 

blodigaste strid. Trots sina instruktioner anföll svenskarna under generalmajor 

Gahn de starka norska ställningarna vid Lier skans, strax söder om Kongsvinger, 

där svenskarna kastades tillbaka. Gahns trupper som retirerade till Matrand, en mil 

längre söderut, attackerades av norska trupper natten till den 5 augusti när de vilade. 

Den svenska styrkan skildes från sin tross och ringades in. En del svenskar 

lyckades slå sig igenom, men de svenska förlusterna uppgick till drygt 350 döda, 

sårade och tillfångatagna. De norska framgångarna vid Kongsvinger var trots allt 

alldeles för små för att få någon betydelse i det stora hela. Utgången av kriget var 

givet på förhand. 

 

 

Karta utvisande de svenska anfallen 

mot Norge i kriget 1814. 

 

 

 

Den 2 augusti ryckte I. armékåren in över den norska gränsen vid Svinesund 

och påbörjade framryckningen mot Fredrikstad. Dagen efter tog svenska styrkor 

Kråkerön som kontrollerar inloppet till Fredrikstad och dess fästning varvid norrmännen 

tvingas påbörja förhandlingar. 

 

Fästningen i Fredrikstad kapitulerade den 4 augusti. På fem dagar hade den 

norska södra flanken rasat samman som ett korthus. Norrmännen försökte

organisera en motoffensiv men den svenska huvudarmén banade sig nu obevekligt 

framåt och kastade undan de norska styrkorna i sin väg. 

 

Mellan den 6 och den 8 augusti ryckte huvuddelen av de svenska stridskrafterna 

fram mot Glommen. För att sätta press på de norska förhandlarna beslutades 

att man skulle gå över vattendraget Glommen och hota den norska armén. Den 

14 augusti gick svenskarna över Glommen efter en kort strid med norska trupper. 

Därmed låg vägen till Kristiania (dagens Oslo) öppen. Det blev de sista krigshandlingarna 

i kriget. Samma dag undertecknades ett stilleståndsavtal i Moss. 

 

Kriget mot Norge fördes med stor försiktighet, då Karl Johans strategi gick ut 

på att inte använda de militära medlen mer än nödvändigt då unionen helst borde 

framstå som något positivt för norrmännen. 

 

Kriget mot Norge sommaren 1814 markerar slutet på en flera hundra år lång 

period av svensk inblandning i militära konflikter. Varje svensk generation hade 

under de föregående århundradena upplevt krig och krig kom att betraktas mer 

som ett normaltillstånd än ett undantag. Oavsett hur vi i dag bedömer Karl Johans 

politik mot Danmark och Norge kan vi konstatera att freden i Kiel den 14 januari 

1814 och konventionen i Moss den 14 augusti 1814 markerar slutet på de månghundraåriga 

konflikterna om makten i Östersjöområdet mellan Danmark och Sverige. 

 

Freden i Kiel blev på början på en lång period av fred som vi i år kan glädjas 

åt att ha varat i 200 år. 


© Copyright Götiska Förbundet


 | Webbkarta | Logga in |